Sudda inte ut kvinnorna
I takt med att det byggs nytt utplånas allt fler verk av kvinnliga landskapsarkitekter. Snart finnsdet bara bilder kvar, skriver Catharina Nolin apropå Ulla Bodorffs hotade takträdgårdar.
I takt med att det byggs nytt och förtätas i de svenska städerna byggs verk av kvinnliga landskapsarkitekter bort. Listan över hotade verk kan göras lång. Några exempel från Stockholm får belysa situationen: Ulla Bodorffs Reimersholme och Mälarblick är för tillfället räddade från förtätning, men Hermelins & Wedborns bostadsgård i Kv. Nebulosan bebyggs snart och Ester Claessons park vid Röda Korsets sjukhem är starkt förvanskad. Vad som ska hända med Helfrid Löfquists trädgård vid Krigsarkivets byggnad efter att arkivet flyttat ut är oklart; det gäller även Bodorffs gestaltning av Skånska Cements fabrik i Stora Vika. Andra är bortom räddning, som de flesta av Ruth Brandbergs sjukhusmiljöer. Sylvia Gibsons bostadsgård i Kv. Plankan från 1969 har offrats för ett bostadshus efter att de boende hållit emot upp till högsta instans. Från 1940-talet hade hon framgångsrikt gestaltat miljöer för sjuka och friska, för nöje och industri. Bostadsområden var en paradgren; enbart under 1960-talet arbetade hon med ett trettiotal sådana.
Mest akut är det nu för de epokgörande takträdgårdar Bodorff skapade för Kooperativa Förbundets huvudkontor vid Slussen, som kommer att byggas på med flera våningar. När dessa takträdgårdar stod klara i början av 1940-talet fick de anställda – då nästan 1 000 personer – en grön utemiljö, en attraktiv rekreationsplats i tidens anda med plats för gymnastik och solbad med efterföljande dusch, eller för umgänge och vila under lunch- och kaffestunder. Rumsligheten blev extra påtaglig genom de murar som ramade in rummen och fönstren och skapade utblickar över staden – som tavlor på väggarna med associationer till Le Corbusiers arkitektur. Takträdgårdarna har ett synnerligen högt kulturhistoriskt och arkitektoniskt värde med stor aktualitet i dagens samhälle. De grundläggande strukturerna finns kvar, vilket gör det möjligt att återskapa dem, särskilt som de är rikligt omskrivna och dokumenterade. Med den påbyggnad som Atrium Ljungberg fått bygglov för försvinner för alltid resterna av detta modernistiska originella verk, en av tidens främsta representanter för svensk landskapsarkitektur med internationell touche.
Många kvinnor verkade aktivt till utformningen av välfärdssamhällets vardagslandskap. Merparten hade utbildats utomlands och bidrog både med nya gestaltningsidéer och till den offentliga debatten om yrkets ställning och landskapsarkitekturens betydelse i samhället. Men landskapsarkitekturens historieskrivning har hittills uppmärksammat männen på bekostnad av kvinnorna. Namn som Sylvia Gibson, Ulla Bodorff, Ester Claesson, Ruth Brandberg, Inger Wedborn eller Helfrid Löfquist väcker inget igenkännande utom hos en liten initierad krets. När verk efter verk av dessa kvinnor utraderas, byggs om och helt negligeras blir representationen ännu mer snedvriden.
Hur lite ska finnas kvar innan dessa framgångsrika och internationellt uppmärksammade kvinnor får samma välförtjänta uppmärksamhet som Sven A Hermelin, Holger Blom eller Erik Glemme? Den pågående negligeringen sammanfaller med hundraårsminnet av kvinnlig rösträtt. Kvinnoorganisationer som Fredrika Bremer-förbundet drev frågan om kvinnors vidgade möjligheter på arbetsmarknaden parallellt med rösträttsfrågan. Utbildning och tillgång till arbetsmarknaden – som inom trädgårdsområdet – hängde alltså samman med kravet på rösträtt. Ska vi acceptera att fler verk av landets mest nyskapande kvinnliga landskapsarkitekter utraderas? Om inget drastiskt görs för att säkra det som ännu finns kvar av 1900-talets kvinnliga pionjärer återstår snart inget annat än visuella representationer.
Catharina Nolin är professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet.