Idén om hållbarhet måste förnyas

Arkitektur och stadsbyggande har drabbats av mätbarhetens apostlar. Nu är en svensk hållbarhetscertifiering av stadsdelar på gång. Per Haupt ser risker med certifieringssystem som vill arbeta med stadsbyggande. De riskerar att missa den helhetssyn som behövs när man bygger städer. Men här finns också möjligheter för de som äntligen vill fylla ordet hållbarhet med verklig betydelse, skriver Per Haupt.

Sverige kommer att få ett eget certifieringssystem för hållbara städer. Efter fyra år av analyserande av utländska förebilder och tester på svenska stadsutvecklingsprojekt har nyligen ett viktigt beslut fattats. Den här artikeln försöker ringa in vad det kan betyda för svensk stadsutveckling och hållbarhet.

Men först, hållbar stad, vad är det egentligen? Städer samlar enorma fysiska resurser, parasiterar på resten av planeten, hålls vid liv av flöden och transporter, koncentrerar konsumtion och producerar avfall och utsläpp: ”Trots att städer endast upptar 3 % av jordens markareal konsumerar städer 75 % av den globala energin och står för 80 % av de globala växthusgaserna (Taylor, 2012). Därtill beräknas en stad behöva upp till 1 000 gånger sin egen storlek för att ta hand om de avfallsprodukter den genererar (FAO, 2010).” Men städer är också platser för ekonomisk vitalitet och exploatering, social utveckling och segregation, och oväntad biologisk mångfald. Hur vi bygger om och ut våra städer under kommande decennier kommer med andra ord att ha stor betydelse för våra chanser att ställa om mot ett mer hållbart samhälle.

Samtidigt är begreppet hållbar halt och lider av inflation. Den flitiga användningen, från reklam och politik till forskning, har gjort att många osäkrar sin pistol när det dyker upp. Visst finns det en uppsjö av kloka och användbara definitioner, men som ofta med stora och oundvikliga begrepp så är det först när det konkretiseras som det avslöjar sina styrkor och svagheter.

Introduktionen i Sverige av ett system för hållbarhetscertifiering av stadsdelar (HCS) blir i ljuset av detta både ambitiöst och viktigt. Det har chansen att få stort genomslag i stadsutvecklingen framöver just genom att våga ge konkret substans åt hållbarhet och göra praktisk skillnad. Om HCS blir ett öppet system där forskning, politisk vilja och arkitekters förmåga till syntes ges utrymme kan det vara ett utmärkt sätt att sprida arbetssätt och kunskap till alla involverade aktörer. Men ett varningens finger är på sin plats. Ett alltför begränsat och tekniskt system kommer inte att radikalt påskynda omställningen utan riskerar snarare att cementera gamla arbetssätt och främst leda till prisutdelningar och klappar på egna axlar.

Som mycket i dagens samhällsutveckling så drabbas även arkitektur och stadsbyggande av mätbarhetens apostlar. Assessment, New Public Management, Lean Management och rankingar landar i våra discipliner som nyckeltal, planindikatorer, grönytefaktor och certifieringar. Risken finns att de avskräcker många arkitekter och lämnar fältet fritt för ingenjörer och projektmanagers. De tidiga, tidvis heta, diskussionerna kring Space Syntax kan illustrera den här misstänksamheten. En förutsättning för samarbete och bred förankring är att även arkitekter, med lagom sund skepsis, engagerar sig i framtagandet och användningen av kunskapsbaserade system.

Med den här inledningen vill jag säga att det inte duger att varken skaka på huvudet åt HCS som ännu en sifferexercis eller okritiskt omfamna metoden som lösningen på allt. Hållbarhet och städer är alldeles för viktiga för att inte med gemensamma ansträngningar ta den här chansen och kritiskt konstruktivt engagera oss i frågan de kommande åren.

HCS är en vidareutveckling av ett arbetssätt som sedan en tid har funnits för byggnader. Föreningen Sweden Green Building Council (SGBC) har sedan 2010 erbjudit exploatörer olika frivilliga certifieringssystem som Miljöbyggnad, GreenBuilding, Breeam och Leed. Antalet byggnader som certifieras i Sverige med de olika systemen har stigit snabbt, från ett tiotal för några år sedan till närmare 2000 idag. Kunskap och erfarenhet har sammanställts till checklistor, manualer och utbildningar. Medan exempelvis Miljöbyggnad enbart behandlar energi, innemiljö och byggmaterial så omfattar det bredare Breeam även aspekter som vattenhushållning, påverkan på närmiljö och närhet till kollektivtrafik.

