Caroline Bergmann är en av de drivande bakom småhusbyn i Uddebo, där Jonatan Pino Kjällquist håller på att färdigställa sitt småhusbygge. Foto: Sara Gust.

Resan till det nya landet

Historien om svensk landsbygd skrivs om av aktiva förnyare, konstaterar Angelica Åkerman i boken En annan landsbygd. I ett utdrag följer vi hennes intervjuresa i Uddebo, Röstånga, Bottna och Tjörn.

UDDEBO är en by i Tranemo kommun, fyra mil sydost om Borås. Väveriet stängde 2012 efter drygt hundra års textilproduktion, men fyra år senare fann verksamheten nya ägare i landskapsarkitekten Liv Sonntag och Kalle Magnusson. De omvandlade fastigheten till en ny typ av fabrik, där olika typer av aktiviteter och företag kan testa sina idéer i praktiken. Utöver en mindre del av fastigheten som utgör Livs och Kalles privata bostad är Väveriets cirka 5 000 kvadratmeter uthyrda till ett tiotal aktörer inom matproduktion, musik, tillverkning och programmering. Uddebo är numera en by där olika platser förvärvas, utvecklas och ombildas för en ny typ av användning och ekonomi. Väveriet och Småhusbyn är två exempel.

Hur inledde ni arbetet med Väveriet och vad fyller ni verksamheten med i dag?

Liv Sonntag: Vi insåg att det är en utmaning att driva en så stor fastighet på landet, så innan vi köpte fabriken försäkrade vi oss om att det fanns ett lokalt intresse för att använda lokalerna. De är rymliga och välhållna och har stor potential – det som kostar är drift och det framtida underhållet. Den första stora investeringen var en jordvärmeanläggning, då fastigheten tidigare hade oljeuppvärmning. Aktörerna som hyr in sig i dag är mest intresserade av de mindre lokalerna och till en billig peng. De större lokalerna kommer att kräva investeringar för att kunna anpassas till framtida verksamheter och hyresgäster, särskilt om de ska kunna möjliggöra boende. Samtidigt skulle investeringar i de större lokalerna ge en vidare skjuts för både befintliga och framtida potentiella verksamheter. I fastigheten ingår också en hel del mark som vi nu arrenderar ut till en förening som bygger en småhusby, samt till Uddebo andelsjordbruk och en samodlingsgrupp. Det har varit viktigt för oss som markägare att områdena kring Väveriet tydligt ska bidra till byn.

Landskapsarkitekt Liv Sonntag äger Väveriet med Kalle Magnusson och har startat flera platsskapande utvecklingsprojekt i och runtomkring Uddebo. Foto: Sara Gust.

Som landskapsarkitekt arbetar du med urban stadsutveckling och är samtidigt lokalt engagerad i Uddebo som fastighetsägare och platsutvecklare. Vad ser du för likheter och skillnader mellan verksamheterna?

Liv Sonntag: Samverkan kan låta som en floskel, men den är viktig, både i den större och den mindre skalan. Jag upplever det nästan ännu tydligare här på landsbygden, nu i rollen som privat aktör. Att offentliga, privata och ideella aktörer hittar gemensamma inriktningar är viktigt. I staden finns expertis och specialkompetens, i mindre kommuner får ofta en och samma person hålla i mycket. Hur det offentliga ser på sitt uppdrag gällande landsbygden behöver förändras, kanske behövs även strukturella ansvarsfördelningar mellan exempelvis region och kommun. Jag tror definitivt att det privata har roller att fylla i samhällsutvecklingen; något som vi hoppas Väveriet kan vara en del av.

Småhusbyn är ett pågående självbyggeriprojekt invid Väveriet i Uddebo, startat 2018 genom en förening med visionen att kombinera småskalighet och miljömedvetenhet med större ekonomisk och tidsmässig frihet. Resultatet är en plan med åtta småhus, klassade som fritidshus, samt ett gemensamhetshus. I samarbete med Väveriet upprättades en ny detalj- och strukturplan för området samt ett 25-årigt arrendekontrakt. De åtta småhusen beräknas stå klara för inflyttning under 2021. Caroline Bergmann, som är kommunpolitiker i Tranemo, växte upp i Uddebo och valde att flytta tillbaka till byn 2005.

