Bostadshuset på 168 Upper Street i London av Amin Taha. Foto: Tim Soar

Hur bygger man för ”folket”?

Den ytliga debatten om stil grundar sig i okunskap och en politisk ovilja att ta itu med större frågor, skriver Julia Svensson.

Hur bygger man för ”folket”? Den breda debatten om arkitektur kretsar just nu kring en motsättning mellan traditionalism och modernism.

Observationen denna debatt grundar sig i är korrekt: trots modernismens ursprungliga tankar om att bygga bättre för alla samhällsklasser lämnar många av de hus och livs­ miljöer som byggts sedan miljonprogrammet och som byggs i dag mycket att önska.

Tyvärr spinns debatten inte kring lösningar på de här problemen, utan runt ett olyckligt påstående om att ”folket” vill att nya hus ska byggas i ”äldre stil”. En smak som står mot ”eliten”, som påstås förespråka ”fyrkantiga lådor”.

Sättet Arkitekturupproret bemöter argument på, att vara helt stängd för dialog, förvränger verkligheten. Man gör sig till talesperson för ”folket” och kapitaliserar på det falska argumen­tet att det skulle finnas en enhetlig folksmak. Individer med an­dra estetiska preferenser exkluderas från gruppen ”folket”. Detta sätt att vägra föra samtal har ett fundamentalistiskt anslag.

Allvarligt är också Arkitekturupprorets sätt att bedriva kampanj genom hot och falska profiler i sociala medier, som tidningen Arkitekten nyligen rapporterade om.

Vår tids hårda retoriska klimat gynnar mobbar på nätet. Intensivt mejlande kan få resultat. Som i projektet i Lorens­berg i Göteborg, där politikerna ändrade sig och gav Arkitek turupprorets vice ordförande Albert Svenssons arkitekt firma en markanvisning på en central tomt, där det nu ska byggas ett kontorshus med klassicistisk utsida. Det skadar inte att Svens­son, kunnig inom traditionellt hantverk, får visa sina färdighe­ter i ett större projekt. Men det är oroväckande att politiker är hållningslösa och lättpåverkade.

Att yttra en åsikt enbart utifrån en känslomässig impuls, att något är ”fint” eller ”fult”, är sällan intressant. Som en fasad. Först när åsikten är grundad, både i kunskap om bakgrunden till fasadens utseende och bakgrunden till känslorna, blir den relevant. Först då får den upplevda skönheten eller fulheten ett sammanhang.

Den byggda miljön är resultatet av sin tids politik och prioriteringar. Om man noggrannare studerar den ser man att den aldrig varit kon­stant, utan har ständigt utvecklats. Renässansen blev barock, som blev nyrenässans, som blev stileklekticism, som blev nationalromantik, som blev modernism. Brott mot rådande ideal har mötts av protester, för att med tiden normaliseras. Ett exempel är konflikten mellan klassisk och gotisk stil i Storbritannien: Battle of the styles.

Lika lite som byggnader före 1917 går att bunta ihop till en enda stil går det att bunta ihop olika tiders modernism. Modernismen var i sin början småskalig och hantverksmässig och hade precis som inom övriga konstarter olika falanger. Gunnar Mattssons arkitektur skiljer sig från Giò Pontis, och båda ligger väldigt långt från ”fyrkantiga lådor”.

Att hävda att modernismen aldrig mött motstånd är också felaktigt. Postmodernismen, som bland annat handlade om friheten att använda historiska stilar och ornament i arkitekturen, drevs av arkitekter. Det fanns också de som opponerade sig mot den, och de som menade att postmodernismens frågor var bra, men inte nödvändigtvis dess svar. Det finns bra och dålig klassicism, liksom det finns bra och dålig modernism.

Rädslan för arkitektur utan ornament håller i sig i vår tid. Den är bakgrunden till den variationshedonism som kulminerar i de nybyggda Vallastaden i Linköping och Norra Djurgårdsstaden i Stockholm: industriellt producerade hus som utan att ta hänsyn till varann behängs med lustiga balkonger och fasadmotiv.

Brunnberg Forshed är ett av de arkitektkontor som genom åren har gjort många platsspecifika bostadsprojekt med referenser till historien, som Skanörs vångar eller nu senast bostadshuset Martallen i Midsommarkransen i Stockholm.

Yngre kontor som Okidoki har en mer spektakulär ingång, och förser gärna industriellt nyproducerade hus med yviga nypostmoderna fasader.

