Utblick över arkitekten Mohammad Al Zoghbis pastell­färgade radhus, en byggemenskap i samarbete med Bröderna Terbunja. I bakgrunden syns bostadshus av Peab och Lejonfastigheter. Foto: Linus Sundahl-Djerf

En by av sin tid

I Vallastaden regerar den täta och stökiga bakgateestetiken. Variation har blivit allas älskling, skriver Katarina Rundgren.

Bomässan är en särskild stadsbyggnadstypologi. Alltid antitesen till det ”gamla vanliga” sättet att bygga. Den måste ha en vision och form som är enkel att kommunicera, och ska gärna förkroppsligas av en stark och tydlig mässarkitekt. I Vallastaden axlar OkiDoki! Arkitekters Rickard Stark denna roll, och levererar trovärdighet och oneliners i lika delar, som Klas Tham för Bo01 i Malmö. De stora orden, tidspressen, att visa stad som färdigbyggd helhet – allt ingår i bomässans logik. Planen är i fokus, självklart vald för att den gör mässan möjlig, för att den är alkemi som förvandlat en bit åker till guld.

OkiDoki!:s varierade och flexibla bidrag Tegar vann 2012 plantävlingen om Vallastaden. Förslaget plockar godbitarna ur en förmodern planeringshistoria på ett både pragmatiskt och poetiskt sätt. Framtidens stad återknyter till strukturen hos en oskiftad by, kompletterad med boulevarder från Paris. En radby, modell högre, längs ”bygatan”, smala tegar bakom. Få har väl kunnat undvika den välgjorda illustrationen av området, där ett mikrokosmos av gränder, grönska och hus i olika färger, skalor och material breder ut sig. En stark bild som genererat en samsyn kring att åter skapa förutsättningar för småskaligt byggande, mångfald och urban bykänsla, vilket får tummen upp av både arkitektkåren och arkitektupproret.

Variation är ett nyckelbegrepp i Vallastadens täta och stökiga bakgateestetik – i plan, storlekar, hustyper, fasadmaterial och prislägen. Men den premissen gäller de flesta markanvisningstävlingar i dag, som också efterlyser variation. Helst riktig, men det går också bra med fasadmaterialbyten var 25:e meter. Hur blev det så?

I dag finns en påtagligt imperativ att bygga hållbar stad, men hur? Många städer försöker krångla sig ur modernismens planeringsparadigm, vilket skapar nya begrepp och förhållningssätt. Att just variation seglat upp som en älskling kan ha att göra med att begreppet kan kopplas till beteendeforskningens rön om att vi blir mindre stressade och mer empatiska i livliga och stökiga miljöer (typ tät kvartersstad), medan monotona miljöer gör oss uttråkade och aggressiva. Något som kanske bekräftats på inspirationsresor till byggemenskapsparadis som Tübingen och Freiburg, där kommuner snappat upp metoder som småskalig fastighetsindelning och projekttävlingar med kvalitetskriterier. Gehl Architects påbud om att till exempel planera staden i ögonhöjd och att gator med 20 entréer per 100 meter är bäst kan också vara en del i variationshetsen – Gehl har ju tagit fram urbana kvalitetsprogram åt de flesta större svenska kommuner. Det faktum att arkitektur och planering är så känsligt för trender och mode spelar också in, och just nu känns småskalighet, mångfald, odling och att utmana individualismen helt rätt.

KjellgrenKaminskys flerbostads­ hus med gyllene detaljer. Till vänster flerbostadshus av Maria Poll, med detaljerad tegelfasad. Båda för Stångåstaden. Foto: Linus Sundahl-Djerf
KjellgrenKaminskys flerbostads­ hus med gyllene detaljer. Till vänster flerbostadshus av Maria Poll, med detaljerad tegelfasad. Båda för Stångåstaden. Foto: Linus Sundahl-Djerf

Planen och den tillåtande estetiken jobbar på ett smart sätt med den samtida mäklarlogiken, här kan faktiskt varje projekt sägas vara något ”unikt”, ges en egen berättelse. Att sedan många av husen och interiörerna visar upp en långt driven standardisering och vinstdriven repetition varken hindrar eller bekymrar denna retorik.

