Bra bostäder kräver arkitekter och byggaktörer som talar samma språk. 
Men att som arkitekt förhålla sig till ”affären” är sällan okomplicerat, skriver Benjamin Mandre.

Det finns en anekdot i biografin över arkitekt Björn Hedvall, Renhårigt och enkelt. Varje gång en av Hedvalls mest återkommande kunder, en särskilt barsk herre, dyker upp i ritateljén så är arkitekten märkligt nog inte anträffbar. Han har lagt benen på ryggen och lämnat medarbetarna åt sitt öde. Hedvalls yrkesliv var oerhört produktivt. Runt 600 byggnader bär hans signatur. Många av dem är bostadshus, ritade med stor omsorg om hemmets mest basala funktioner men ofta lågmälda och anspråkslösa.

Man kan tycka att en uppburen arkitekt som fått genomföra så många projekt, dessutom till en kostnad som uppskattades av byggherrarna, alltid borde visa upp ett lika stort självförtroende som de hus han ritade. Ändå hamnade han där, inlåst på sitt rum eller utsmugen genom en bakdörr.

Oavsett om denna historia är sann eller ej så är det en illustration av hur relationen mellan arkitekt och byggherre antagligen alltid sett ut. Ett intensivt samarbete som ibland hamnar så nära det personliga att känslorna tar överhanden.
I dag måste bostadsarkitekten dessutom hantera ett omfattande regelverk och en alltmer komplex spelplan av kommunal planering och krassa avkastningskrav. För att inte tala om den lågkonjunktur vi står inför, där Boverket enligt sin senaste prognos förutspår ett nästan halverat bostadsbyggande jämfört med 2021 (SvD 3 november 2022). Så frågan är, hur skapar man i dag bra bostäder utifrån rådande förutsättningar? Är det ens möjligt? Jag stämmer träff med några personer som har olika perspektiv på bostadsbyggande, för att diskutera vilka faktorer som formar projekten och hur drivkrafterna ser ut i själva arbetsprocessen.

Helen Runting är stadsplanerare och arkitekturteoretiker. Hon och hennes kollegor på arkitektkontoret Secretary har gjort en studie av samtliga beviljade bygglov för bostäder i Stockholm år 2017. Arbetet sammanställdes i boken 14 495 lägenheter och erbjuder ett närmast svindlande flygperspektiv över de 337 flerbostadshus som planerades i huvudstaden under ett enda år.

Vi ses i KTH:s bibliotek strax innan Helen ska vara kritiker på Arkitekturskolan och börjar med att prata om hur det tycks finnas en allmän bild av att både klassiska bostadskvaliteter och arkitektens egen roll riskerar att tyna bort när många olika intressen samtidigt ska tillgodoses.

– Man kan konstatera att regelverkets minimum blivit norm och att det är enligt denna norm det byggs i dag. Jag tycker att vi borde ha högre ambitioner än så.

Hon menar att bostäder till stor del blivit något som förhandlas fram i triangeln mellan kommun eller stat, marknaden och den ritande arkitekten. Här sker en demokratisk och en finansiell förhandling. I arkitektens fokus ligger även en konstnärlig förhandling. En slutsats hon drar av de studerade fallen är att alla aktörer verkar ha gjort sitt bästa, men inom oerhört snäva ramar.

– Av de bygglov som finns i boken framgår att arkitekterna har kämpat hårt för att få igenom några få saker som var viktiga för dem. På beställarsidan har byggledare och projektledare kämpat med sina kalkyler. Kommunen har haft sin egen kamp för byggloven. I vissa fall blev resultatet inte så lyckat, men alla parter gjorde sitt bästa.

Runting menar att vinstmarginalerna, men även myndighetskraven, får allt större betydelse för slutresultatet. Ibland verkar det som om bostadshus bara uppstår, nästan som en bieffekt av en okontrollerad process snarare än utifrån medvetna ställningstaganden.

– Man kan absolut kritisera de konstiga former som den här förhandlingsprocessen ger upphov till. Stora, klumpiga husvolymer, buller som måste tas omhand, ibland även en svår tomt. Det är många saker som husen måste göra och visst gör de det. Men frågan är: vad blir det egentligen för arkitektur?

– Samtidigt tänker jag att om vi kunde se det som en ny art som har vuxit fram och använda vår nyfikenhet till att utforska vad det här är och vad det skulle kunna bli, då skulle vi plötsligt få ett ganska spännande uppdrag som arkitekter. Det skulle bli mer glädjefyllt att jobba med, i stället för en stor besvikelse.

Ulrika Lindencrona är projektchef på bygg- och fastighetsbolaget Åke Sundvall, men också utbildad arkitekt. Jag undrar i vilken utsträckning man som fastighetsutvecklare kan ta betalt för det som vi kallar kvalitet, framför allt när det gäller hyresrättsprojekt där det finns en begränsning för vilken hyra man kan ta ut. Måste man som beställare nästan vara filantrop?

