Med Tunis inleder vi en tredelad serie om städer, politik och gestaltning i Maghreb, den delen i den arabisk-islamska världen som i sedan expansionen på 700-talet har varit ”väst” – där solen går ned. Det är ett område med uråldriga handels- och karavanvägar från Nordafrika till Mellanöstern; med marknader som har bundit Medelhavet med Sahara och södra delarna av Afrika.

Tunisien var ett franskt protektorat mellan 1882 och 1956, men landet och staden Tunis, har alltid sökt sina egna vägar mot progressivitet och reformer. Ännu i dag är Tunisien det enda landet som lyckades genomföra och behålla en demokrati efter den arabiska våren 2011.

Tunis bär på många ansikten: den äldsta delen – Medinan – var länge en eftersatt och ohälsosam slum dit människor endast begav sig, av gammal sedvänja, under Ramadan. Idag är den ett världskulturarv med häpnadsväckande värden och spirande nya investeringar. Den franska staden – Downtown – som de nya makthavarna lät uppföra efter under decennierna omkring 1900 – står i stark kontrast: boulevarder och promanadstråk, trädalléer och monumentalbyggnader.

När man korsat Tunisbukten fortsätter staden  med de ursprungliga stadsgrunderna: Karthago, La Marsa – mytologiska platser som påminner om att stadsregionen var ett ekonomiskt och politiskt maktcentra vid medelhavet under antiken och ärkefiende till Romarriket – stadsdelarna är i dag villaförstäder med en ambient av arkeologiska parker.

Tunis är de starka kontrasternas stad, där de till synes oförenliga miljöerna och politiska viljorna har sökt förening. En stad där tradition och modernism fångat varandra i armkrok.