Staden #109 Riga – framtiden kan vänta

På andras sidan Östersjön ligger Riga. Stora delar av Sverige delar på samma hav. Efter att de baltiska staterna fick sin frihet på 1990-talet var den där gemenskapen över havet något många talade om. Samarbeten inleddes, svenska banker grävde guld i Riga. Men det känns länge sedan nu. Den första personen vi möter i Riga, Arnis Ritups, chefredaktör för tidskriften Rigas Laiks, frågar: “Kommer ni för att kolonisera oss igen”.

Han talar inte om stormaktstidens 1600-tal utan om bankerna som skapade en bubbla på 1990- och 2000-talet, som kastade Riga ner i en ekonomisk avgrund, 2008 föll BNP med 18 procent. Sedan 1990 har Riga förlorat var tredje invånare och var femte hus i staden står tomt. ”Riga har mycket tomhet, platser att andas. En stad av möjligheter”, säger Arnis.

Riga är en krympande stad i en stor kostym, alla parker, jugendhusen, boulevarderna och spårvagnssystemet berättar o men stad som varit viktig, först i det ryska imperiet, sedan i den sovjetiska staten. Riga är en stad som byggts av andra, av tyska korsfarare som blev balt-tysk mobilitet, av ryska aristokrater och sovjetiska politruker. Men nu är staden delvis övergiven och en ny lettisk generation återupptäcker den, och börjar göra den till sin.

I skuggan av de UNESCO-märkta jugendhusen, byggda under de första femton tillväxtåren i början av 1900-talet, hukar ett trähusarv som förbisetts och lämnats att förfalla, men som samtidigt som konjunkturerna dykt nedåt har återupptäckts och börjat renoveras och bebos igen. Hela kvarter återuppväcks, som det stora trähus och industrikvarteret vid Tallinas street, men de nya populära barerna ligger vägg i vägg med bilverkstäderna och på väggen inne på baren har någon skrivit med stora bokstäver: Framtiden kan vänta.

Rigaborna ville till slut inte se fler Sovjetiska projekt på 1980-talet, man började dansa till västtyska techno som mixades med lettisk elektronmusik och man protesterade mot den planerade tunnelbanan, men dold i både musiken och protesterna vilade en dröm om frihet från förtrycket.

Det fanns något revolutionärt i vilja att stoppa utvecklingen – ja att framtiden kan vänta, och den här långsamheten trycktes växa ur landskapet, ur naturen, deltat, floden, skogarna, träden.

Den krympande staden, i den stora kostymen, som alltid varit en växelstation mellan Ryssland och Europa kan nu bit för bit få bli en plats där saker kan ta tid – och där de som väljer att återvända eller stanna kan få bygga sin stad.

Annons:

Mer innehåll om ämnet