På många ställen dyker det också upp nya trä- eller målade 1920-talsfasader utanpå vanliga stål- och betongstrukturer, till exempel med spröjsade fönster eller tinnar och torn, som det av Arkitekturupproret framlyfta Brf Sparven i Norrtälje av Sweco. Även den här typen av fasadarkitektur har varierande kvalitet.

Historiska byggnader har hög status. Grand Hôtel i Stockholm har nyligen återskapat husets historiska fasad. Nationalmuseum har restaurerats med originalet i åtanke. Opinionen mot rivningar av äldre byggnader är bred, och att konvertera en sådan till nya användningsområden är bland det trendigaste en arkitekt kan göra just nu.

Det är intressant att jämföra den svenska debatten med situationen i Storbritannien. Här kommer propagerandet för traditionella former och kritiken mot modernism direkt från regeringshåll. Närmare bestämt den nyinstiftade kommissionen ”Building better, building beautiful”. Även i Storbritannien utmålas eliten som fienden. Även här lyfter man diskussionen om yta och stil i stället för övergripande kvalitet.

Vad debatten i de båda länderna trots allt bevisar är att arkitektur är viktigt för människor. Att estetik spelar roll. Det är goda nyheter. De dåliga är att någonting brister i hur de här frågorna hanteras.

Att medias fokus hamnar på en ytlig nivå, husens fasader, är sorgligt men också bekvämt. De är där, rakt framför ögonen. Lätta att älska eller hata.

Att Arkitekturupproret, liksom en gång postmodernismen, fått stort genomslag i just Sverige handlar både om hur arkitekturen tas om hand och hur den kommuniceras.

Modernismen och det rationaliserade byggandet var med att skapa mer jämlika levnadsvillkor i ett Sverige som var fattigt och trångbott. Men på grund av faktorer, som inte handlar om stil utan om politik, misslyckades den med en del av sina visioner.

Samhällsbyggandet har, från miljonprogrammet och framåt, legat i de stora byggbolagens händer. Arkitekturen följer tidens tendenser. Därför är arkitekturens politiska drivkraft i dag inte jämlikhet, utan att skapa ekonomisk vinst.

Eftersom de stora byggbolagen har stor makt över samhällsekonomin sitter politiken i knäet på dem, och fattar beslut som inte ser till människornas bästa.

Detta gör vår tids nya bostäder dyra, fula och av dålig kvalitet. Bostadsområden blir storskaliga, ljusfattiga och saknar grönska. Ett annat problem är att arkitekterna, som också bör se till människornas bästa, inte har ansvar för slutresultatet. De är dessutom konsulter, som inte vill förlora sina uppdrag hos byggbolagen. I Sverige saknas kunskap både hos beslutande politiker och hos allmänheten – vilket gör att debatten fokuserar på det synliga: husens fasader. När frågan om höga byggkostnader lyfts sker det separat, utan att inkludera frågor om arkitektur och kvalitet.

Kommuner och byggbolag tjänar kortsiktigt på den ytliga debatten. Det är enklare att åtgärda husens fasader än att förbättra regleringar och system, inom allt från planering till underhåll av färdiga miljöer.

Om man värdesatte arkitekturen högre, inom både politik, media och skolundervisning, så skulle det få effekter både på debattklimatet och i förlängningen också på den byggda miljön. Dagens diskussion om stil är ett symptom på att något behöver förändras, men bidrar inte med någon lösning.

Att sprida kunskap i ämnet är ett bra sätt att börja. I Storbritannien har filosofen Alain de Botton engagerat sig. I sitt tv-program The Perfect Home besöker han människor som bor i moderna bostäder, för att visa vilka kvaliteter modern arkitektur kan bidra med. Modern arkitektur har ju, till skillnad från historiska byggnader, ett medvetet sätt att se på individers behov. Till stor del, anser han, handlar rädslan för modern arkitektur om brist på kunskap om vad som ligger bakom husens utseende.

Det går också att lära av Danmark, där inget arkitekturuppror fått fäste. Där lyfter regeringen både historisk och ny arkitektur som nationella stoltheter, som rent krasst också är en viktig exportvara för landet. Denna hållning ger bättre stadsmiljöer och skolor, som i sin tur skapar en tillit i att det i politiken finns en äkta omsorg om människors livsmiljöer.

