Staden #72 Kulturarvets teater

Det vilar alltid ett hot över det byggda. Arkitekturen är alltid det enda exemplaret. Ingen river en bok eller en film, men byggnader försvinner. Därför blir alltid urvalet, prioriteringen, definitionen av vad som ska finnas kvar en helt central del av historien om städers kulturarv. Kulturarvet är viktigt och diffust samtidigt. Det är både kollektiv och individuellt.

Kulturarvet säger något om livsvillkor genom historien, men är samtidigt något som definieras och skapas av samtiden.
Inte heller modernismen var fri från det förflutna, utan delvis helt beroende av det. Under 1920- och 1930-talet började funktionalisterna dra upp linjerna för vad som skulle bli det svenska folkhemmet. De vände de sig mot lador och härbren för att förstå den ”orubbliga djärva konstruktiva vilja som är livsnerven och bärkraften i gamla svenska byggnadstraditioner”.
Men kanske hamnade de ändå, eller de som följde efter, in i det hastiga 1940- 50- och 60-talet i en tidens provinsialism, där allt gammalt var sämre och världen bara till för de levande, som T. S. Eliot skrev 1944.

I Fredric Bedoirs tvåbandsbok om Svensk arkitektur hittar vi bilder som visar att vi kan prata med de döda genom de platser som både de och vi har besökt.

Det finns också ett kulturarv som är subjektivt, och som har svårt finna en plats i den stora berättelsen, eller på muséer och minnets institutioner. Hotellhemmet Maria Plaza i Stockholm från 1965 revs 2011 och ersattes med stadens dyraste hyresrätter. De människor som levt där minns platsen som säregen och värdefull, men då det är trångt i stadsrummet och en kamp om investeringarna, blir ofta de svagare och utan inflytande berövade sina materiella minnen.

Kan ett kulturarvsbevarande alls förstå detta sublima, detta subjektiva arv, eller är man hänvisad bara till objektiva värderingar i sökandet efter den autentiska staden, den sanna byggda berättelsen om våra liv?

 

Annons:

Mer innehåll om ämnet