Om den grå massan tar över, som i Liljeholmen, hamnar de gemensamma rummen i utkanten eller blir inklämda där det blev plats över. I värsta fall glöms de bort, skriver Tomas Lauri, tillförordnad chefredaktör för Arkitektur.

Årstabergsparken borde ha planerats annorlunda från början, skriver Per Bornstein i det här numret. Exploateringen i Liljeholmen är mycket hög, vilket fått följden att parken anlagts på en överbliven yta som på många sätt är otjänlig som park.

Tur i oturen är att en skicklig landskapsarkitekt, Bengt Isling på Nyréns, med enkla medel vänt det torftiga utgångsläget. Årstabergsparken är plåster på såren på en trasig plats.

Stockholms kommun har i detaljplanen lagt sig nära byggherren JM:s vilja. För en byggherre är värde lika med klirr i kassan och många säljbara kvadratmetrar.

Intressant är att Liljeholmen för några av sina diskutabla delar har namnkunniga arkitekter. En annan sådan är Gert Wingårdh som ritat ett högt bostadstorn och en volym som ligger halvägs ute i vattnet. Arkitektinsatsen liknar ett alibi för byggherrens agenda.

Dagens detaljplaner kritiseras allt oftare för att vara överreglerade och styra arkitekturens utförande för mycket. Det hela faller tillbaka på en djupt rotad misstro mot byggherrar och att dessa skulle vilja slippa undan viktiga kvalitetsaspekter.

Visst finns skäl att vara missnöjd med dagens alltför ofta undermåliga byggkvalitet. Men misstro skapar inte potential. Även om detaljplaner inte bör reglera utförande och stil är de viktiga för slutresultatet.

Ett problem är att stadsplaneringen snabbt arbetar med visionsbilder av byggnader eftersom alla, inte minst politiker, är tacksamma att få en bild att ta ställning till i stället för abstrakta grå volymer.

Det finns en större poäng med grå volymer än vad många inser. Volym och modellstudier fokuserar p. den kritiska massa som ska byggas i stället för på fasadernas utformning, som kan hanteras senare i processen.

Om man till exempel studerar en kvartersstad eller Vallastadens villervalla ordentligt som en grå massa framgår om exploateringen är för stor eller strukturen för kaotisk. Detaljplanens bästa egenskaper ligger just där: hur den styr och ställer beträffande husens utbredning, höjder och variation.

Allra viktigast är var man inte placerar hus. Om den grå massan tar över, som i Liljeholmen, hamnar de gemensamma rummen i utkanten eller blir inklämda där det blev plats över. I värsta fall glöms de bort.

Årstabergsparken är en signal om att det offentliga utrymmet borde vara utgångspunkten för allt stadsbyggande. Mellan husen finns parkerna, den biologiska mångfalden, torgen, gatorna, trottoarerna, lekparkerna och gårdarna.

Nu gäller för kommunerna att bättre balansera den grå massan. Det är dags att börja sätta volymerna på rätt plats.