Arkitekturen var en gång något jordnära, som murades sten för sten av lågavlönade hantverkare. I dag ritas den som drömbilder i en dator, för att sedan tillverkas på fabrik och monteras – mycket sällan med den gnistrande finish som den digitala bilden utlovade. Den största utmaningen i dag är hur vår tids vardagsarkitektur och livsmiljöer, med sin pressade budget, ska kunna hålla hög kvalitet och fortsätta utveckla arkitekturhistorien.

Arkitekten Petra Gipp har en viktig poäng. I reportaget i det här numret säger hon att vurmen för äldre byggnader handlar om en längtan efter något som är ”på riktigt”.

Hur åstadkommer man den upplevelse av autenticitet som äldre hus utstrålar?

Petra Gipp förespråkar bra material, noggranna detaljer och hantverksmässiga metoder. Hon tror på att bygga hus som åldras bra är viktigare för människor än stilen på husen.

Ett annat förhållningssätt finns hos arkitektkontoret Byggfenomen. De skapar berättelser och hantverksmässighet utifrån det rationella byggandets material och metoder. I villan 180 meter Neoromanticism (Arkitektur 5/2015) på Lidingö har fasaden obehandlad grånande furu. I husets bottenvåning går träet sedan över platsgjuten betong. Då betongen och träet liknar varandra till färg och form skapas en visuell effekt, där man inte ser vad som är hantverk och vad som är prefabricerat. Huset påminner om romantikens vurm för ruiner.

I det pågående villaprojektet Alice National Romance with Modernity på Djursholm drar Byggfenomen idén ännu längre. Här utgår de från beställarens barndom och hennes känsla av att vara som Alice i Underlandet i den stora trädgård som finns på tomten.

De ville utforma villan på ett sätt att som byggtekniskt inte är dyrt, men som samtidigt är sagolikt. Med både hantverksmässigt gjutna delar av Leca-smet och industriellt tillverkade Leca-block har de skapat en ornamenterad fasad, en blandning av berättelser och tekniker, där det är otydligt vad som är hantverk och vad som är industritillverkat. Villan är putsad i en blå färg som för tankarna till Stockholms nationalromantiska konserthus.

Typiskt för vår tid är att dessa exempel på ambitiös arkitektur – både Petra Gipps modernistiska byggnader av högkvalitativa material och Byggfenomens lek med nationalromantik, hantverk och industri – sker i privata projekt med ambitiösa och öppensinnade beställare.

Brittiske Amin Taha, som intervjuas i det här numret, är en av de arkitekter som just nu får klä skott för hatet mot modern arkitektur. En bygglovshandling som kom på villovägar blev startskottet för en två år lång medieföljetong där hans prisbelönta hus 15 Clerkenwell Close i London hyllats, hatats och hotats med rivning. Allt på grund av en modern fasad i glas och obehandlad sten.

Amin Taha är i själva verket en av de mest spännande rösterna just nu, eftersom han inte räds att ta sig an stilfrågan. Han talar om modern byggteknik kombinerad med historiskt djup och minne. I 15 Clerkenwell Close är fasadens sten bärande. Och förutom att stenkonstruktionen både blev billigare och hade mindre koldioxidutsläpp, blickar de synliga fossilerna bakåt, mot historien.

Taha tar hänsyn till många britters kärlek till klassicistisk arkitektur. I flerbostadshuset på 168 Upper Street i London leker han med den viktorianska stilen på samma sätt som konstnären Rachel Whiteread gjorde i sitt Turner-belönade konstprojekt, det viktorianska House 1993. Och som Edouard François gjorde i Hotel Fouquet Barrière (2006), när han skruvade till Haussmans klassiska Parisfasader.

Skillnaden är bara att leken inte är ett skal utan en del av konstruktionen. För Taha fastnar inte i stil och yta. Han poängterar att en arkitekt, om hen tar ansvar för ekonomi, process och byggteknik, kan skapa intressantare arkitektur. Med både lägre pris och högre kvalitet.

 

Julia Svensson
Julia Svensson är Arkitekturs chefredaktör. Hon är också konstkritiker i Dagens Nyheter och har en bakgrund som nyhets- och kulturjournalist.

Annons:

Mer innehåll om ämnet

Skisser i vår tid

Skissernas museums nya tillbyggnad skapar en ny relation till parken kring Universitetsbiblioteket. Elding Oscarsons tillägg är mycket konsekvent genomfört, skriver Tomas Lewan. Bilderna är…

Den urbana fronten

I boken Den urbana fronten – En dokumentation av makten över staden granskas omvandlingen av Kvillebäcken, en stadsdel på Hisingen i Göteborg….

229 kr

Visa