Serverhall i Luleå. Foto: Per Vallgårda /TT

Är dagens intresse för landsbygden bara en flyktig trend?

Gränsen mellan stad och land är i dag utsuddade, skriver forskaren Frances Hus och statsvetaren  Daniel Urey. De menar att förändringar i den byggda miljön, drivna av den digitala infrastrukturens marknadskrafter, ignoreras av strategiska skäl. En digital bakgård som inte blir sedd i planering och arkitektur.

Medan vi varit upptagna av den urbana normen har digtaliseringen orsakat stora förändringar i landskapet utanför. I dag är gränserna mellan urbant och ruralt – stad och land – utsuddade. Världen över har landskapet omformats genom en samverkan av materiella och sociala ramar som styrs och möjliggörs av internet. Förändringar i den byggda miljön i Norden, som drivs av den digitala infrastrukturens marknadskrafter, ligger inte bara osynliga i öppen dag utan ignoreras dessutom ibland av strategiska skäl. En undersökning av dessa krafter avslöjar maktförhållanden ur balans och ojämlikheter som förstärker naturens politik (och politikens natur). Detta är den digitala bakgården, en öppen hemlighet som förblir osedd och mestadels obeaktad i planering och arkitektur.

2000-talet, utnämnt till det första urbana århundradet, utmärks av historiens snabbaste förändring i den ekonomiska balansen. Det är en berättelse om hur europeiska centra för världshandel och ekonomi, med sin höjdpunkt i början av 1900-talet, sedan 1980-talet utkonkurrerats av en urbanisering i Asien och Amerika. Det finns ett antagande om att stora städer i utvecklade ekonomier och ekonomier under utveckling är centra för människans aktiviteter. På tvärs mot denna berättelse visar fakta att rurala områden i dag lämnar större bidrag till den globala bruttoprodukten än tätbebyggda områden. Med andra ord är rurala områden sammanflätade i vidsträckta ekonomiska strategier och sociala relationer. Denna sorts diffusa urbanisering kan inte förklaras utan sin relation till landsbygden.

Megastäder har slukat medieuppmärksamheten. Även om landskapsarkitekter och ingenjörer som Fredrick Law Olmstead och Adolphe Alphand formade parker för stora städer under den tidiga modernismen, så är det först på senare år som landskapsarkitekturen har kommit att ses som en del av stadsbyggandet. Arkitekten och stadsplaneraren Charles Waldheim har använt ordet landskapsurbanism för att beskriva landskapets roll för dagens offentliga rum. Projekt som The High Line och Brooklyn Bridge Park i New York och och Torontos vattenfront ”ersätter arkitekturens historiska roll som den grundläggande byggbiten i stadens form”. Dagens alltmer komplexa miljö- och samhällsfrågor kan inte lösas med arkitekternas och stadsplanerarnas traditionella verktyg: ”En traditionell förståelse av staden som en extrapolering av arkitektoniska modeller och metaforer duger inte längre inför de allt starkare krafterna och ödena av en ekologisk, infrastrukturell och ekonomisk förändring”. Den konventionella uppdelningen i urbant och ruralt motsägs, menar han, alltmer av den ”planetära urbaniseringens” begrepp, metoder och argument.

Europa förblir rätt så icke-urbant, trots alla berättelser om århundraden av urban tillväxt. I Sverige utgör tätorterna 1,5 procent av Sveriges landareal. De 98,5 procenten landsbygd förbiser man vanligen och de har inte undersökts systematiskt av arkitekter, även om skogar, bondgårdar, byar och städernas sprawl håller på att förvandlas till mer uppkopplade delar av en ny stadsbygdsverklighet som drivs av den digitala ekonomin.

Rurala områden spelar en allt viktigare roll i den digitala och uppkopplade världens expansion. I början av 1900-talet var järnbruken i det svenska landskapet en källa till väldiga rikedomar. I dag är den tidigare jordbruksbaserade landsbygden i Norge, Finland och Sverige hopkopplad genom en rad både informella och formella digitala nätverk som är basen för en industrialiserad matproduktion; fastighetsspekulation; återkommande migration; sport, fritid och turism; och tillverkning, transporter, råvaruutvinning, energiproduktion och ekosystemtjänster. Norden är också på ett unikt sätt karaktäriserat av ett slags katastrofernas arkitektur: Nya byggnadstyper utvecklas för extrem långtidsförvaring av riskfyllda eller livsviktiga ämnen – som Onkalos kärnavfallslagring i den finska kommunen Eurajoki eller genbanken i Global Seed Vault på Svalbard, byggd för att säkra framtida biodiversitet och föda.

Rurala områden i Östersjöregionen är idealiska platser för datacenter på grund av sitt kyliga klimat, stora avlägset belägna markområden och rikliga tillgång till vatten. Sverige och Finland drar till sig stora utländska investeringar från databaserade företag som Amazon Web Service och serverhallar för Google och Facebook. Landsbygden i det allra nordligaste Europa tycks alltmer inbäddad i de globala nätverken. Den digitala världen är högst konkret. Den består av isolerade huskroppar för utrustning och verksamheter, många av dem väldigt anonyma, utom synhåll och ofta med ganska få människor. Dessa nyckelplatser i infrastrukturen ses i allmänhet som rent funktionella, precis som den articiella intelligens som är så allestädes närvarande att vi knappt märker den.

