Secretary är arkitektkontoret som arbetar för större generositet, mer normkritik, ett tillgängligare språk och fler ineffektiva ytor. Karin Matz diskuterar företagets affärsidé med Susanne Helgeson.

Det är dags att ha lite kul efter alla allvarliga män med sina efternamn på dörren och stela gruppbilder i svartvitt. Arkitekturen behöver mer konstnärlighet, fler samtal och roliga samarbeten, vi måste bort från det tävlingsinriktade.

Denna kombinerade framtidsspaning och förhoppning formuleras av arkitekten Karin Matz, som sitter i ett stort men svinkallt rivningskontrakt utan kök i Stockholmsförorten Örnsberg. På dörren står det ”Secretary”. Det är ett ungt arkitektkontor som arbetar undersökande, praktiskt och utbildande och som Karin Matz driver tillsammans med Helen Runting och Rutger Sjögrim, teoretiker och planerare respektive arkitekt.

Kylan, namnet, processen, dot international i webb- och mejladresser – Secretary har ett annorlunda förhållningssätt och efterlyser även större generositet, mer åldersblandning, både bredare klassperspektiv och bredare rekrytering. Mer normkritik, ett tillgängligare språk och fler ineffektiva ytor. Arkitektur får gärna vara lite fult, skitigt och som sagt – roligare!

– Vi lärde känna varandra under utbildningstiden och genom arkitekturkollektivet Svensk Standard, en grupp vänner som utanför kontorstid träffades för att bygga, forska, rita, skriva och göra arkitektur.

När de tre började tala om att starta ett kontor spånade de på namn som speglade deras syn på arkitektur, berättar Karin Matz och förklarar namnet Secretary med att det ”doftar samhällstjänst, lite secretary of state, någon som får det att fungera och ser till att viktiga saker genomförs. Människan som står upp och står bakom, som ogillar den befintliga maktstrukturen men älskar samarbeten och framtiden.”

Kontorets förebilder finns i den äldre generationens samhällsbyggare, som var ”både roligare och mer radikala än sina arkitektsöner”. Av dessa finns mycket att lära, och Karin Matz beklagar avsaknaden av naturliga, generationsöverskridande fora att ses i. Sättet på vilket arkitekterna Hélène Frichot och Tor Lindstrand formar sina studenter inspirerar också. Liksom teoretikerna Sara Ahmed och Douglas Spencer. Och KF Arkitekter, för allt de bidrog med i form av modern och tvärdisciplinär praktik, fantastisk arkitektur och intressanta produkter, utredningar och böcker.

– KF Arkitekters bredd är vad vi eftersträvar, vi vill vara ett hybridkontor utifrån våra olika kompetenser och intressen. Helen har doktorerat i arkitektur och skriver mycket, Rutger är expert på visualisering och mediering, jag är arkitekturnörd och har jobbat mycket med bostäder. Och bara för att förtydliga det där med dot international – vi har alla jobbat utomlands och har många internationella projekt – så försökte vi först med dot com, men det var upptaget.

Ett sätt att göra sig ett namn som ungt arkitektkontor är att skaffa sig en tydlig affärsidé som ligger i tiden. Tydligheten i Secretarys fall ligger i att kontorets praktik bygger på ett gemensamt intresse för arkitekturens förmåga att möjliggöra ett värdigt liv, menar Karin Matz. Secretary vill arbeta med byggnader, utställningar, forskningsstudier och megastrukturer som ger form åt den sena välfärdsstaten på 2000-talet.

Om detta är grunden i affärsidén finns också en kompletterande tanke om att arbeta med en bredd av uppdrag och sammanhang. Som att realisera ”skitfina” hus, skapa vackra rum, skriva och ge ut böcker, producera utställningar och vara en del av ett större samtal.

Bland projekten som ligger på arbetsborden i Örnsberg finns två forskningsprojekt. Ett i samarbete med KTH och Region Stockholm och ett med Vasakronan och Vera Arkitekter. Båda handlar om samtida bostäder. Här ligger ritningar på ett flerbostadshus som nu byggs i Vallastaden – ett samarbete med arkitektkontoren Spridd och franska Septembre. Här finns också planer på kontorets utställningar som den vandrande The Continuous Surface of the Welfare State som visats både i Sverige och Japan, och Suspended Animation för MPavilion i Melbourne. Det sistnämnda också ett ypperligt exempel på Secretarys tematiska arbetssätt och intresse för livet i arkitekturen – strax mer om det. Men först frågan, på tal om uppdrag, vad Secretary egentligen tjänar pengar på.

– Våra projekt är ganska jämnt fördelade mellan privata beställare och finansiering genom offentliga medel, de flesta gör vi i form av samarbeten och många av dem har vi initierat själva. Nu arbetar vi mycket med att skala upp både projektens storlek och samarbetenas omfattning, förklarar Karin Matz.
Det har varit rätt tufft att starta kontor, medger hon. Alla tre undervisar deltid på olika högskolor och det tog ett tag innan de började få stabila projekt i firman.

