Fönsterglasen i Upcycle Studios är till 75 procent hämtade från gamla industri- och bostadsbyggnader på Nordjylland. Betongelementen är gjutna med inslag av betongavfall från Köpenhamns tunnelbana. Foto: Rasmus Hjortshøj

Så kan återbruk bli en affärsidé

I framtiden är varje byggnad att betrakta som en materialbank. Åtminstone om vi ska börja översätta begrepp som resurseffektivitet i arkitektur. Men vägen till en cirkulär byggbransch är lång och snårig, konstaterar Annica Kvint.

Ørestads sämsta tomt hyser en av Danmarks mest intressanta byggnader. Visserligen är radhuslängan Upcycle Studios inklämd på diagonalen på en rekordsmal tomt mellan två asfalterade gator. Men de 20 radhusen i längan utgör samtidigt ett av världens första storskaliga bostadsprojekt som till stor del är byggt av återbrukat material.

Upcycle Studios är inte bara energisnåla, välisolerade och utrustade med solceller på taket. Arkitekterna på Lendager Group hävdar dessutom att de sparat 75 procent i koldioxidavtryck just på grund av att de använt återbrukat material.

– Vi måste ta konsekvenserna av den tid vi lever i och börja använda andra metaforer när vi talar om arkitektur, menar grundaren Anders Lendager, som i stället för att prata rumsliga kvaliteter brukar sälja in kontorets projekt med att visa hur arkitekturen kan minska koldioxidutsläpp.

En dag i maj träffas vi utanför de tre våningar höga radhusen med närmast brutalistisk karaktär. Både utom- och inomhus har betongen i många fall lämnats rå. Det var ett estetiskt val, konstaterar Anders Lendager, men också ett sätt att använda mindre material. Betongelementen är gjutna med inslag av betongavfall från Köpenhamns tunnelbana. Gjutningen skedde på plats, enligt en metod som utvecklats i samarbete med ett företag som är specialiserat på behandling av jord-, bygg och anläggningavfall.

Betong och glas kräver värme vid framställningen och tillhör därför de mest koldioxidkrävande byggmaterialen. Det var också därför de var i fokus i det här projektet. Anders Lendager berättar om fönsterglasen i Upcycle Studios, som till 75 procent är hämtade från gamla industri- och bostadsbyggnader på Nordjylland. Eftersom glasen var av varierande storlek utvecklade man på Lendager ett speciellt datorprogram för att pussla ihop dem i nya ramar.

– I vår iver att vara energisnåla byter vi ofta ut fönster alldeles för tidigt, menar Anders Lendager, men fördelen med det är naturligtvis att det finns massor av fönster att återbruka.

Vi går in ett av husen. Också här dominerar återbrukade material. Samtliga golv och vissa innerväggar är tillverkade av träavfall från ett kvalitetsgolvföretag. Genom enkla åtgärder, som att använda lite kortare golvplankor än normalt och att vitlasera träpanelerna för att tona ned de svampangrepp de utsatts för, har man åstadkommit en helhet som får interiören att se ut som vilken som helst.

De 20 radhusen är hypereffektivt planerade. De är djupa, och därmed lite mörka, men i gengäld utrustade med två separata ingångar och därmed möjlighet till två separata lägenheter. Tanken är att hyresgästerna i Upcycle Studios ska kunna hyra ut en del av huset, eller kanske själva driva företag i en av delarna. Att effektivt använda och dela yta hör ju också vår tid till.

– Hur översätter vi en tid präglad av klimatförändringar och delningsekonomi i arkitektur? Det är det Upcycle Studios handlar om, säger Anders Lendager.

Lendager Group lät tala om sig redan 2013, då kontorets första experimentvilla, ”Upcycle House” på Fyn, stod klar. Den utvecklades i samarbete med fonden Realdania By och Byg och har till exempel fasader av aluminium från gamla öl- och läskburkar, väggar isolerade med gamla jeans och innergolv av förbrukade champagnekorkar. När fastighetsutvecklaren Nordic Real Estate Partners (NREP) förstod att Lendager lyckats bygga en villa med hållbara material för 1,7 miljoner danska kronor ville de samarbeta, och det samarbetet har sedan fortsatt.

