Ferantov— vrt bostads- och aff˜ärskomplex i Ljubljana, Edvard Ravnikar, “”š›1964–75 Foto: Sonja Ifko

Arkitekturens position i totalitära samhällen inte entydig

Recension

Architecture as propaganda in twentieth-century totalitarian regimes. History and heritage.
Håkan Hökerberg, red.  Edizioni Polistampa, Florens

En inte så liten andel av all omtalad arkitektur som världen över samlar långväga beundrande resenärer skulle kunna beskrivas som uttryck för hård centralstyrning. Det har inte hindrat eftervärlden från att i första hand se de andra egenskaperna, det storslaget sköna, innovativa, i många avseenden hållbara. I den avlägsna historien blir det ofta lätt att överse med de problematiska samhällsförutsättningar som arkitekturen kan ha varit instrument för att befästa.

Svårare blir det när vi närmar oss nutid, och särskilt med 1900-talets totalitära stater. Var går i så fall gränsen mellan direkt propaganda och arkitekturprojekt med den enkla avsikten att genom hög kvalitet ge en regim positiva associationer? Å ena sidan monument försedda med symboler, bilder, inskriptioner i syfte att förstärka en viss regim, å andra sidan miljöer som vill övertyga om samma regim genom att förmedla kvaliteter. När Leon Krier, med sitt intresse för modern klassicism, på 1980-talet gav ut en stor beundrande bok om Hitlers arkitekt Albert Speer var hans syfte inte alls att släta över nazismens illdåd. Men hans tes var att arkitekturen med sina kopplingar till traditionella kvaliteter var till för att dölja den brutala verklighet som var nazismens huvudlinje. Eftervärlden har sedan kunnat förenkla det för sig genom att mer än den underliggande hårda rationalismen beskylla den klassiskt präglade arkitekturen. En paradoxal kvalitetssida, alltså, hos nazismen, kanske så som kejsar Nero i Rom en gång kunde visa mänskliga kvaliteter i just arkitekturens ansikte.

Arkitekturens position i auktoritära eller totalitära samhällen är därför inte entydig. När den nyutgivna antologin om arkitekturen i 1900-talets diktaturer får titeln Architecture as propaganda pekar det på en funktion hos det byggda som är långtifrån självklar. Och just därför värd att belysa. En uppfattning är ju att auktoritära regimer gärna stött klassiska tendenser i arkitekturen, men antologin påminner om att verkligheten är mer komplex. Fascismens Italien kunde stödja både rationell modernism och tendenser att koppla bakåt till det romerska. Antonello Alici belyser förhållandet i sitt bidrag om en av fascismens tungviktare, modernisten Giuseppe Pagano. Att den klassiskt orienterade Marcello Piacentinis symbolrika triumfbågar ändå på ett helt annat sätt svarar mot boktitelns uttryck, propaganda, visar Hannah Malone tydligt i sitt bidrag.

Antologin, som utgår från en konferens hållen vid Svenska Institutet i Rom, har en viss naturlig övervikt i material om den italienska fascismen. Men den behandlar också nazismens, stalinismens, den spanska Francoregimens och titoismens manifestationer. Det senare, alltså Jugoslavien, visar dock upp en mindre expressiv sida, belyst i Sonja Ifkos kapitel om Slovenien. Bostadsprojekt som etiketterades ”socialistiska” var i allt väsentligt inspirerade från övriga Europa, inte minst Skandinavien.

Nazismens arkitektur behandlas i boken utan referenser till Kriers urskuldande försök. Men Harald Bodenschatz drar i sitt kapitel om Berlin fram nya forskningsrön.Den stadsbebyggelse som gav en dominerande förnyelse, och vars resultat man kan värdera på olika sätt, har nu visat sig bottna i att fastigheter beslagtagits från judiska ägare. Därmed stupar den möjliga neutraliteten i värderingen av resultatet, och Bodenschatz uttryck ”aggressivt stadsbyggande” faller på plats. Som markeras i undertiteln History and heritage behandlar några av kapitlen kulturarvsperspektivet. Ett av dem är det enda svenska bidraget, redaktören Håkan Hökerbergs egen text. Där belyses frågorna om att bevara, förstöra eller genom reduktion avväpna de problematiska monumenten. Oavsett vad som väljs kan det utnyttjas som stöd av regimernas försvarare. Och även om det är lätt att argumentera för att vissa platser, som Auschwitz, bör värnas som vittnesbörd om sin tids grymheter kan det frågas om det försvarar sin plats på Unescos världsarvslista, alltså har ett ”enastående universellt värde”.

Om den totalitära arkitekturen trots allt borde bevaras för eftervärlden kan intrycket vara att det mest angelägna skulle ha varit de uttrycksfulla byggnaderna för de internationella utställningarna, av vilka de flesta ändå helt enligt intentionerna förstörts. Dit hör de sovjetiska och tyska byggnadsverken – besläktade och motsatta – i utställningen i Paris 1937. Den dynamiska stegringen som förmedlas i den sovjetiska paviljongen kontrasterar här mot den statiska enheten som uttrycks i den tyska. Propaganda för totalitära regimer, som i ett slags symmetri ramar in utställningens barockartade huvudaxel, men samtidigt dess motsatser. Att hejda Sovjetpaviljongens dynamik tycks, som Giorgio Ciucci påpekar i sitt kapitel, också ha varit Albert Speers intention med den tyska utformningen. Två totalitära arkitekturverk som både balanserar och vill besegra varandra. Nej, egentligen ingenting att sakna.

 

Annonser:

Annons:

Mer innehåll om ämnet