Låt oss backa tillbaka och få en förklaring av ”arkitekturens förmåga att möjliggöra ett värdigt liv” som nämns i Secretarys affärsidé.

– Det är ett sätt att ifrågasätta samtidens optimeringsyra och sätta fokus på vad som är anständiga rum, bostäder och samhällelig infrastruktur. Det är ju oerhört viktigt både i relation till vårt samhälle men också i arkitektoniska termer – hur lever vi och hur bryr vi oss om varandra? Kan arkitekturen bidra till fler gemensamhetsytor, fler kompis- och generationsboendemöjligheter?

Vi måste bygga så att vi öppnar för nya sätt att leva, menar Karin Matz och poängterar att dagens arkitektur kanske speglar det samhälle vi lever i men inte nödvändigtvis det vi vill ha. Vad välfärdsstaten innebär i vår samtid är något arkitekter verkligen borde diskutera, liksom vad arkitektur i framtiden bör handla om: mindre om nya byggnader och mer om att bygga om/förvalta det redan byggda.

– Om vi vill att arkitekturen ska spegla vår samtid måste flera olika typer av människor utbildas som tillsammans talar om ämnet på ett vitalt, lustfyllt, inkluderande sätt. Det är något vi på Secretary strävar mot både genom vår praktik och i rollen som lärare.

Frågan om vad arkitekturen speglar, framför allt i bostadsbyggande, väcker Runting, Matz och Sjögrim i boken 14 495 lägenheter. Utgiven på eget förlag ställde den 2021 frågor om den svenska samtida arkitekturen; vad den gör, vilka krav som ställs på den och vilka problem den brottas med. Vilka livsformer den drömmer om att tillgodose och vilka den normaliserar, naturaliserar och utesluter.

– Boken var ett sätt att skapa ett samtal bland alla aktörer i bostadssektorn och lyfta frågor kring bostadsutformning och produktion som en gemensam ange­lägenhet, både inom branschen och i samhället i stort.

– Med hjälp av ritningar, statistik och analyser visar vi hur situationen ser ut, så att alla kan dra egna slutsatser och så att vi tillsammans kan göra något åt de problem som finns, förklarar Karin Matz.

På business-lingo talas ibland om en yttre respektive inre affärsidé. Tanken är att den förstnämnda speglar hur företaget presenteras för och på marknaden, medan den andra hänger ihop med hur företagets resurser används för att kunna åstadkomma det man strävar efter i den yttre. Resurser som i Secretarys fall utgörs av de tre delägarna, dynamiken dem emellan och förhållnings­sättet till allt från arkitektur till meningen med livet. Men också om arbetsprocessen?

– Jo, här kommer våra gemensamma grundvärderingar in, att vi alla tror att arkitektur kan göra livet bättre för människor. Och att vi diskuterar allt vi gör, länge och ofta, förklarar Karin Matz och tillägger att det ständigt pågående samtalet handlar om fördjupning och om att knyta ihop ämnen och områden, ta in livet och expandera den röda tråden.

Kontoret arbetar med olika teman, uppklistrade på kontorsväggarna. Varje tema rymmer en historik, funktion och estetik som intresserar kontoret och ”fitness” är ett exempel som dök upp i och med en ansökan till Arkitekturbiennalen i Tallinn. Helen hade undervisat om ”urban fitness” på konsthögskolan i samma stad och Rutger om ”fritid” på Arkitekturskolan KTH. Fitness och fritid möts i ”utegymmet”, en arkitekturtypologi som nu finns i många städer. Yogabyxors estetik, Karins axelproblem och gummiträningsband vävdes in, liksom utegymmets standardiserade utrustning, förprogrammerade aktiviteter och totala avsaknad av redskap för en kropp i vila. Så de gjorde just ett sådant i form av en möbel, presenterad i en rumslig installation på MPavilion i Melbourne, Australiens hetaste kulturlabb. Möbeln beskriver Karin Matz som en ”konstig” struktur i stål med elastiska band, avsedd att inte göra någonting i. En kommentar till hur välanpassade och effektiva vi tror oss behöva vara i dag.

På tal om effektivitet så handlar ett annat tema om ickeoptimering; att gå emot allt det hypereffektiva och skapa överytor, onödiga ytor, ytor som ger ett oväntat svängrum, vad händer då?

– Vi läser, ser, hör och upplever saker som vi sedan diskuterar. För oss hänger allt ihop och naturligtvis talar vi mer om sådant som engagerar oss, jag tror att det är ett kännetecken för MTV-generationen.

Samtalet glider in på vad stadens numera många tomma butikslokaler skulle kunna fyllas med.

– Vem vet, kanske kommer småskalig produktion in i stadskärnorna igen. Det vore lika trevligt som fler små barer där man kan spela kort, dricka rödvin, inte behöva känna sig ensam, lägga en patiens och slösa tid tillsammans, drömmer Karin Matz.

Ett av Secretarys drömprojekt är förresten att rita just en bar. Och att flytta till ett varmt kontor.

Susanne Helgeson är kommunikatör och frilansjournalist.