Frågan blir extra aktuell under den period vi går in i. Ulrika Lindencrona menar att ju större förståelse man som arkitekt har för bostadsprojektets avvägningar, desto större möjlighet har man att få genomföra ett projekt.

– Inför varje projekt, oavsett om det är hyresrätt eller bostadsrätt, behöver man definiera vilka parametrar som är styrande. Vem ska bo här, är det studenter, barnfamiljer eller pensionärer? Vilket byggsystem tänker vi oss och hur ser de ekonomiska ramarna ut? Utifrån dessa parametrar kan man sedan ringa in vilka kvaliteter som är viktiga att uppnå. Genom kloka avvägningar skapar man ett möjligt hyresuttag eller bostadsrättsinsats. Lägenhetsutformningen är helt avgörande. Om man på samma yta kan se till att det finns ett avskilt sovrum, ett extra sovrum, kök i stället för kokvrå eller om man kan ha en balkong, då får vi boendekvaliteter som det också går att ta betalt för, oavsett upplåtelseform.

– Skickliga arkitekter förmår skapa boendekvaliteter utifrån förutsättningarna. Det är det som är den stora utmaningen i bostadsarkitektur, för det är ofta ganska strikta ekonomiska ramar. De som har den erfarenheten och förståelsen är de vi väljer att jobba med, för då blir det ett bra resultat. Då finns det också en större frihetsgrad i utformningen av fasader eller vad man nu vill lägga resurserna på.

Arkitekten är för Ulrika Lindencrona den viktigaste konsulten, en samarbetspartner som kan tillföra ytterligare värde i form av bra gestaltning och bra bostäder. Men hon framhåller också sitt eget ansvar att ge rätt förutsättningar.

– Vi jobbar med att bli en bättre beställare och att tydliggöra vad som krävs för att ett projekt ska bli av. Men jag vill gärna bli överraskad av att någon kommer med nya idéer och lägger till ytterligare värden jag inte hade kunnat föreställa mig. Det är då det blir projektutveckling på riktigt.

En modell för att underlätta samarbetet med arkitekten är att vara öppen med projektets ekonomi så att det blir lättare att gemensamt fatta beslut. Då vet man vad man har för handlingsutrymme och undviker att beslutsgrunderna uppfattas som vaga.

– I ett projekt gav jag arkitekterna hyressättningskalkylen och ett riktvärde på var hyresintäkten behövde hamna. Sedan fick de rita vilka bostäder de ville så länge de höll sig till målet. Det var ett jättebra verktyg, samtidigt som det nog var frustrerande för arkitekterna att inte kunna rita så stora lägenheter som de tänkt sig. Men det blev tydligt hur viktig lägenhetsutformningen är för att ett projekt ska bli byggt.

– Finns det inte genomförbarhet i ett projekt kommer vi aldrig att kunna bygga det. Så ekonomin är absolut en viktig del, men det är en parameter av många att förhålla sig till. Utöver BBR jobbar vi aktivt med ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet. Det finns många krav som ska hanteras inom ramen för vad som utgör en god bostad och det är något vi behöver lösa tillsammans.

En byggnad måste också inordnas i ett sammanhang och vi kommer in på ytterligare en avvägning: förhållandet mellan insida och utsida, eller på arkitektspråk förhållandet mellan plan och fasad.

– Det är ett intressant dilemma, tycker jag, för det är ju det vi ofta diskuterar med staden och med arkitekterna. Vad ger vi till området? Varför ska just vi få bygga på den här platsen? Så gestaltningen är viktig. Men kunderna tittar på planlösningen. Fasaden blir inte lika viktig som det som händer i lägenheten. Jag kan förstå det. Det är ju hemmet man köper och gör till sin egen plats.

Ulrika Lindencrona tror dock inte att genomarbetad gestaltning nödvändigtvis måste bli dyrare. Hon menar att det handlar mer om att förstå hur man hanterar olika frågor tidigt i projekten.

– När vi byggde Tensta torn sa kommunen från början att det absolut inte fick finnas synliga fasadskarvar. Då tillkom ett fasadmönster av blindfogar så att de riktiga elementfogarna försvann, vilket skapade en otroligt stark gestaltning av huset.

När man till slut når genomförandeskedet, hur ser man till att man får den byggnad man tänkt sig? En vanlig situation som arkitekt är att man arbetar åt beställarens utvecklare, som sedan lämnar över till sin byggorganisation. Inte sällan är det vattentäta skott däremellan. Jag frågar Ulrika Lindencrona hur man gör för att följa upp kvalitetsmålen från planering till genom­
fö­rande.

– Jag försöker vara med från markanvisning till nyckelöverlämning. Det gör att man får en ökad förståelse för vad som är viktigt att hålla ögonen på tidigt för att det inte ska bli problem längre fram. Men det är också helt avgörande hur engagerad man är och att bygga interna nätverk som göra att man kan lämna över projektet om det behövs.

Samtalet cirklar runt det svårfångade begreppet kvalitet. Bristen på ett gemensamt språk om arkitektur gör ibland att kvalitet kan betyda helt olika saker för arkitekt och byggaktör.