Nu har det här sättet att mäta och bedöma hållbarhet skalats upp från byggnader till stadsdelar. Initiativet togs 2010 av WSP och arbetet har drivits på av en styrgrupp med ett tiotal representanter från konsulter, byggherrar och kommuner. Projektet fick stöd av Delegationen för hĺllbara städer och förebilder hämtades från Storbritannien, USA, Tyskland, Australien och Japan. För att samla kunskap och önskemål från branschen arrangerades workshops och seminarier kring HCS runt om i Sverige. Efter en grundlig analys av utländska förebilder, svenska förutsättningar och branschens önskemål landade styrgruppen i rekommendationen att översätta och anpassa det brittiska systemet Breeam Communites till svenska förhållanden.

2012 tog SGBC över ansvaret för utvecklingen av HCS i Sverige och under 2013 testades en översatt variant av Breeam Communities på 22 olika stadsutvecklingsprojekt, s.k. betatestare (se listan…). Intresset från kommunerna var stort. Beroende på erfarenheterna från betatesterna skulle beslut tas om det engelska systemet kan anpassas eller om ett svenskt system behöver tas fram.

I den utvärdering som SGBC gjorde av resultaten från testerna framkom en mängd svårigheter och brister när det engelska systemet användes på svenska stadsutvecklingsprojekt. Många av deltagarna menar att systemets ambitionsnivå är alltför låg. Svensk lagstiftning (PBL, Miljöbalken, BBR, mm) tar redan hand om många aspekter och gör att vi i Sverige ligger långt framme jämfört med England. I SGBC:s rapport beskrivs även att ”kraven … krockar med svensk praxis [och] kopplingen till svensk plan- och byggprocess är otydlig”. Man lyfter även fram de grundläggande skillnaderna mellan ”Sverige och Storbritannien i praxis, förutsättningar, synsätt, standarder och lagtexter samt skillnader

i de stora samhälleliga systemen. Till dessa skillnader hör bland annat energiförsörjningssystemen, välfärdssystemen, rollfördelning, samt hur stadsutveckling bedrivs.” Deltagarna efterfrågade också ett system som även kan användas för befintliga områden och inbegripa inte bara planskedet utan också byggskede, förvaltning, fortsatt utveckling och uppföljning. Allt detta finns inte med i Breeam Communities.

Sammantaget är SGBC:s slutsats att Breeam Community inte räcker till som system i Sverige. Det lever inte upp till Sveriges krav och ambitioner i hållbarhetsarbetet. I stället har man nu beslutat att ta fram ett svenskt system. Det här är goda nyheter och kan bli en stimulans för forskare, institutioner och branschen. Samtidigt kan det öka legitimiteten och acceptansen för HCS i praktiken. Möjligheterna finns också för en svensk exportprodukt som kan både bli lönsam och bidra till en bättre utveckling även utanför Sverige.

Om man för ett ögonblick lägger innehållet åt sidan och tittar på det tänkta arbetssättet så är det lätt att bli medryckt. HCS kan fungera som ett kvalitetssystem i processen och kan innebära stora samordningsfördelar mellan förvaltningar och aktörer där annars olika styrdokument och prioriteringar riskerar att bli kvar i de välkända stuprören. Som kvalitetssystem kan det också trygga att stort till smått tas med i rätt ordning i planering och beslut, att rätt fråga lyfts vid rätt tillfälle. HCS kan även vara till stor hjälp för kommuner att konkretisera sitt hållbarhetsarbete och säkra politiskt kommitterande.

Men när det gäller innehållet så menar jag att vi behöver vara ännu mer ambitiösa och lösa ett antal brister som SGBC inte tagit upp tillräckligt.