I dag är Lendager en ny sorts arkitektkontor som det är svårt att hitta någon svensk motsvarighet till. Vid sidan av det traditionella arkitektkontoret driver man två dotterbolag. Ett av dem bistår städer och företag i strategiska hållbarhetsfrågor. Det andra arbetar med upcycling av byggmaterial. Tio personer kartlägger och katalogiserar material, och i idékataloger visualiserar de sedan hur materialen kan återanvändas. Varvsstaden i Malmö tillhör kunderna på upcycle-avdelningen, liksom Karlstad kommun och Göteborgs stad. Lendagermhar också just startat ett samarbete med Skanska.

När Lendager Group ritade Upcycle Studios låg fokus på återbruk av betong och glas, material som kräver värme vid framställningen och därför tillhör de mest koldioxidkrävande. Foto: Rasmus Hjortshøj

Några hundra meter från Upcycle Studios ligger delvis färdigbyggda Ressourcerækkerne (Resursraderna) som också ritats av Lendager Group. De cirka 100 hyresrätterna i kvarteret har fasader av återanvänt tegel, bland annat från olika Carlsbergsfabriker.

– Eftersom byggbranschen länge murat tegel med cementbruk har det varit svårt att lossa tegelsten för tegelsten, berättar Lendagers kommunikatör Espen Pedersen.

Därför utvecklade Lendager en egen metod, som består i att skära ut kvadrater från gamla tegelfasader och förstärka dem med cement på baksidan.

Fasadernas ”lapptäcksarkitektur” ger en tydlig signal om att Ressourcerækkerne handlar om återbruk. Invändigt ser dock lägenheterna förvånansvärt konventionella ut. De är ljusa och fräscha och byggda med samma gipsskivor som i vilket hus som helst.

Varför är fokuset på återbruk inte lika tydligt i Ressourcerækkerne som i Upcycle Studios?
– Det handlar om två helt olika typer av projekt, menar Espen Pedersen. Upcycle Studios var mer av ett designprojekt med fokus på trä, betong och fönsterglas. I Ressourcerækkerne vänder vi oss till en bredare målgrupp och fokuserar på en stor, gemensam, takterrass för hyresgästerna och återbruk av tegel, trä och aluminium. I slutänden var det ett beslut som fastighetsutvecklaren tog.

I höst är det byggstart för Lendagers hittills största projekt. Espen Pedersen pekar mot utkanten av Ørestad och den sista obebyggda tomten i området. Där ska den nya stadsdelen UN17 med cirka 400 hyresrätter byggas.

Återvunnen betong, trä och glas är i fokus och stadsdelen har fått sitt namn med anledning av projektets ambitionatt, som första byggprojekt i världen, omsätta FN:s 17 globala hållbarhetsmål i konkret handling.

En viktig del i det relativt unga Lendager Groups framgång är kontorets tydliga inriktning på återbrukade material. En annan är Lendagers förmåga att kommunicera med omvärlden. Den mycket medvetna satsningen på storytelling i allt från byggnader till utställningar och böcker har skapat stort intresse kring det lilla kontoret. Anders Lendager brukar tala om sig själv som ”född in i den cirkulära ekonomin” och de som flyttar in i Ressourcerækkerne ”flyttar inte bara in i ett nytt hus, utan samtidigt i en gammal Carlsbergfabrik och en villa från Fyn”.

Den danska regeringen tillhör dem som uppmuntrat kontorets inriktning. I ett nyhetsinslag från Danmarks Radios nyhetsprogram ”TV-avisen” den 1 september 2018 besöker dåvarande näringsministern Rasmus Jarlov Upcycle Studios i Ørestad och säger: ”I Danmark kommer vi att prioritera företag som använder återanvända byggmaterial framöver. Vi kan inte fortsätta slösa med resurser som vi gör idag. Det är dåligt för miljön och blir därför dyrt i längden.”