Du är engagerad i flera självinitierade utvecklingsprojekt i Uddebo, till exempel Småhusbyn; är det projektet ett sätt att fortsätta den ideella bostadsförmedlingen i byn?

Caroline Bergmann: Främst ville vi fortsätta att göra det möjligt för folk som inte kan eller vill ta stora bostadslån att flytta till Uddebo. Småhusbyn är ett projekt där vi bygger en ”by i byn” i samarbete med Väveriet, som är markägare. Den godkända planen innehåller åtta småhus, varav fem nu håller på att byggas. Det viktigaste har varit relationerna mellan människorna som vill bygga och bo här. Den ideella föreningen består av en kompetent blandning människor och det har varit helt avgörande. Det finns en trädgårdsmästare, en konstnär, en elingenjör, en arkitekt, en snickare, en projektledare, en mekaniker och en 3D-visualiserare. Som stöd i gruppen har vi även en byggingenjör.

Tillsammans med andra Uddebobor har du drivit igenom olika åtgärder för att skapa och stimulera till fler boenden i byn. Bland annat har du drivit en ideell mäklarverksamhet, kan du berätta mer om den?

Caroline Bergmann: För tio år sedan började jag ta kontakt med ägarna till de obebodda husen i Uddebo och frågade om jag fick hjälpa dem att sälja deras förfallna fastigheter. Sedan bjöd jag hem folk och visade dem runt i byn. Om de var intresserade svarade jag på deras frågor och skrev sedan kontrakt med ägaren. Pengarna sköttes mellan säljare och köpare så jag fungerade bara som en ideell mäklare. Mitt mål var att sälja husen men också att hålla nere priserna så att folk inte skulle behöva ta lån. Det är ganska olika slags människor som valt att flytta hit, men många är barnfamiljer som vill leva enkelt med mycket tid för gemenskap. Något som utmärker Uddebo är att det inte är likformigt, människor är intresserade av olika saker. Det gör faktiskt byn både stabilare och mer intressant. Jag tycker att vi är ett exempel på en framtidsort där det handlar om diversitet, relationer och samarbete för att utvecklas som samhälle.

Del av konstprojektet Den magiska skogen där barn och vuxna samskapat ett skogs­rum på tomten, med utgångspunkt i natur­värden på platsen. Foto: Sara Gust.

I dag finns det en allt större efterfrågan på ett mer varierat bostadsutbud. Kan du i ditt arbete se att landsbygden kommer att spela en ny roll framöver?

Caroline Bergmann: Jag hoppas och tror att folk snart inser att relationer är viktigare än både tillväxt och konsumtion. Visst kan vi leva hållbart i städer också men då måste vi ställa om både ägande och produktion. På landsbygden finns redan förutsättningarna i och med tillgång på mark, yta och billigare boende. Antalet invånare tror jag också är avgörande; 300–500 människor är lagom för att kunna ha en fungerande social gemenskap.

I RÖSTÅNGA i Svalövs kommun i Skåne fanns från 1892 till 1961 en järnvägsstation. 2012 köptes den av föreningen Röstånga Tillsammans. Denna ideella paraplyförening bildades 2009 för att genom olika utvecklingsprojekt stärka Röstångabygden. Det arbetet inleddes med mobiliseringsmöten ur vilka olika utvecklingsgrupper bildades, främst inom områdena boende, natur, kultur och näringsliv. I maj 2011 tog föreningen ytterligare ett steg och bildade med eget kapital ett aktiebolag; Röstånga Utvecklings AB (RUAB), Målet var att skapa ett kommersiellt bolag för att kunna fortsätta driva utvecklingen i Röstångabygden med egna medel. Bolagets grundsyn är att all investering hänger ihop, påverkar och bidrar till utveckling, och under företagsformen SVB (Särskild vinstutdelningsbegränsning) ägs majoriteten av bolaget av Röstånga Tillsammans. Resten delas mellan cirka 400 andra aktieägare: privatpersoner, företag och föreningar. Statsvetaren Anna Haraldsen Jensen har varit drivande i föreningen sedan flytten hit 2010.

