Inspirerande rum för lek och lära, medan solpanelerna på taket samlar energi. Foto: Robin Hayes

”Det handlar om ett holistiskt synsätt”

Det självförsörjande barncentret Econef i Tanzania är både ett tryggt hem, en rik lärmiljö och ett skolexempel på lågteknologi och arkitektur i produktiv förening. Karin Berggren har träffat arkitekterna bakom projektet.

I byn Kingori, utanför Arusha i norra Tanzania, har Econefs lilla självförsörjande barnby växt fram sedan 2012. Här bedrivs barnhem och skolverksamhet med plats för 24 barn, och bakom projektet står ett brett multidisciplinärt team med arkitekterna Frida Öster, Carolina Wikström (Asante Architecture & Design) och Pilvi Vanamo (Lönnqvist & Vanamo Architects) i spetsen.

Barnen i olika åldrar sitter gärna och läser och pratar i de behagligt skuggade uterummen medan solen följer sin heta bana över himlen. Utemiljön är lummig och grön, men när projektet startade var det bara torra majsfält på platsen.

– Vattnet har varit en nyckelfråga i projektet, berättar Pilvi Vanamo. Solen är en enorm resurs i Tanzania och förutsättningarna för att odla året om är goda. Finns det bara vatten så kan vad som helst växa i det här klimatet, men det var svårt att hitta grundvatten och därför blev det oerhört viktigt att ta tillvara och integrera regnvattnet.

På så sätt föddes den bärande idén om en typologi med integrerad regnvatteninsamling, inspirerad av det afrikanska Baobabträdet som kan lagra upp till 120 000 liter vatten i sin stam. Via kanaler i mitten av byggnadernas tak samlas regnvatten in och leds vidare ned till två underjordiska vattentankar där vatten kan lagras för att användas i den dagliga verksamheten.

ECONEF Tanzania är en oberoende, ickestatlig organisation (NGO), och föreståndaren Caroline Nicholas drev till en början ett litet barnhem i sin egen bostad. Hon drömde om ett självförsörjande barncenter där barnen skulle kunna ha större ytor för lek och lärande och närhet till naturen. Och hon hade en stor tomt där projektet kunde genomföras.

Frida Öster och Carolina Wikström, Asante, och Pilvi Vanamo, Lönnqvist & Vanamo, arbetade med Econef från 2011 fram till invigning 2018. Foto: Martin Runeborg

De tre svenska arkitekterna involverades i samband med Carolinas och Fridas examensarbete på KTH våren 2011. Pilvi hade gjort exjobb med liknande ämne året innan och på hösten 2011 började alla tre tillsammans att utveckla projektet vidare. Med hjälp av journalisten Charlotte Lindqvist, som grundat Econef Sverige, samt Arkitekter utan gränser och Ingenjörer utan gränser, kunde projektet ta form.

– I arbetet med barncentret gick forskning och praktiskt arbete hand i hand, berättar Pilvi Vanamo. Med hjälp av ett bidrag från forskningsstiftelsen ARQ kunde vi ta fram ett slags ”forskningshypotes” genom fältstudier, litteratur och referenser; en typologi som sedan testades på plats i form av ett prototyphus. När det stod klart kunde vi utvärdera det och utveckla typologin vidare till nästa byggnadsfas. Under prototyphusets uppförande var vi på plats för att lära oss så mycket som möjligt. Hållbarhetstänket har varit helt styrande i gestaltningen av husen.

– Det var viktigt för oss och beställaren Caroline Nicholas att använda lokala material och tekniker med lågt underhållsbehov. Samtidigt ville vi skapa estetiskt tilltalande arkitektur med hög kvalitet, säger arkitekterna.

Många enkla men genomtänkta hållbarhetslösningar finns med i projektet. Väggarna är murade av lokalproducerat tegel. Perforeringar i den omgivande tegelmuren säkerställer god ventilation, och dubbla tak med genomströmning av luft emellan skapar en behaglig inomhustemperatur. Det finns solcellspaneler och solfångare på taket, en biogasanläggning används för matlagning och möjligheter till odling och djurhållning har integrerats i utformningen. Rummen i barncentret är flexibla och ska kunna användas som både klassrum och bostäder beroende på behov.

