Stad och land beskrivs ofta som motsatser. Men i verkligheten blir de allt mer sammanlänkade. Landsbygden och staden är ömsesidigt beroende av varandra, vad gäller matförsörjning och upplevelseturism. Landsbygdskommuner nära större städer drar fördel av arbetspendlingen. I städerna törstar man i sin tur efter landsbygdens kvaliteter. Att stadsborna saknar att odla sina egna grönsaker är tydligt, men än så länge har grönska inom stadsutveckling varit mer fernissa än faktisk handling.

Att stad och land närmar sig varann, vad får det för avtryck i arkitekturen?

I Japan flyter natur och stad samman hos arkitekter som Sou Fujimoto, Junya Ishigami och inte minst Hiroshi Sambuichi, vars utställning i Köpenhamn recenseras i Arkitektur nr5/2017.

I Sverige, å andra sidan, har vi knappt sett den här sortens arkitektur och stadsbyggnad sedan det byggdes funkishus bland träden i Hammarbyhöjden i Stockholm på 1930-talet. I dag är det än så länge mest i villor och fritidshus som naturen tar sig in – och inte i publika projekt.

Späckhuggaren, Viggsö och Örnberget utgår alla på sitt sätt från omgivning och natur. Bornstein Lyckefors faluröda Späckhuggaren ligger i ett lantbrukslandskap i Bohusläns inland på pendlingsavstånd från Göteborg. Husets form har inspirerats av platsens traditionella lador. Arrhov Fricks Viggsö är en lätt träkonstruktion som tack vare höga styltor får nära kontakt med trädkronorna. I Petra Gipps Örnberget på Älgö löper husets lågmälda betongvolymer längs en mur som samspelar och får hjälp av klipporna, istället för att ta över dem.

Denna hänsyn till naturen skulle kunna kallas natur-urbanism, naturbanism. Och med svenska städers stora naturresurser kommer vi förhoppningsvis att se allt mer av den.