Du är en av initiativtagarna bakom Röstånga Tillsammans, varför valde du att engagera dig i byns lokala utvecklingsfrågor?

Anna Haraldsen Jensen: Jag kände att det var viktigt att inte bara utgå från hur det har varit utan att också undersöka hur det kan bli. Jag kom i kontakt med Nils Phillips, som redan startat en lokal process, och vi såg samma möjligheter. Själv hade jag tidigare arbetat med hållbar affärsutveckling och vi diskuterade bland annat hur vi kunde stärka den lokala ekonomin. Tillsammans med Daniel Unnerbäck, boende i byn som driver den lokala ölproduktionen RajRaj, kom vi 2009 överens om att bilda Röstånga Tillsammans. Därefter fortsatte processen med att nå boende i byn, föreningar, kommunen och företag; alla med erfarenheter och den kraft som vi ville samla. Det tog inte lång tid innan behov och idéer hade formulerats och det vidare arbetet kunde fördelas mellan sju olika utvecklingsgrupper som byggde på olika initiativ och idéer. Vi ansökte också om medel från EU-fonden Lea­der. På så vis kunde föreningen anställa Nils för att processleda grupperna och driva arbetet framåt. Det var intressant att se hur snabbt vi kunde få resultat när vi arbetade tillsammans.

Anna Haraldsen Jensen framför Vita Huset som rymmer kontor och mötesrum för RUAB, Röstånga Tillsammans med flera verksamheter. Foto: Sara Gust.

Vad har RUAB, den lokala ekonomin och det gemensamma ägandet möjliggjort för Röstånga?

Anna Haraldsen Jensen: Främst har vi kunnat göra skillnad genom att ta hand om dåligt skötta fastigheter; en gemensamt identifierad lokal samhällsutmaning. Genom att köpa fastigheterna har vi skapat förutsättningar för lokal utveckling. Den före detta andelsfrysen (ett gemensamt fryshus) blev ”landets minsta konsthall”, en restaurang skapades i stationshuset och ytterligare tre fastigheter med stor potential köptes för att möta behovet av fler bostäder. I samarbete med Svalövs kommun har dessa nu renoverats och gjorts om till lägenheter, främst hyresrätter, så att fler människor kan välkomnas till byn. Överlag tror jag att det finns ett behov av att kunna bo på landet, fast på olika sätt; allt från att hyra sin bostad, stor eller liten, till att äga sin egen fastighet. Om en by kan erbjuda hyresbostäder sänks tröskeln och det blir lättare att testa. Jag gillar att det ska gå att ”provbo” för att se hur det fungerar praktiskt och om man trivs på platsen. Då blir det inte ett lika stort steg som att flytta hit permanent. Vita Huset är ännu en fastighet som vi köpte, där RUAB i dag använder en del som projektkontor och för möten. Resten av lokalerna hyr vi ut till olika aktörer som vill driva verksamhet och utveckla Röstånga, exempelvis Bryggeriet RajRaj och Fridhems Folkhögskola, som använder en lägenhet för undervisning i praktisk svenska.

Ert arbete har snart pågått i 10 år, på vilket sätt har det påverkat Röstånga? Har ni genererat en större inflyttning till byn och på så vis påverkat attraktiviteten och huspriserna?