Econefs svalkande byggnader av tegel och trä. Foto: Robin Hayes
Takets motlut leder upp­samlat regnvatten till en av två stora tankar. Foto: Robin Hayes
Två större gårdsrum men en upphöjd cirkel är bland annat lekyta och plats att torka grödor på i solen. Foto: Robin Hayes

Utemiljöerna har formats i samarbete med landskapsarkitekterna Anna Valman, Johanna Ardland Bojvall, Julia Vilkénas och Hanne Nilsson, som bidragit med lösningar för spillvatten och odlingar. Träd, buskar och klätterväxter bidrar med ett bra mikroklimat genom att ge skugga, dämpa ljudnivån och stoppa vindflöden. Vegetationsytorna infiltrerar regnvatten, gråvatten och svartvatten, samtidigt som de genererar mat i form av bladgrönsaker och frukt. Målet är att Econef ska bli självförsörjande på mat och kunna ha en viss produktion för försäljning såsom grödor och plantskoleträd.

Barnen involverades tidigt i projektet, det var viktigt för Caroline Nicholas att de fick vara delaktiga i processen för att bidra med sina tankar, utveckla en känsla av ansvar för platsen och få en chans att gradvis förbereda sig inför flytten till centret.

– Det var svårare än vi tänkt oss att ha workshops med barnen, berättar Carolina Wikström. Det var en lång ingångssträcka men när vi sedan kom på en metod där barnen byggde modeller med oss och fick titta på våra 3D-modeller i datorn blev det ett bra utbyte. Trygga och skuggade miljöer stod högt upp på barnens önskelista.

Barnen, som är i åldrarna 4–18 år, har också varit med ute på bygget under konstruktionstiden, och planterat träd på gården. Att plantera grödor och sköta djur och odlingar är i dag en del av barnens vardag och utbildning, de hjälper till med allt från att skörda majs till att mjölka kor och slakta höns.

– Tanzania är en jordbruksnation, säger Frida Öster, och det var Caroline Nicholas vision att det skulle finnas en lantgård med djur för att barnen ska få med sig de praktiska kunskaper som behövs för att själva växa upp och kunna leva självförsörjande, och föra kunskapen vidare.

Den första byggnaden färdigställdes 2014, och barncentret invigdes 2018. Skolverksamheten riktar sig i dag främst till de barn som bor på barnhemmet, men nu har en tredje fas inletts för att komplettera byn med en förskola som även kommer att ta emot barn utifrån. Tanken är att underlätta för kvinnor i området som vill arbeta utanför hemmet.

Arkitekterna poängterar hur viktigt det varit för projektet att det funnits en målmedveten beställare, många duktiga samarbetspartner och ett starkt engagemang från alla inblandade.

– I Sverige arbetar vi redan transdisciplinärt i de flesta projekt som en del av en konsultgrupp, men inte med lika breda kompetensområden som i detta projekt. En liknande samarbetsmodell är teoretiskt sett möjlig i Sverige, om beställaren ställer sig positiv till det och har höga ambitioner.

Samspelet mellan olika aktörer har varit fundamentalt inte bara i projektgruppen utan också på plats under genomförandet.

– Det var viktigt för oss att anlita lokala hantverkare, och under uppbyggnaden fanns det alltid volontärer på plats som länk mellan oss, beställaren och byggarbetarna. Projektet hade aldrig kunnat genomföras så pass lyckat utan alla fantastiska byggvolontärer, säger Pilvi Vanamo.

Och snarare än att hitta generella typlösningar är det just det lokala engagemanget som gett ringar på vattnet. Arkitekter hör av sig för att ta del av deras lösningar och arbetssätt inför projekt i andra utvecklingsländer, och volontärer som varit med och arbetat på plats är nu engagerade i liknande projekt på andra platser. Den tanzaniska hälsomyndigheten har lyft fram projektet som ett gott referensexempel.

– Vi märker att projektet har fungerat som inspiration för andra, säger Frida Öster.

Dokumentation och tydliga metodbeskrivningar har också varit en viktig del av arbetet. Varianter av de tekniska lösningar som används i barncentret kan komma till användning i andra projekt, både på landsbygden och i mer urbana sammanhang, menar arkitekterna.

I dag är Asante aktuella med en tävlingsvinst i Eskilstuna, en markanvisning för solelsoptimerade byggnader där ambitionerna och arbetssättet påminner lite om det som tillämpades i Tanzania. Det är förstås lättare att implementera lågteknologiska hållbarhetslösningar i ett land där solen skiner året om, men det finns ändå mycket att lära av själva tankesättet, menar de tre arkitekterna.

– Det handlar om ett holistiskt synsätt, säger Frida Öster, att få med sig helhetsbilden. Mindre stuprörstänk och mer horisontellt arbete, att låta olika delar överlappa varandra för att få en bra helhet.

– Man pratar om biståndsarbete, säger Carolina Wikström, men det är ett utbyte, det har ju gett så mycket tillbaka också på alla plan. Det här projektet har gett oss massor med kunskap som vi tar med oss.

 

Karin Berggren är arkitekt och kritiker.

Mer innehåll om ämnet