Martin Nordahl, Rickard Stark och Christina Silfverhielm på OkiDoki! Arkitekter. FOTO: Henrik Zeitler

”Att sälja oförädlad mark är inget annat än dålig ekonomi.”

Vallastaden i Linköping är den första stora bomässan sedan Bo 01 i Malmö 2001. Annica Kvint har träffat Rickard Stark, Martin Nordahl och Christina Silfverhielm på OkiDoki! Arkitekter, som ritat Vallastadens stadsplan Tegar.

För fem år sedan vann OkiDoki! Arkitekter en öppen tävling om att utforma Vallastadens plan. Då var det som skulle bli en ny stadsdel en åker med ett krondike några kilometer utanför centrala Linköping. Nu är det en tätt bebyggd kvartersstad med ca 1 000 nya bostäder – 200 studentlägenheter, 250 hyresrätter, 50 radhus och villor samt 500 bostads- och äganderätter.

Så många som 50 arkitektkontor och 40 byggherrar har varit involverade i Valla­staden. Hur kommer det sig?
Martin Nordahl (MN): – Vår ambition med Tegar har varit att tänja på gränserna inom systemet och öppna marknaden även för mindre aktörer. I och med att vi jobbat med en småskalig fastighetsindelning, färdig detaljplan och fasta markpriser har det blivit möjligt för fler och nya typer av aktörer att kunna bygga. Det är ju tydligt att det storskaliga system vi har inte ger de stadsmiljöer vi vill ha. Däremot råder det i dag konsensus kring att innovationer drivs fram i små företag, det borde också gälla för stads- och bostadsbyggande.

Varför kallar ni stadsplanen Tegar?
Rickard Stark (RS):
 – Planen är inspirerad av tiden före skiftesreformen i Bondesverige, då varje bonde hade små, utspridda jordlotter. Kommunen hade för avsikt att sätta fokus på social hållbarhet i tävlingen, och vi såg en kapacitet i tegsystemet och dess småskaliga fastighetsindelning. Man kan väl säga att vi hämtade inspiration från hur städer byggdes förr med små tomter, individuella hus och blandade funktioner.

Christina Silfverhielm (CS): – Vallastaden har tät bebyggelse längs huvudgator och varje kvarter delas in i många smala fastigheter, eller tegar som vi kallar dem. Det ger gator med många entréer, vilket också bidrar till närhet och skapar förutsättningar för möten och upplevelser längs gatan.

Varför valde kommunen att anordna en tävling om stadsdelen?
CS: – Med Vallastaden ville Linköpings kommun tillföra något nytt till svensk samhällsbyggnad. Det har liksom inte hänt så mycket inom svensk stadsplanering sedan Bo01. Men stadsdelen är också ett led i kommunens ambition att knyta ihop stadens universitet med centrala Linköping.

RS: – Det faktum att kommunen arrangerade en tävling gav både oss och politikerna ett tydligt mandat att genomföra visionen. Det var superviktigt när det stormade som mest. Alltför många kommuner kör parallella uppdrag där ingen vinner, och resultatet blir mellanmjölk!

Med den här planen vill ni inte minst diskutera markpolitik?
RS: – Ja. Med de stora markanvisningar i tidiga skeden som är norm i dag blir byggbranschens stora aktörer det enda möjliga valet. Men att sälja oförädlad mark är dålig ekonomi för kommunen. Naturresursen säljs billigt och förädlas av någon annan, som plockar hem stora vinster när markens värde har mångfaldigats.

MN: – Likt många kommuner äger Linköping en stor del av den utvecklingsbara marken. Då har man faktiskt också ett ansvar att ställa krav så att medborgarna får de stadsmiljöer de kan förvänta sig. I Vallastaden äger kommunen 100 procent av marken och därför var det möjligt att detaljplanera först och markanvisa sedan. Vi har jobbat med fasta markpriser. Markanvisningar har i stället utdelats utifrån en mängd olika kvalitetskriterier.

CS: – Genom att dela in kvarteren i mindre fastigheter skapade vi byggförutsättningar för såväl etablerade byggbolag som för små aktörer och byggemenskaper. Den minsta tegen är bara 12 meter bred.

Hur reagerade byggbolagen på upplägget med fasta markpriser, små fastigheter och kvalitetskriterier?
RS: – De stora byggbolagen ville ha markanvisning för 180 lägenheter och när vi sade: ”Ni får 30” så tackade de nej. I stället valde då nya aktörer att gå in i projektet. Men när Peab så småningom hoppade på tåget, ja då ändrade de andra byggjättarna inställning. Nu finns alla med.

Vad var det för kriterier som styrde markanvisningarna och vem eller vilka styrde utformningen av dem?
MN: – Det var 19 olika kriterier och vi utformade dem i samarbete med Miljö- och samhällsbyggnadsförvaltningen. Vi tryckte extra hårt på att premiera de byggherrar som ville bygga lokaler i bottenvåningen, gemensamma vinterträdgårdar och/ eller flerbostadshus i trä. Genom poängsystemet har vi fått fem gånger fler lokaler än vad vi vågade ställa krav på i detaljplanen.

