När Peter Eriksson, den svenska bostadsministern sa att man kunde bygga nya städer i Sverige reagerade en hel stadsbyggnadskår med reflexen att säga “Nej det kan man inte”. Under åren 1945 till 1980 byggdes hundratals New Towns runt omkring i världen. Man kan tala om en rörelse. Nya städer anlagda på mer eller mindre jungfrulig mark, i tron och förhoppningen att skapa något som var bättre än det som fanns, eller åtminstone ett likvärdigt, ett nytt alternativ.

Det finns en drivkraft att skapa det perfekta ögonblicket i New Towns-rörelsen när den uppstår 1945. Att lova harmoni och lycka. Det kan sett i från vår tid tyckas naiv, ibland nästan fåfängt. Men en sak som är nödvändig för att förstå den här drivkraften det är att man måste föreställa sig mörkret i Europa 1945.

De första New Towns-städerna byggdes med en stark idé om det kollektiva, om det gemensamma, och det berodde på att man hade sett depressionen övergå i fascismen och resultera i andra världskriget. Man ville skapa antifascistiska krock-kuddar i form av nya städer. Man ville, som någon skrev skapa “en hoppets princip”. För att ersätta hopplösheten och kaoset som man just genomlevt. Staden som motståndsrörelse. Alla ideologier hade en New Towns-rörelse. De byggdes mot och för fascism, mot och för kapitalism och av vanliga socialdemokrater i Årsta i Stockholm.

Ibland förlorade drömmen allt fotfäste och New Towns rörelsen börjar reproducera storskaliga stadsprojekt, ritade av teknokrater och utan förankring i vare sig plats eller mänskliga behov.

Idag tror inte så många på nya städer längre. Nyckeln till tvivlet på den nya staden är att det finns en idé om staden som något autentiskt, något på riktigt. Detta något, som förmodligen stavas tid, saknar den nya staden, dels för att den fortfarande i många fall är relativt ny men också för att den byggdes för att aldrig åldras.

Men också nya städer åldras. Vi reser till Eisenhüttenstad som en gång byggdes som Stalinstadt, en perfekt teaterscen för ett socialistiskt liv, men också för en fredsträvan mellan tre länder som befunnit sig på olika sidor av det stora kriget: Polen, Östtyskland och Sovjetunionen. Kring ett stålverk byggdes en stad i relativt småskalig socialrealistisk stil, och på stålverket började man smida “fredstålet”, med Polskt kol, Sovjetisk järnmalm, på Tysk mark. Nu har befolkningen i staden halverats, och åldrats. Det är ett stillsamt småstadsliv som levs här. Och ibland kommer filmteam på besök för att spela in filmer som utspelar sig i Östeuropa på den gamla tiden.

I Nova Gorica i Slovenien hittar vi en New Town, byggd i Jugoslavien när gränsen mot Italien drogs och landsänden förlorade sin stad till Italienarna. Den storslagna idén om en ny stad för den nya nationen förvandlades långsamt under åren från 1970-talets mitt till ett paradis för casinokulturen, ett östeuropeiskt Monte Carlo där Västeuropeer kunde spela medan Jugoslaver delade ut korten.

Verkligheten sipprar alltid in i drömmen. Hoppet grusas och reser sig igen.