Anna Haraldsen Jensen: Prisutvecklingen på hus har förändrats under de år jag bott här, från cirka en miljon till tre miljoner. Det känns kluvet, visserligen kan det bli svårare att flytta hit, men prisutvecklingen har också varit positiv; det var tack vare den vi fick med banken när RUAB behövde lån inför fastighetsköpen. Vi vet att man behöver kontinuitet och uthållighet, att man måste arbeta inkluderande och utifrån en skala där man känner sig behövd och kan vara delaktig. Detta är landsbygden bäst på; här kan människor ha överblick, se sammanhanget och göra skillnad. Ingenting är planerat i förväg eftersom det aldrig finns tillräckligt med resurser. Vill man ha förändring måste man vara med själv. För en utvecklingsplattform som vår är det mycket spännande som händer just på landet, samtidigt som det till stor del bygger på vilka möjligheter man har att samlas och mobilisera kring sina frågor. Eftersom det inte finns någon vidare politik för lokal utveckling och ”ett helt Sverige” blir skillnaderna stora mellan olika landsbygder, mellan stad och land samt även mellan och inom städerna.

R:ekobyn är ett framtida flerfamiljsboende med plats för ett 30-tal hushåll i anslutning till Röstånga. Här är visionen att kombinera behovet av ett generationsboende och en ekoby. I projektet utvecklas också ett speciellt system för uppvärmning och energiproduktion med stöd från Vinnova och Energimyndigheten genom Viable Cities. Detaljplanen för R:ekobyn var under 2019 på samråd hos Svalövs kommun och förväntas bli antagen 2020 för att därefter projekteras vidare inför bygglov. Viktor Zaunders, samhällsentreprenör med bakgrund inom IT och programmering och engagerad i Röstånga sedan flytten hit 2016, är projektledare för R:ekobyn och har tagit fram detaljplanen tillsammans med Sara Ericsson, arkitekt på FOJAB i Malmö och ordförande i Flyinge Utveckling/Flyingebygden Tillsammans.

Hur föddes tanken om R:ekobyn i Röstånga ?

Viktor Zaunders: Tanken bakom byn är att den ska bli ett boende för alla åldrar där man tillsammans skapar förutsättningar för ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet och regeneration. Vi vill också att det ska bli en plats för gemensamma aktiviteter såsom hållbart företagande, lärande och skapande där man kan producera och dela med sig av kunskap, metoder och varor som bidrar till gemenskap. R:ekobyn ska också vara en del av Röstånga och fungera som ett integrerat bostadsområde.

På vilket sätt arbetar ni med konceptet ”ekoby” och med hållbarhet i ert projekt?

Sara Ericsson: Vårt projekt heter R:ekobyn men det står inte för ”reko” som i rekorderligt eller bra, utan för rekonstruktion, vilket handlar om att rekonstruera bylivet. I en by förr verkade man tillsammans, både fysiskt och socialt; it takes a village to raise a child, som det heter. Det faktum att det är en ekoby tillför visserligen en viss ”hygienfaktor” men det är egentligen inte det som är det intressanta, för oss är det gemensamma boendet och det sociala livet i centrum.

Viktor Zaunders: I dag handlar flera ekobyars utåtriktade verksamhet främst om att man kan åka dit på besök eller kurs. Jag tycker att det är viktigt att även kunna komma och producera något i våra verkstäder och att man inte behöver bo i byn för att vara anställd eller driva en verksamhet. Ett sådant tillvägagångssätt skulle skapa mer flöden och integration av människor och dessutom ge en annan transparens inför vad det egentligen är man håller på med i ekobyn.

Sara Ericsson: Det är just detta synsätt som gör R:ekobyn extra spännande, tycker jag: att man vill driva allt till sin spets. Många ekoprojekt i byggbranschen är ju lite greenwashing med några insektshotell här och några miljöbyggnadspoäng där. Dessutom är det oftast någon som profiterar på dessa värden i slutändan. Med R:ekoby­projektet tycker jag att vi försöker gå längre, vilket är något som jag som arkitekt verkligen längtar efter.

Hur upplever du som arkitekt intresset för lokal utveckling och platsutveckling på landsbygden inom arkitektbranschen?