Så hur ser det ut då? Hur blir det när man skippar gestaltningsprogram och i stället styr miljön genom en hårt regisserad brokighet och småskalighet?

I kvarterens inre miljöer är det så trångt att det ibland är svårt att få syn på husen bland myllret av balkonger, entréer och uthus. Planens särpräglade tegstruktur, som ju ger upphov till mixen av skalor, färger och material, är svår att uppleva. Blandningen av uttryck är stundtals uppfriskande, ibland bara helt hysterisk. Miljöns intensitet tar fokus ifrån enskilda byggnaders detaljering, och gör att skarvar, avvikande bröstningar, buktande skivmaterial och prefabricerade plåtdetaljer sjunker undan.

I flera fall är den variation som planen föreskriver mer retorisk. I två kvarter stämplar Hemgården bostad ut fem nästan identiska hus, även om fasadfärger och balkongformer varieras lite.

Generellt är stilen på enskilda byggnader fräsch, nykter och väluppfostrad. Det upplevs inte som om påkostade detaljer och komplicerade lösningar bantats bort – snarare som att de inte var tänkta från början. Det är snabbt byggt, inget fluff, möjligtvis lite produktionsanpassad fasadexpressionism av neo-postmodernistiskt slag i Kjellgren Kaminskys fönsterguldramar på en annars rätt vanlig byggnad. Många spetsiga sadeltak skapar en känsla av samtida by. Collageestetiken ger blinkningar åt japansk minimalism, new vernacular, new boring, new vadsomhelst.

Kunskaps­länken, som leder fram till universitetet. Längst till vänster en rad flerbostadshus i olika utföranden, av SandellSandberg. Foto: Linus Sundahl-Djerf
Kunskaps­länken, som leder fram till universitetet. Längst till vänster en rad flerbostadshus i olika utföranden, av SandellSandberg.
Foto: Linus Sundahl-Djerf

Fonden av sexvåningshus mot Kunskapslänkens boulevard bildar ett visuellt stopp, det är en fond som skyddar och ramar in det inre myllret. Denna byggda massa har inte brutits upp i demonstrativt oregelbundna former. I stället skapas variation genom att många olika material och färger kombineras, om än till en hyfsat nedtonad helhet. I denna fasadlänga sticker byggnaderna av bland andra Dinelljohansson och Varg Arkitekter närmast Nobeltorget ut, kanske just för att de inte försöker sticka ut. Arkitekturen är lugnare och mer självsäker, karaktäriserad av repetition och regelbundenhet. Även här är det hypertätt, men fasadestetiken och husens mer urbana karaktär gör det faktum att de fyller upp varje millimeter av tomten lite mer tilltalande. Ur massan av nybyggd materia kliver även de massiva trä- och betongprojekten fram som de mer intressanta och genomarbetade. Betonghusen av Johannes Norlander och Magnus Ståhl visar, precis som Spridds trähus med sin blandning av radhus i markplan och små loftgångslägenheter ovanpå och Omniplans hus med liknande trägitter-estetik, en experimentvilja, ett högt hantverkskunnande och ett säkert handlag med valda arkitektoniska verkningsmedel. Samtliga egenskaper som man kan förvänta sig fler av på en bomässa.

Efter Vallastaden – hur kommer vi egentligen se på begreppet variation? Är inte den känsla som här ska skapas på ett bräde i en ”riktig” stad en produkt av framför allt tid? Hade Vallastaden fått växa fram enligt sin plan, men under en längre period, skulle variationen kanske ha uppfattats som mindre … ytlig. För det är svårt att älska nybyggda bostadsområden. Inget har satt sig, mjukats upp av vardagens patina, grönskan har inte hunnit bädda in husen. Allt skaver lite, som för nya skor, kläder där lappen sitter kvar.

Men lika intressant som det varit att följa tillblivelseprocessen, lika spännande kommer det bli att ta del av utvärderingarna av Vallastaden. Kommer planens och bebyggelsens omhuldade brokighet och variation visa sig vara lika performativ som representativ?

Katarina rundgren är arkitekt

Annonser:

Annons:

Mer innehåll om ämnet