Breeam Communities saknar exempelvis viktiga kontextuella och strukturella aspekter. Ett framtida svenskt system måste ta större hänsyn till kopplingar till resten av staden, rumslig integration, tätheter och programmering. Annars riskerar man att befästa en autistisk planering där en stadsdel betraktas som ett isolat som ska leva upp till vissa nivåer internt. Ett systemperspektiv är nödvändigt och flera av verktygen är redan långt utvecklade i Sverige. Eftersom systemet och användningen berör både fysisk planering, stadsbyggnad och arkitektur så finns här en stor chans för arkitekter att ges och ta en central roll i arbetet med hållbara städer. Vem annars kan ta ansvar för gestaltning och stadsrum, samtidigt som man hanterar komplexa förutsättningar och scenarier? En retorisk fråga kanske, men med en kaxig attityd till samhällsbyggandet som inte begränsar sig till antingen objekt eller ÖP-strukturer finns mycket att vinna, både för arkitekter och för HCS.

Man måste också inse att det är stor skillnad mellan byggnader och stadsdelar. I hållbarhetsarbetet med stadsdelar är det just mycket annat än byggnader som spelar roll. Och för den biten har stat och kommun ett stort ansvar genom lagstiftning, planmonopol, investering och förvaltning. Den större skalan innebär att en viktig roll tilldelas huvudman för allmän platsmark, samordnaren för tekniska system, trafik och kollektivtrafik, etc. Det är också kommunerna som till stor del finansierar och långsiktigt förvaltar de offentliga strukturerna som vi alla vill göra mer hållbara.

Sociala faktorer lyser med sin frånvaro i den svenska översättningen av det engelska systemet. PBL tar redan hand om samråd och eftersom vi inte har ett system av social housing i Sverige så lyser bostadsfrågan i stort sett med sin frånvaro. Kapitulerar HCS för den sociala aspekten riskerar certifiering att begränsas till spetsområden för en köpstark klass som ser det som ett kvitto på ansvarsfull konsumtion och är beredda att betala för det. Frivillighet, extra kostnader och värdeökande effekt kan just öka polariseringen och den sociala segregationen i stället för att lyfta hållbarhet på bredden. Även om det inte är avsikten kan det bli den reella utkomsten. Den här delen av ett certifieringssystem måste utvecklas och kritiskt diskuteras. Menar vi att hållbar stad innefattar både bibehållandet av naturliga system och social rättvisa så måste generella lösningar vara viktigare än spets.

Ska HCS göra skillnad på bredden så behöver HCS synkroniseras med politisk vilja, lagstiftning och kreativa styrmedel. Här behöver Boverket och andra statliga myndigheter involveras. En metod som ser stadsbyggande som ett från politik isolerat företag konserverar snarare viktiga hinder för omställningen. Är det däremot ett system som är öppet för forskningsinsikter och politiska ambitioner kan det stödja i omställningen. Politisk vilja måste våga ta plats i verktyg som HCS, inte för att tränga undan branschens kompetens men för att ge den styrning som marknaden inte är kapabel att formulera med sitt snävare intresse. Det är heller inte självklart att HCS enbart ska anpassa sig till lagförändringar. Den kunskap som ackumuleras i systemet kan just vara sporre och källa att ösa ur för att utveckla lagstiftning och styrmedel i rätt riktning.

Samtidigt, att det är just konsulter och byggbranschen som tillsammans med några ambitiösa kommuner gått före i att ta fram ett certifieringssystem för hållbara stadsdelar, säger något om hållbarhetsarbetet i Sverige. Det kan ses som tecken på en framåtsträvande bransch, men också som en konsekvens av en stat som är passiv i frågan, som avsagt sig skarpa styrmedel och räds lagkrav. När man tillochmed genom lagstiftning har gjort det svårare för kommunerna att gå före i hållbarhetsarbetet (förbud mot kommunala särkrav) undrar man om staten är en allierad eller en motståndare i hållbarhetsarbetet.

Som Peter Örn (tidigare ordförande i Delegationen för hållbara städer) uttryckte det om hållbarhetsarbetet: sätt inte hoppet till staten, kommunerna måste gå före och strunta i en apatisk stat. Både när det gäller möjligheterna att låta kommuner gå före genom att ställa krav och viljan att offentligt investera i social infrastruktur (bostäder) ser det i dagsläget mörkt ut. Jag hoppas att HCS kan få ta form i en mer konstruktiv miljö framöver.

Annonser:

Annons:

Mer innehåll om ämnet