Sara Ericsson: Det är ju väldigt mycket fokus på det urbana och den urbana normen och det är onekligen lättare att bygga i staden eftersom det är där fastighetsvärdena är höga. Samtidigt har jag märkt ett försiktigt men ökat intresse för landsbygden bland kolleger på senare tid, framför allt eftersom det hänger ihop med hållbarhet, som nu är i ropet, särskilt social hållbarhet. Det finns en ökad insikt om att man måste jobba med den lokala kontexten och involvera invånarna på olika sätt för att skapa det goda samhället.

BOTTNA är ett samlingsnamn för inlandsområdet runt Bottnafjorden och det gamla fiskeläget Gerlesborg i norra Bohuslän. Naturen har lockat konstnärer till platsen och 1944 grundades konstskolan Gerlesborgsskolan, varefter de konstnärliga plattformarna har utökats under åren med Konstnärernas kollektivverkstad Bohuslän (KKV) samt Scenstudion Gerlesborg 2007. Boende i området har samordnat sig kring ett flertal behov och frågor och driver Bottnafjordens inköpsförening, Bottna Tillsammansodling och Rural talks. Den rika kulturmyllan har gjort området eftertraktat för både fast- och fritidsboende, vilket påverkar huspriserna och bostadsmarknaden. Bostadsprojekten Skärkälls ateljéby och Hogslätts Vänboende är exempel på initiativ som möter bostadsbehovet på innovativa sätt. Hogslätts Vänboende är ett kooperativt hyreshus som drivits igenom och byggts från idé till färdigt boende av en kooperativ hyresrättsförening i Gerlesborg i Bohuslän. Huset stod klart 2018 och består av tolv radhusliknande mindre enrumslägenheter samt gemensamt allrum och trädgård. I dag förvaltar de boende själva huset och ansvarar för skötsel, underhåll och ekonomi, vilket skapar en naturlig grund för gemenskap. En av de drivande krafterna bakom Hogslätts Vänboende är Lena Jarlöv, arkitekt, forskare och docent, tidigare anställd vid Institutionen för arkitektur vid Chalmers tekniska högskola och Dalarnas forskningsråd i Falun.

Vad var det som fick er att initiera ett boende i form av en kooperativ hyresrättsförening i Gerlesborg?

Lena Jarlöv: Idén växte fram ur de mötesplatser vi har i Gerlesborg, som Bottnafjordens inköpsförening, Bottna­fjordens Tillsammansodling, Gerlesborgsskolan, Konstnärernas kollektivverkstad Bohuslän, Gerlesborgs konsthall och Scenstudion, som alla har skapat ett sammanhang och stärkt lokalsamhället. Ett återkommande samtalsämne var hur man lokalt kunde ge förutsättningar för att ge fler möjlighet att bo kvar i byn, eller flytta hit. I Gerlesborg finns en stor efterfrågan på bostäder men ett begränsat utbud med höga priser, vilket ger väldigt små möjligheter. En dag 2012 bjöd Marianne Sterner, som bor i byn, hem personer till ett möte för att diskutera hur man skulle kunna åstadkomma ett tryggt och bra boende för äldre. Det blev en framgångsrik träff med en stor uppslutning, där gruppen som var närvarande bestämde sig för att bilda en studiecirkel för att driva sina tankar vidare.

Lena Jarlöv och Paula Oksanen konstaterar att grannsämjan har påverkat byggprocessen positivt och hjälpt fram en gemensam vision. Foto: Sara Gust.

Var den kooperativa hyresrätten som upplåtelseform en självklarhet för er?

Lena Jarlöv: Vi insåg tidigt att bostadsrätt som form var uteslutet för oss. Flera av våra medlemmar skulle helt enkelt inte få lån för den insats som skulle krävas. För en bostadsrätt skulle vi inte heller kunna få statligt investeringsstöd. Mot bakgrund av den lokala bostadsmarknaden visste vi också att bostadsrätter innebar en stor risk för spekulation och för att bostäderna skulle bli sommarlägenheter, vilket skulle påverka kontinuiteten eftersom en helt annan målgrupp i så fall skulle bo där. Genom att välja den kooperativa hyresrätten som boendeform kunde vi utesluta den risken.