Men en sak i Lendagers kommunikation skaver lite. Kontoret brukar framställa det som enbart positivt att det finns 60 000 tomma hem på den danska landsbygden – det faktumet innebär ju att det finns mycket byggmaterial som kan återbrukas.

Ur ett resursperspektiv vore det väl ännu bättre att låta byggnaderna stå kvar?
– Kulturarvsfrågan är vår akilleshäl, medger Anders Lendager, men poängterar i nästa andetag att så länge människor vill flytta till storstäderna så kan materialen i många fall göra större nytta där.

Anders Lendager är långt ifrån ensam i Danmark om att vara skicklig på storytelling och paketering av sitt arkitektkontors tjänster. Den typen av skicklighet präglar även den danska tv-serien ”Vi bygger det væk – klimaforandringer”. I fyra avsnitt får man följa med den danska arkitekten Sonja Stockmarr när hon reser runt, i och utanför Danmark, och besöker danska byggnads- och landskapsarkitekturprojekt med hållbarhet i fokus.

I ”Vi bygger det væk – klimaforandringer” får man lära sig att byggbranschen står för 40 procent av jordens koldioxidutsläpp och att hälften av den mängden kommer från själva byggprocessen och från framställningen av byggmaterial. Hittills har branschen tittat på energiförbrukningen när byggnaden väl står där. Men självklart bör man titta på byggnadens hela livscykel, konstaterar Sonia Stockmarr medan hon pratar med danska arkitekter som verkar för en utveckling åt det hållet.

I Danmark görs det alltså arkitektur-tv om att lösa de problem som klimatförändringar och vikande biologisk mångfald för med sig.

I Sverige handlar aktuell arkitektur-tv framför allt om arkitekternas egna villor. Vad säger det om arkitekturklimatet i båda grannländerna?

Jag ringer Cecilia Holmström. Hon är arkitekt och strategisk rådgivare på Tengbom Arkitekter och föreläste nyligen om cirkulär design på ett seminarium anordnat av Arwidssonstiftelsen.

– Den förändringsvilja som finns i Danmark finns inte riktigt i Sverige, konstaterar hon. Det är ett paradigmskifte på gång även här. Men samtidigt ser jag ett stort glapp mellan de som förstår det akuta i situationen och de som inte gör det.

Enligt Cecilia Holmström borde vi se varje byggnad som den materialbank den faktiskt är och konstruera byggnader på ett sätt som gör dem lätta att demontera och återbruka.

– De flesta miljöcertifieringar som finns i dag är långt ifrån tillräckliga och fokuserar inte på den globala uppvärmningen. Det är kontraproduktivt att vi i Sverige fortfarande pratar mest om att spara energi i driften. Även ett miljöcertifierat plusenergihus kan ju vara byggt av material som genererar hög koldioxidpåverkan eller som har kort livslängd.

– Redan om vi bytte ut innerväggar av gipsskivor med stålreglar till träskivor med träreglar, skulle vi få väggar som minskade klimatavtrycket till en fjärdedel och som faktiskt gick att skruva upp och skruva ned.

Men det grundläggande problemet i dag är att vi värderar kortsiktig vinst högre än långsiktig, menar Cecilia Holmström. Hon berättar om en forskningsstudie som nyligen publicerades av Chalmers och Tengbom. Den visar att många nya bostadsrätter har så dålig funktionalitet och så låg kvalitet att ägarna känner sig tvungna att renovera dem efter bara några enstaka år. Det är ett enormt resursslöseri som genererar en 40 procent högre klimatpåverkan.

Mycket av det nya byggs dessutom med lånade pengar eller riskkapital. De som satsar pengar tar en stor risk och kräver en snabb intäkt. Det är en affärsmodell som inte alls fungerar utifrån ett resursperspektiv.