– Det är alltid ett problem när man ska samlas kring en och samma vision. Man måste inse att arkitektur ofta är en process med många olika intressenter, så som stadsbyggnadskontoret, byggaktören och arkitekten. I den processen representerar vi olika intresseområden men vi vill alla skapa en god boendemiljö. Det är i dialogen och i respekten för varandras kompentenser som vi kan skapa något bra.

Ulrika återvänder flera gånger till parternas förmåga att kommunicera, som är helt avgörande för resultatet.

– Det finns en fördom i branschen att byggaktörer inte bryr sig om kvalitet och bara jagar pengar. Samtidigt som det finns en föreställning att arkitekter inte förstår sig på ekonomi, utan bara vill utveckla sin egen vision. När det uppstår frustration handlar det oftast om bristande kommunikation och dålig förståelse för vad den andre vill åstadkomma.

– Oftast går samarbetet klockrent och vi förstår varandra. Men ibland känner jag när jag lagt på luren att arkitekten inte fattat någonting. Och ibland tror jag att arkitekterna säger till varandra att vi beställare inte förstår någonting. När frustration skapas i projektet är det ofta för att man inte har förstått vad den andra vill uppnå.

Jag hälsar också på hos Malin Amneby, som driver Amneby arkitekter och har mångårig erfarenhet som bostadsprojektör, både åt allmännyttan och privata aktörer. Hon håller med om att det underlättar mycket om beställare och arkitekt har liknande referensramar, men tycker också att det hjälper om båda parter har ungefär lika lång arbetslivserfarenhet.

– Då blir det ett bra samarbete. De senaste åren har jag märkt att det är ganska många yngre beställare som inte har varit med lika länge och då kan det ibland krävas mer av mig, att jag förklarar saker mer utförligt.
Malin Amneby instämmer också i att det behövs en gemensam förståelse och ett gemensamt språk för att beskriva rumsliga kvaliteter eller andra arkitektoniska grundbegrepp.

– Det är för mig oerhört viktigt med rumsformerna för att det ska bli ett bra hem där man som boende ska trivas. Man kan få förståelse från beställare för det, men då krävs ofta att jag motiverar mina ställningstaganden. Det är inte alltid de ser det själva om de tittar på en ritning. Men jag har märkt att om man kan falla tillbaka på tillgänglighet eller funktionsmått i BBR, då köper beställarna det bättre, jämfört med om det bara finns estetiska argument.

Vi kommer in på den fragmentiserade byggprocessen, som ibland liknar ett virrigt stafettlopp där olika aktörer lämnar över pinnen utan att veta vilka beslut som fattats i föregående skede, eller varför.

– Ibland får man påminna om hur det har sett ut i detaljplanen. Påpeka att det är viktigt att inte ändra eller ta bort vissa saker. Tyvärr är det väldigt vanligt att man, när man har en bygglovshandling som ska övergå till bygghandling, måste förenkla eller göra det billigare. Då får man helt enkelt försöka skala bort det man måste, till en nivå som gör att man fortfarande tycker att det kan funka. Men den uppgiften är ibland väldigt svår.

Hon nämner också beställarens personliga engagemang som avgörande för slutresultatet.

– Det blir ett roligare samarbete för det visar på ett genuint intresse.

Betydelsen av det långsiktiga samarbetet bekräftas av arkitekterna Kalle Dinell och Morten Johansson som har ritat ett flertal bostadshus med hög ambitionsnivå.

– När vi lyckas har det funnits ett grundmurat ömsesidigt förtroende och respekt mellan arkitekt och beställare. Starka relationer är något som växer fram över tid, säger Kalle Dinell.

I någon mån bekräftar de också den känsla jag fått. Att ett riktigt bra bostadshus, det är något man har svårt att räkna hem som fastighetsaffär. Kanske är den ständigt växande högen av statliga byggkostnadsutredningar och kommunala lågkostnadsinitiativ ytterligare bevis för detta. Det tycks alltså krävas någonting mer än vad 
som får plats på ett enkelt kalkylblad. I ett slutgiltigt 
försök att formulera vad detta består i frågar jag DinellJohansson-duon om deras arbeten för Primula Byggnads. Det är hyreshus som ofta uppförts i perifera lägen men ändå har ett starkt eget uttryck och samtidigt landar bra i sin omgivning. Hur går det ihop?

– De projekten skiljer sig så mycket från annat vi kommer i kontakt med att det är svårt att jämföra. Mer än arkitektur handlar den processen om en livsstil.

Primula påstår själva att de har ambitionen att föra en god byggmästartradition vidare och tittar jag på de hus de uppfört hittar jag inget att invända mot. Den sortens högkvalitativa bostadsarkitektur kräver erfarenhet, engagemang och ett gott lagspel av alla inblandade. 
Kanske kräver den också att arkitekten vågar glänta på dörren när byggherren står ute i farstun och knackar på.

Benjamin Mandre är arkitekt och kritiker