Hur såg finansieringen av tomt, projektering och byggnader ut?

Lena Jarlöv: Finansieringsprocessen var lång och svår och landande till slut i en blandning av olika finansieringsformer. En väldigt viktig del var det statliga investeringsbidrag för byggande av små hyresrätter som utlystes 2015 och som vi ansökte om och fick. Det var helt avgörande för att vi skulle klara finansieringen utan att drastiskt höja insatserna och därmed göra det omöjligt för många av medlemmarna. En annan viktig del var lokalsamhället som stöttade oss. Tack vare att personer i vår närhet gav oss lån med 3 procents ränta lyckades vi skramla ihop till handpenningen för köpet av tomten och alla omkostnader innan vi var framme vid byggkreditivet. Det handlade om några hundratusen kronor och innebar förstås ett risktagande, men föreningen skrev skuldebrev till alla långivare som säkerhet.

I vilken grad var ni i föreningen delaktiga i utformningen av huset?

Lena Jarlöv: Alla hjälptes åt under processen och vi fattade beslut i styrelsen med öppna möten kring alla detaljer. Till en början gjorde min syster Kerstin, som är landskapsarkitekt, flera utredningar. Hon baserade dem på idéer som de kvinnor som skulle bo i huset hade. (Det var en slump att det var enbart kvinnor – nu finns det också män i kön.) För att genomföra bygget insåg vi dock att det behövdes en arkitekt som behärskade alla regler, material och bygglovsansökan. För det anlitades Hans Sörqvist, en lokal arkitekt och byggnadsingenjör som specialiserat sig på ekologiskt byggande och var kunnig i allt från byggkonstruktion och energifrågor till handikappanpassning och formgivning. Han var dessutom mycket lyhörd och kunde fånga upp och gestalta önskemål och idéer från gruppen.

Hur ser du på att ni som förening har behövt bli er egen byggherre för att förverkliga ett gemensamt hyresboende i byn?

Lena Jarlöv: Det finns flera skäl att bygga bostäder på landsbygden i dag, en stor grupp människor vill bo här och behovet av bostäder är stort, oavsett om det handlar om småhus, radhus eller lägenheter. Min uppfattning är att man gör en felsatsning när man inte investerar i byggande på landsbygden. Det är glädjande att regeringen nu beslutat om möjlighet för byggemenskaper att söka startbidrag på upp till 300 000 kronor, det kan göra det möjligt för intresserade grupper att anlita en kvalificerad projektledare.

Ert arbete är ett tydligt exempel på socialt byggande som verktyg för att göra verklighet av ett mer hållbart lokalsamhälle. Vad tror du har varit bidragande nycklar för att framgångsrikt gå från idé till en färdig byggnad?

Lena Jarlöv: Dels hade vi en byggmästare som många har stort förtroende för och som är en välkänd person hos både kommunen och banken. Att det har funnits människor med ekonomiska medel runt omkring oss som vågat satsa på projektet har också varit viktigt. Samarbetet med dem och deras vilja att låna ut pengar gjorde att vi klarade finansieringen innan bygglovet var klart och att vi kunde lyfta byggkreditivet. Arkitekten Hans Sörqvists kunniga medverkan var ovärderlig och att han kunde vänta med största delen av betalningen för sitt arbete tills vi fått byggkreditivet betydde mycket. Dessutom har det varit väldigt viktigt att ha kommunen med sig. Ett projekt av det här slaget är också en vinst för kommunen, bara i detta hus har det flyttat in åtta personer från andra kommuner och flera som nu står på kölistan är från andra kommuner. Men det mest grundläggande är ändå att man måste tycka om varandra; utan det blir jobbet bara instrumentellt. Att vi som engagerade oss i projektet bodde i samma trakt har påverkat processen positivt. Självklart har åsikterna gått isär kring detaljer, men vi har hela tiden haft en gemensam grundtanke och vision. Vi har alla sett fram emot resultatet –  ett boende där man deltar i förvaltningen av huset och vet att man har grannar som finns där för varandra.

