Hållbarhet är en estetisk fråga

”För att komma till rätta med hållbarhetsfrågorna måste arkitekterna argumentera för sin unika kunskap och inte låtsas som om estetik är oviktig i vardagsarkitekturen.” Det skriver avgående chefredaktör Julia Svensson i nya numret av Arkitektur.

Det arkitekturprojekt som gjorde mig lyckligast under studieresan till Belgien i somras var De Vylder Vinck Taillieus restaurering av ett hus vid den psykiatriska kliniken i Melle (Arkitektur 3 / 2018). Från att ha stått öde är huset nu en vacker ruin, nästan ett konstverk, som dessutom har flera funktioner för kliniken intill. Här finns eldstad för informella möten och glaskuber med bord och stolar för de formella.

Utöver skönheten är detta något så ovanligt som en byggnad som inte utstrålar omedelbar ekonomisk vinst. Den har inget annat tydligt syfte än att personal och patienter får en finare och bättre park.

Under resan fick jag en reality-check när jag läste Sveriges Arkitekters Instagram-uppdateringar från Almedalsveckan. Här postades citat som:

”Vi arkitekter borde bry oss mindre om fasader och vilka magasin vi är med i och mer om hur vi bygger våra städer” (Martin Sundberg, White Arkitekter) och ”Arkitekturen är ingen rostig fasad, den gör något med våra liv” (Christer Larsson, professor i stadsbyggnad LTH).

Visst kan man önska sig tillbaka till folkhemmets arkitekturpolitik, som på riktigt förbättrade samhället. Men retoriken på Instagram, funktion före estetik, återupprättar inte arkitekturens politiska kraft. Den lägger sig som en dimridå framför en dålig byggkvalitet.

Arkitekter är aktörer på en krasst kommersiell marknad. Det gör att många arkitektkontor är tvungna att gå med på lösningar som ger sämre kvalitet och i längden är mindre hållbara för att försörja sina anställda.

Ett sätt är att vara mer idealistisk är att, som De Vylder Vinck Taillieu, ha en mindre firma och bara ta vissa uppdrag. Ett annat är att göra som arkitekturkollektivet Rotor i Bryssel, som sysslat med återbruk sedan 2005.

För att komma till rätta med hållbarhetsfrågorna måste arkitekterna argumentera för sin unika kunskap och inte låtsas som om estetik är oviktig i vardagsarkitekturen. Estetiken är en väsentlig del av stadsbyggandet då den speglar husens kvalitet. Hur hållbar är en stadsmiljö där husen ser lite rackiga ut från början och sedan måste renoveras efter tio år? Byggbranschens stora klimatpåverkan skulle vara lättare att ursäkta om husen var tänkta att stå under lång tid.

Projektet i Melle är naturligtvis ett undantag, lätt att imponeras av. De projekt som under Belgienresan också förtjänar beundran är mer oansenliga. De nybyggda bostadshusen i tegel i östra Antwerpen i området Groenkwartier utvecklat under ledning av Stephané Beel. Bostäderna klädda i vit och grön keramik av De Vylder Vinck Taillieu på Binnenvaartstraat i Antwerpens hamn eller deras projekt Iglo i miljonprogramsområdet på andra sidan floden Schelde.

Dessa hus är byggda av robusta material som tål att åldras. Här syns noggrann omsorg om estetik och detaljer. Hållbara hus, helt enkelt.

 

Julia Svensson är för detta chefredaktör för Arkitektur

Annons:

Mer innehåll om ämnet

A MAP: Klassiker

Arkitektur förlag presenterar: A MAP – En serie kartor över Stockholms mest sevärda arkitektur. A MAP: Klassiker En vägvisare till närmare…

139kr

Köp