Segregerad stad

Förväntan på Vallastaden är skyhög när det kommer till hållbarhet. Därför är det anmärkningsvärt att Vallastadens definition av social hållbarhet, trots satsningen på grannskap och gemenskap, begränsar sig till att personer av olika åldrar bor på samma plats. Man har inte lyckats med det viktigaste för en hållbar stad: att bygga för alla inkomstgrupper.

Ursäkten, under ett av mina besök i Vallastaden, var att ingen annan heller lyckats lösa ekvationen med billiga hyresrätter. Att bygga dem ger inte tillräcklig profit.

Arkitekterna kan givetvis inte lastas, då förutsättningarna för stadsplanen redan satts av den förda politiken. Men Vallastadens bomässa förkroppsligar, trots den ambitiöst småskaliga planen med varierade upplåtelseformer och gemensamma odlingar, problemen med marknadsstyrd stadsutveckling.

På andra håll har politiken börjat reagera. New Yorks borgmästare Bill de Blasio skriver till exempel i stadens tioåriga bostadsplan att kraftigt ökande hyresnivåer och bostadspriser, möjliga på grund av att så många vill ytta till New York, skapar ökade ekonomiska klyftor. I dag har hela stadsdelar förlorat den ”affordability” som är förutsättningen, menar han, för att New York ska fungera. De Blasio har lanserat en plan: kommande decennium ska 200 000 billiga bostäder byggas, för att stötta allt från låginkomsttagare till medelklass.

I England har regeringen konstaterat att bostadsmarknaden fallit sönder och att ett eget hem för många är en alltmer avlägsen dröm. Även här är marknaden boven – att bostäder planeras i ren spekulation. Men nu sätts press både på enskilda kommuner och på fastighetsbolag.

Sverige har varit ett annat. När Stolplyckan, ett annat område med gemenskapsfokus, stod klart i Linköping i början av 1980-talet var den sociala medvetenheten inbyggd i strukturen. Nu blundar svenska politiker för konsekvenserna av att bostadspolitiken överlåts åt fastighetsbolag och banker.

Sverige är ett av få länder i Europa som inte har något system för bostadsförsörjning som omfattar låginkomsttagare. Situationen är på många håll ett New York eller England i miniatyr – bostäder blir allt dyrare och allt färre kan etablera sig på bostadsmarknaden – skillnaden är bara att inget görs.

I FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, liksom i Sveriges grundlag, betonas rätten till en värdig bostad. Men de kraven uppfylls inte i dag.

Ingen vill ha segregerade städer. Ändå är det just vad som byggs, bland annat i Vallastaden.

 

Julia Svensson
Julia Svensson är Arkitekturs chefredaktör. Hon är också konstkritiker i Dagens Nyheter och har en bakgrund som nyhets- och kulturjournalist.

Annonser:

Annons:

Mer innehåll om ämnet