TJÖRN i Bohuslän förbinds med Stenungsund på fastlandet via Tjörnbron och med Orust via Skåpesundsbron. Tjörn är en egen kommun med nästan 16 000 åretruntboende, en siffra som sommartid ökar till över det tredubbla, tack vare sommarboenden och turister. På ön finns förskolor, grundskolor, två gymnasieskolor, en folkhögskola och service som bibliotek, matvaruhandel, kyrka, BVC och vårdcentral samt ett rikt föreningsliv. Här finns sedan 2018 Egnahemsfabriken, som är ett innovationsprojekt i samverkan mellan civilsamhälle, näringsliv och kommunen med målet att hjälpa människor som vill bygga ett eget hem. Projektet initierades av bland andra arkitekterna Erik Berg och Tinna Harling. Egnahemsfabriken drivs i föreningsform och har i dag flera samarbetspartners, som Tjörns kommun, Svenska kyrkan, Studieförbundet Vuxenskolan, arkitektkontoret Inobi, Föreningen för Byggemen­skaper, Byggbrigaden, Chalmers tekniska högskola och RISE. Fabriken har på kort tid blivit en lokal mötesplats för Tjörnbor som vill skapa små hållbara bostäder och stora sociala nätverk.

Erik Berg och Tinna Harling, initiativ­­­tagare bakom Egnahemsfabriken på Tjörn, är båda arkitekter med erfarenhet av att jobba med planering i en liten kommun och med byggemenskaper. Foto: Sara Gust

Hur ser bostadssituationen ut på Tjörn i dag?

Tinna Harling: Det finns ett stort glapp i bostadsutbudet på Tjörn. Under mitt arbete som tjänsteperson på kommunen, där jag levererade en stor mängd statistik som underlag till den strategiska planeringen, blev detta uppenbart. Tjörn är den kommun som har flest villor per capita i Sverige, här bor 90 procent av befolkningen i villor. Det är också en plats där många äldre har sommarhus som de flyttar till när de går i pension samtidigt som det är svårt för de yngre invånarna att skaffa sig en ekonomiskt överkomlig bostad för att kunna bo kvar. Därmed inte sagt att Tjörns behov är unika på något sätt – tvärtom tror jag att en Egnahemsfabriken behövs i nästan alla kommuner idag. Man kan inte bara ha dyra villor och bostadsrätter utan det behöver finnas olika former av boenden och hyror.

Hur uppstod idén om att skapa Egnahemsfabriken?

Tinna Harling: Jag och Erik träffades när vi satt i styrelsen i Föreningen för byggemenskaper och märkte ganska snabbt att vi brann för flera likande frågor. Dessutom hade vi båda erfarenhet av att jobba med planering i en liten kommun där intresset för landsbygdsutveckling är stort. Under den här tiden drev jag parallellt en workshop för Tjörns kommun kring frågor om bostadsutveckling samt försörjning för nyanlända och unga. Med den blev det uppenbart att det fanns ett stort behov av fler bostäder. Kort därefter beslutade Erik och jag oss för att bilda ett lokalt nätverk för att prata vidare om hur vi kunde hitta nya lösningar på bostadsbehovet.

Erik Berg: Tillsammans bildade vi nätverket Möjligheternas ö där vi, med bland annat kommunen, integrationsenheten och kyrkan, pratade om bostadsfrågan kopplat till flyktingvågen 2015. I ett parallellt samtal med Mikael Mangold från RISE och Arkitekter utan gränser i Göteborg diskuterade vi även hur man skulle kunna integrera nyanlända arkitekter, ingenjörer och byggare i branschen och det var där idén om den byggande aktiviteten som lösning föddes. Vi tog sedan med oss idén hem till Tjörn, en mindre kommun där den på flera sätt blev lättare att genomföra i praktiken.