– Vi behöver en annan typ av investeringar där pengar styr mot högre kvalitet för både människan och klimatet, konstaterar Cecilia Holmström. I länder som Holland, Tyskland och USA arbetar man till exempel med så kallade impact investments som kräver att placeringen gör samhällsnytta. Det kan till exempel handla om att man får låna pengar till lägre ränta om man lovar, och sedan kan bevisa, att byggnaden i fråga generar ett väldigt lågt koldioxidavtryck. År efter år.

Ressourcerækkerne (Resursraderna), som också ritats av Lendager Group, har fasader av återanvänt tegel, bland annat från olika Carlsbergsfabriker. Foto: Lendager Group

Cecilia Holmström är involverad både i byggbranschens färdplanarbete mot en klimatneutralitet och det myndighetsarbete som pågår för att uppdatera byggreglerna i landet. Nyligen tillträdde hon också posten som ordförande för Sveriges Arkitekters nyinrättade hållbarhetsråd.

Näringsdepartementet är medvetet om att vi måsteförändra hur och vad vi bygger, konstaterar hon, och en viktig del av den förändringen är att öka återvinningen av byggmaterial. I dag är bara nio procent av avfallet från bostadsbyggandet som återvinns. Arkitektkåren har också ett stort ansvar i omställningen mot att bygga långsiktigt hållbara samhällen, understryker hon, och efterlyser en arkitektkår med större civilkurage:

– Vi arkitekter ska inte bara sälja timmar. Det är vi som ska argumentera för kvalitet och funktionalitet kopplat till värde och risk inför kunden, och det är vi som ska försvara brukarens och det framtida samhällets intressen genom hela byggprocessen.

– Vilka ska spela arkitekternas roll som målkonfliktlösare om arkitekterna inte gör det?, säger hon.

Inom loppet av några dagar i maj arrangeras tre olika samtal om cirkulär ekonomi i Stockholm. Samma kväll som Anders Lendager är på besök i Stockholm för att föreläsa på Konstakademien, är jag en av runt 30 personer som i stället besöker Kod Arkitekter på Östermalm. Temat för kontorets debatt- och workshopkväll är ”Nybyggnation– R.I.P” och den stora frågan är förstås: kräver en cirkulär ekonomi att arkitekturen i första hand fokuserar på ombyggnader och renoveringar av befintliga byggnader?

Samtalet kretsar kring träbyggande, yteffektivitet, noll CO2-certifieringar och ett eventuellt normskifte i vårt sätt att se på nya byggnader:

– Det är en tankevurpa att tala om ”nytt och energisnålt byggande” som det optimala för att skapa ett hållbart samhälle,  konstaterar Anna Denell, hållbarhetschef på Vasakronan. Minst energi går det naturligtvis åt om man anpassar befintliga byggnader till aktuell verksamhet och bygger nytt, i den mån man ändå måste, med återanvända material.

– Framtiden handlar om att se möjligheter i det befintliga beståndet.

Några dagar senare lyssnar jag på en debatt med ungefär samma tema på Strömparterren i Stockholm. Den arrangeras av Mossutställningar, som en del av konstprojektet ”Konstnärliga avsmyckningar”.

Anna Hult, forskare i hållbar stadsutveckling på Formas, beskriver Norra Djurgårdsstaden och andra miljöstadsdelars fokus på tekniska framsteg och tillväxt som typiska exempel på ”ekomodernism”. Visst fyller stadsdelarna en funktion som skyltfönster för svenska miljöteknikföretag som vill marknadsföra sig internationellt. Men en omställning till en cirkulär ekonomi handlar enligt henne snarare om att reparera och återbruka. Nina Cyrén Wormbs, teknikforskare på KTH, menar att vi måste sluta leva i illusionen att ny teknik automatiskt ger välstånd och att tillväxt alltid är önskvärd.

– Sett till den värld med klimatutmaningar och vikande biologisk mångfald som vi lever i borde vi snarare skapa städer som fungerar i nedväxt, är hennes slutsats.