CS: – Vi lanserade också ett wild card-kriterium med inspiration från Norge och Danmark för att skapa utrymme även för nystartade arkitektkontor. Sverige måste bli bättre på att ge mindre kontor chansen.

Hyresrätt med låg hyra gav också poäng. Var det många som hoppade på det?
RS: – Nej, några billiga hyresrätter blev det tyvärr inte, och bostadsförsörjningsfrågan kan ju vi som arkitekter inte lösa själva. Här krävs nya ekonomiska modeller på statlig nivå.

I Vallastaden kunde man få kvalitets­ poäng för plusenergihus, passivhus och träbyggnader. Funderade ni någon gång på att ännu tydligare premiera miljö­aspekter, till exempel vad gäller byggma­terial och själva byggprocessen?
MN:
– Alla byggnader måste följa Sunda Hus eller likvärdiga certifieringar och energikraven i stadsdelen är generellt strängare än Boverkets. Fokus i Vallastaden har varit att utveckla strukturer för att främja social hållbarhet. Vi menar att den ofta hamnar i skuggan av ekonomisk och ekologisk hållbarhet.

På vilket sätt främjar ni social hållbarhet, menar du?
MN: – Det rör sig om en massa olika aspekter. De små fastigheterna och blandningen av bostadstyper och upplåtelseformer är några av de bidragande faktorerna. Liksom felleshusen och hur vi utformat de offentliga miljöerna.

I Vallastaden är bebyggelsen bitvis mycket tät. Varför har ni valt en så urban struk­tur på en åker utanför Linköping?
RS: – Målsättningen är att knyta ihop universitetet med innerstaden, och då behöver vi bygga stad från början. I tävlingen valde vi att bygga tätt på halva tävlingsområdet för att kunna spara mark till en stor park. Vi har bland annat utgått från UN Habitats nyckeltal för hållbara städer, och velat skapa en täthet som ger underlag för service och stadsliv.

CS: – Tätheten ställer så klart krav på att hantera goda boendekvaliteter. Vi har låtit bebyggelsen bli högre mot norr, och trappa ner mot söder. När arkitektkontoret BAU har utvärderat olika stadsdelar utifrån dagsljus så klarar sig Vallastaden bra.

Den stora parken ligger i utkanten av bostadsområdet och det gör även förskola, skola, äldrevård, kyrka och torg. Finns det en tanke bakom det?
MN:
– Torget ligger inte i utkanten utan där de två stora stråken Kunskapslänken och Corson möts. Det är det fysiska handslaget mellan campusområdet och Vallastaden. I fallet skolan så ville vi egentligen placera den vid Nobeltorget, men det var en av frågorna där vi fick ge oss. I takt med att ytterligare etapper byggs så kommer skolan dock att ligga mitt i stadsdelen. Tanken med parken är att skapa ett stort sammanhängande parkområde där allt från friidrottsarenan till Lill-Valla ingår.

I Vallastaden lanserar ni idén om den urbana villan. Nio villor ligger insprängda mitt bland erbostadshusen. Hur har ni tänkt kring det?
RS: – Linköping har traditionellt haft mycket småhusbebyggelse och vi ville gärna att området skulle svara också mot drömmen om det egna huset. Det bidrar också till blandningen.

Men handlar inte ofta villadrömmen om relativ avskildhet, som man faktiskt inte får i Vallastaden, där villatomterna är på 300 kvadratmeter och man inte får parkera bilen vid villan?
MN
: – Alla kommer förstås inte gilla detta. Men ska småhuset ha en plats i det hållbara stadsbyggandet så behöver ju tomterna bli mindre. Genom att blanda olika upplåtelseformer och typologier bidrar det ytterligare till att skapa social hållbarhet.

Ni använder ord som gemenskap, småskalighet och variation för att beskriva Vallastaden. I planen för 1970-talsområdet Stolplyckan i Linköping använde man också de värdeorden, såg jag i Arkitekturs tidskriftsarkiv. Även i Vallastadens grannområde Lambohov, som byggdes på 1980-talet, talades det om gemenskap och sociala nätverk. I Stolplyckan och Lambohov tolkade man in alltifrån antifascism till jämställdhet och resurshushållning i begreppen. Vad tolkar ni in i dem?
RS: – Vi har förstås tolkat begreppen utifrån vår samtid. Vallastaden är inte progg. Det här är ett frihetsprojekt. Variationen måste komma underifrån och inte vara påklistrad. Alla som bygger får stor frihet inom strukturerande ramar. Vallastaden är ett försök att skapa en stadsdel som rymmer såväl individualism som kollektiva lösningar.

MN: – En övergripande tanke har varit att vår blandning av upplåtelseformer, typologier och storlekar på bostäderna ska skapa förutsättningar för möten mellan människor som annars inte skulle mötas.