Efter den motsatsställning mellan det digitala och det fysiska som kännetecknade det tidiga 2000-talet erkänns nu de två områdena som allt mer och ohejdbart sammanflätade. Städers önskan att vara smarta – med inbäddade digitala teknologier som ska underlätta hållbara, mångfaldiga, jämlika och vackra stadsmiljöer – innebär både löfte och hot. Medan städer görs säkrare och mer effektiva (där självkörande bilar ska rädda tusentals liv varje år och förändra gator och parkeringar) så arbetar forskare och ingenjörer på datorer som ska ha intelligens i nivå med människan. Domedagsscenariot är en teknologi som når ”singulariteten”, punkten där artificiell intelligens är smartare än vi.

Runtom i världen kommer icke miljöskyddade platser på landsbygden att bli alltmer glest befolkade i takt med att alltfler människor flyttar in till städerna och den urbana miljön blir alltmer översvämmad av turister. För de som vill ”komma bort från allt” har landsbygden alltid varit en tillflyktsort. Tack vare teknologin och klimatförändringarna kan avlägsna och otillgängliga platser tas i anspråk av de megarika, som en räddning undan politiska och miljömässiga hot. Det sätter spår i designade hus i vildmarken.

Den digitala infrastrukturen driver industri, ekonomi och fastighetsinvesteringar. De tidiga industrialisterna som Rockefeller, Morgan och Carnegie – ”rövarbaronerna” – gav uppdrag till arkitekter att rita fabriker, kontor och stadsrum i de amerikanska städerna. I dag är det ”immateriella” jättar som Amazon, Google och Facebook, lika väl som Alibaba, Baidu och Tencent, som tjänar mest pengar och fortsätter att förändra stad och land över hela världen. Tillsammans med Silicon Valleys arkitekter är de nordiska länderna medagerande i landsbygdens globala förvandling.

Minnen, myter och bilder knutna till landskapet sägs bestå trots den globala kapitalismen och de sägs vara grunden för Nordens identitet. Som en föreställning skild från staden är landet ett medium för att bekräfta och reproducera traditionella värden i en föränderlig värld. Den politiska skiljelinjen mellan det urbana och rurala Europa har ytterligare förstärkts av Brexit. Politiska visioner och retorik börjar anpassa sig till att lyssna på landsbygden.

På grund av den västerländska kulturens nedärvda föreställningar om naturen och den folkliga bilden av landsbygden som en pastoral terrain vague, tom på aktivitet, så återstår det ännu för oss att fullt ut förstå vad det är som händer mitt framför ögonen på oss. Arkitekturen och akademin börjar fördjupa sig i städernas avtryck på landsbygden och utvecklingen av stad och land-kontinuumet. Det håller snabbt på att bli ämnet för kommande utställningar och publikationer.

Många frågor kvarstår: Är dagens intresse för landsbygden bara en flyktig trend eller kommer det en (r)evolution av stadsbyggandet som tar sig an det ömsesidiga beroendet mellan stad och land? Hur kan en medvetenhet om sociala och miljömässiga ojämlikheter ge upphov till nya berättelser, initiativ och strategier för arkitekter och planerare?

 

LÄS MER
· Richard Florida: The Developing World’s Urban Population Could Triple by 2210, CityLab 20.2.2014. https://www.citylab.com/equity/2014/02/developing-worlds-urban-population-could-triple-2210/8431/
· Bidraget från landsbygd och små städer i utvecklade ekonomier till den globala bruttoprodukten har ökat medan det från stora städer har minskat. Dessutom är de globala städerna inte längre den globala tillväxtens främsta motorer. 2025 kommer det mesta av den globala tillväxten att komma från medelstora städer. Se McKinsey Global Institute:Urban world: Cities and the rise of the consuming class, 2012, p. 18.
· Charles Waldheim: Landscape as Urbanism: A General Theory, 2016.
· Neil Brenner och Christian Schmid: Planetary urbanization, in Matthew Gandy (red.): Urban Constellations. Berlin: Jovis, 2012, s. 10–13.
· Eurostat rapporterar att under perioden 2010–2015 ökade andelen människor boende på landsbygden inom EU:s 28 länder med 1,7 %. Medan andelen människor i mindre städer och förorter ökade ännu mer (med 4,7 %) så minskade andelen befolkning i de stora städerna ganska snabbt. Detta speglar möjligen att människor yttar ut från innerstäderna på jakt efter billigare boende i förorter, småstäder eller på landet. Eurostat: Statistics explained, Statistics on rural areas in the EU. Uppdaterad 17.11.2017. https://ec.europa.eu/eurostat/statistics- explained/index.php/Statistics_on_rural_areas_in_the_EU#Population_ distribution_by_degree_of_urbanisation.

Frances Hus är forskare på arkitekturskolan på Aalto Universitetet i Helsingfors. Daniel Urey är statsvetare och kulturstrateg på Arklab.
Det här är en bearbetad version av en artikel som tidigare publicerades i den finska arkitekturtidskriften Arkkitehti.
Översättning av Claes Caldenby

Mer innehåll om ämnet