I Danmark har Tegnestuen Vandkunsten tänkt i liknande banor i åratal. Sedan 2014 arbetar kontoret till exempel med ett stort renoveringsprojekt i ett miljonprogramsområde i Köpenhamnsförorten Albertslund. De första 500 atriumhusen är nu färdigrenoverade. 2022 ska de resterande 500 vara klara.

Visuellt präglas projektet av mer trä, större öppenhet och mer grönska.

– Vår grundidé var att återanvända material från området i själva renoveringsprojektet, berättar Søren Nielsen, delägare i Vandkunsten.

Golven i det storskaliga miljonprogramsområdet behövde tilläggsisoleras och det innebar att arkitekterna plötsligt stod där med 80 000 kvadratmeter solid bokparkett som blivit över. I normala fall hade dessa kvalitetsgolv förvandlats till fjärrvärme i det lokala värmeverket, men Vandkunsten föreslog i stället att parketten skulle återanvändas, bland annat till invändiga träpaneler. Träpanelerna skulle dölja de nya, välisolerade fasadpanelerna, ersätta gipsskivor och på så sätt reducera projektets koldioxidavtryck betydligt.

Men så blev det inte alls. Trots att alla hyresgäster initialt var positivt inställda till Vandkunstens förslag var det inte en enda som faktiskt valde träpaneler när möjlighetensenare fanns. Dessutom tyckte hyresvärden att det var jobbigt att administrera projektet och myndigheterna hade inget fungerande regelverk att följa när det kom till återanvända material. Det slutade med att parketten såldes till återbrukssajten Genbyg.dk, som nu säljer de rengjorda golvplankorna på sin sajt. Søren Nielsen konstaterar att det kanske trots allt var det bästa som kunde hända: på det sättet bidrog ju kontoret till en ny, cirkulär affärsidé.

Vandkunstens intresse i återanvända material har genom åren handlat både om hållbarhetsaspekten och om en önskan om att återbruka en del av den skönhet och historia som finns i dem. I projektet ”Re-beauty” arbetade man, ungefär på samma sätt som Lendagers upcycling-avdelning, med att ta fram prototyper till nya byggnadskomponenter.

Søren Nielsen låter ändå lätt desillusionerad när han sammanfattar den aktuella situationen i Danmark. Visserligen har inte bara många danska arkitektkontor utan också allt fler danska byggföretag förstått vitsen i att differentiera sina verksamheter, inte minst inför kommande lågkonjunkturer. Ändå återstår en rad svårigheter. Affärsmodellerna är inte anpassade för den här typen av projekt och just nu är det stora problemet att de kortsiktigt blir mer kostsamma.

– Nu har vi några demonstrationsprojekt i Danmark, så några byggherrar har uppenbarligen varit villiga att betala. Men för att det här sättet att bygga ska bli utbrett krävs det en ny lagstiftning. Att bygga med jungfruliga material måste bli dyrare än att bygga med återanvända!

– Den högerliberala regering vi hade tills nyligen i Danmark var positivt inställd till alla typer av innovationer. Men den trodde också att den cirkulära ekonomin skulle införa sig av sig själv, och det kommer inte att hända.

Søren Nielsen tycker man ska tänka på byggnader på samma sätt som man tänker på en korv man köper i livsmedelsbutiken. Fastän den ser god ut vill man ju veta vad den innehåller: handlar det om grisar på penicillin och osmakliga slaktmetoder? Korvar som transporterats genom hela Europa?

Tegnestuen Vandkunsten har precis som Lendager Group gett ut böcker. En av dem heter ”Renovation & Transformation”. Søren Nielsen konstaterar:

– Nu är målet att göra det bästa av det som redan finns med ett minimum av resurser. Jag tror renoveringsprojekt är framtiden för oss arkitekter.

Annica Kvint
Annica Kvint är redaktör på tidskriften Arkitektur. Hon är också verksam som arkitektur- och designkritiker i Dagens Nyheter och har en bakgrund bland annat som chefredaktör för tidskriften Form.

Annonser:

Annons:

Mer innehåll om ämnet