Både i Stolplyckan och Lambohov satsades det på olika typer av gemensamhetslokaler. Det konceptet har ni också uppdaterat?
CS: – Ja, vi såg att övernattningslägenhet och ett stort generellt rum som funkar till det mesta är vad de flesta ville ha. Framför allt när trenden är att vi bor på färre kvadrat. Varje kvarter i Vallastaden har därför ett felleshus som rymmer allt från sophantering till festlokal. Varje kvarter får själva utforma sitt felleshus, men det består alltid av 100 kvadrat uppvärmd yta och 250 kvadrat växthus.

I Vallastaden finns det många gröna kopplingar. Delar av felleshusen är växthus och i Paradisparken finns det kolonilotter. Det kommer att planteras fruktträd längs gatorna och på några av husen nns det vinterträdgårdar på taket. Men när ni utformade kvalitetskriterierna valde ni inte att använda begreppet grönytefaktor. Hur kommer det sig?
MN: – Begreppet grönytefaktor lanserades vid Bo01. Vi bestämde oss för att prova något nytt i stället. Vallastaden har till exempel en patenterad kulvertlösning och i och med att det inte finns några underbyggda garage, så kan vi ha träd på både gator och gårdar. Vallastaden kommer att vara en ovanligt grön stadsdel. Förutom det du nämnde uppmuntrar vi de boende att gå, cykla eller använda kollektivtrafik. Inte minst genom att bilarna måste parkeras i parkeringshuset. Det gör att det är lika långt till bilen som till busstationen. I parkeringshuset finns också laddstationer för elbilar och på gatorna finns plats för den bilpool som alla boende är del av.

Hur pass klimatsäkrat är Vallastaden?
CS:
– Vi har tagit höjd för hundraårsregn. Dagvattenhanteringen är öppen och allt vatten leds till Smedstadsbäcken.

I marknadsföringsmaterialet för Vallastaden talas om ett ”svenskt rekord i mångfald”. När det rör estetiken är det ingen överdrift. Jag får en känsla av provkarta – och det finns förstås en pedagogisk poäng i det. Men finns det, som ni ser det, någon bortre gräns för hur brokigt som är bra?
RS: – Helt klart är att Vallastaden inte liknar någon annan stadsdel. Man kan väl säga att den är en reaktion mot 100 års uniformitet. Vi ser den som en innovationsplattform och vi ville liksom avlägsna oss från den ängslighet som råder i dag. Allt ser ju likadant ut!

MN: – Det var ett medvetet val att inte ha något gestaltningsprogram som styr materialval, färger eller takvinklar. Vi valde också att styra detaljplanen utifrån våningsantal i stället för byggnadshöjd. Träsystem straffar normalt sett ut sig, eftersom våningarna blir högre med träbjälklag, men med vår reglering har vi i området lyckats skapa ett slags exposé i trähusbyggandets olika möjligheter. En byggherre provar till exempel en ny träbyggnadsteknik där alla installationer placeras i tjocka träbjälklag.

Är ni själva nöjda med planen?
RS: – Ja, vi är nöjda. Vi visar att det finns alternativ till det byggindustriella komplexet. Vi har kunnat behålla ursprungstanken med tegar genom hela processen och projektet har gått från vision till inflyttning på fem år. Vi ser en stor variation i arkitekturen och i olika typer av boendeformer.

Vad tar ni med er för lärdomar till nästa plan ni ska göra?
RS: – Hur viktigt det är med en småskalig fastighetsindelning. Det är nyckeln.

CS: – En annan sak som vi lärt oss är det här med framtunga investeringar. Vill man få med nya, mindre aktörer kan de inte bära tunga kostnader innan projektet fått starta. Det är viktigt att detaljplanera innan markanvisning.

I samband med utvecklingen av Vallastaden har Linköping tagit fram en ny modell för samhällsbyggnad, Vallastadsmodellen. Tror ni att stadsdelen kommer att få efterföljare?
RS: – Ja det tror vi, och det är många kommuner som redan varit på besök i stadsdelen. Det är viktigt att höja ambitionsnivån nu med tanke på hur mycket som ska byggas i Sverige. Samtidigt så beror det helt på hur beslutsfattare vågar ställa krav på byggmarknaden. Nu har vi i alla fall visat att det går.

Annica Kvint
Annica Kvint är redaktör på tidskriften Arkitektur. Hon är också verksam som arkitektur- och designkritiker i Dagens Nyheter och har en bakgrund bland annat som chefredaktör för tidskriften Form.

Mer innehåll om ämnet

Den urbana fronten

I boken Den urbana fronten – En dokumentation av makten över staden granskas omvandlingen av Kvillebäcken, en stadsdel på Hisingen i Göteborg….

229 kr

Visa

Arkitektur nr 3 2023

Sverigebilder Arkitekturens Sverigebilder möter oss i vardagen, och med dem självreflektionen: vad betyder arkitektur från Sverige, egentligen? Projekt som presenteras:…

229,00kr

Köp