En välkomnande och tillgänglig atmosfär runt Egnahemsfabriken ger hela tiden upphov till nya initiativ såsom odling och konstworkshops. Foto: Anna Berglund.

På vilket sätt var det lättare att genomföra idén i Tjörns kommun i stället för i Göteborgs stad?

Tinna Harling: Det var ett antal lyckliga förutsättningar som gjorde det enklare på Tjörn som inte bara handlar om att jag och Erik bor här. Det bidrog att jag hade arbetat som planarkitekt på kommunen i tolv år och därför redan har ett stort lokalt nätverk och var engagerad på flera håll, bland annat i flera integrationsprojekt som mötesplatsen Mat och prat där Studieförbundet Vuxenskolan, Svenska kyrkan och olika föreningar hade regelbundna träffar med boende på Tjörn för att laga mat tillsammans. Det fanns alltså en stark social plattform att utgå ifrån här, som redan hade jobbat bra tillsammans under en längre tid. För oss innebar det att det var lätt att koppla ihop vår idé med deras verksamhet. Egnahemsfabriken är just ett resultat av flera aktörers gemensamma nätverk som tillsammans skapar och arbetar med Tjörn som bas. Jag tror att man måste ha ett starkt lokalt nätverk om man ska genomföra ett projekt som Egnahemsfabriken och då är det bra med en liten kommun.

Hur finansierar ni er verksamhet?

Erik Berg: Vi byggde upp den grundläggande verksamheten genom ett innovationsstöd från Vinnova. Men vi har även kunnat delfinansiera särskilda projekt, såsom våra ungdomssatsningar, med stöd från bland annat Formas och Västra Götalandsregionen. Verksamheten fyller många sociala behov i lokalsamhället, men den ständiga utmaningen är ändå ekonomisk. Bara för att någonting är socialt nyttigt innebär det inte att det är kommersiellt framgångsrikt. Tyvärr är det nödvändigt att lägga mycket tid på att jaga medel från olika håll och mycket bygger även på ideellt arbete.

Vad är det som strukturellt skulle behövas för att möjliggöra en praktik med större socialt byggande?

Tinna Harling: Kommuner behöver stötta och samverka med alla dessa lokala initiativ då de har väldigt mycket att vinna på att samarbeta med civilsamhället kring de mer komplexa samhällsutmaningarna. Just nu ligger det ett förslag hos regeringen om stöd och startbidrag för byggemenskaper, går det igenom tror jag vi går en spännande utveckling till mötes. Både för oss, då det skulle innebära många möjligheter för Egnahemfabriken, men också för att dra i gång fler självorganiserade byggen överlag. Jag tror att det skulle poppa upp en massa mindre kontor med nya pigga arkitekter som är trötta på de stora kontoren. Det skulle verkligen vara en intressant utveckling.

* * *

Om “En annan landsbygd”

Angelica Åkermans resa täcker in sju orter som skildras ingående i boken, som bygger på intervjuer med de engagerade utvecklare som knäckt koden för en levande landsbygd. Projektet har genomförts med stöd från forskningsstiftelsen ARQ och har redovisats i utställningen En annan landsbygd som visats under våren på Rian Designmuseum i Falkenberg.

Urval och gestaltning av utställningen genomfördes tillsammans med utställningsproducent och medforskare Helena Hertov. Utvecklingen i Koster, Uddebo, Kvarnvik, Röstånga, Fengersfors, Tjörn och Bottna presenteras i boken, samt kursen Arkitektur i lokala kontexter på Chalmers, som fördjupar temat om en ny ruralism. Detta reportage är korta utdrag ur Angelica Åkermans grundliga intervjuer med dem som driver den lokala utvecklingen.

Angelica Åkerman är arkitekt och författare till boken En annan landsbygd.

Mer innehåll om ämnet