Instagram-kontot Her Side of the Street @womeninstreet

Fusklapp ve 13: träpedia, flanös och grannskaplighet

Träpedia
Städer präglas inte bara av sina byggnader utan också av sina träd. På MIT, Massachusetts Institute of Technology, finns ett forskningsprojekt som heter Senseable City Lab. Forskarna har tagit fram verktyget Treepedia, en trädpedia för städer. Med information från Googles Streetview katalogiserar och presenterar man trädens grenverk i tio stora städer, och skapar ett Green View Index, som mäter hur grön sikten på en gata känns. Med denna katalog blir närvaron – och frånvaron – av träd i olika stadsdelar uppenbar. Om man tycker att en stad med gatuträd är en önskvärd stad kan man snabbt konstatera att det finns en del att göra. Fördelningen av träd är ojämn. Som så mycket annat. Och i Sheffield i England rycker två osannolika, och hårt urbant romantiska personer ut som trädkramare. Popstjärnorna Jarvis Cocker från Pulp och Richard Hawley försöker nu rädda stadens gatuträd, sedan det visat sig att staden hade ett hemligt avtal med en privat entreprenör som kunde hota många av dem. En trädpedia över städer kan bli ett verktyg i händerna på urbana trädkramare.

Flanös
I sin bok Flâneuse: Women walk the city skriver Lauren Elkin om kvinnor som flanerar. Flanören har nästan alltid beskrivits som en man. Elkin hävdar att begreppet flanör måste omdefinieras, det är dags, menar hon, att erkänna flanösens mottradition och nämner historiska och nutida flanöser: George Sand, Jean Rhys, Sophie Calle och Laura Oldfield Ford. Samtidigt har den amerikanska fotografen Casey Meshbesher lanserat blogg-magazinet Her side of the street – @womeninstreet på Instagram – som ett sätt att utmana vad hon menar är ”gamla nedärvda idéer om vad gatufotografi är, präglade av en manlig blick”. Flanösen är en välkommen karaktär – och kanske kan man se Women’s march i Washington och på andra platser som en del i samma nödvändiga rörelse bort från de ögon som just nu blickar ut från Vita huset.

Grannskaplighet
Sveriges bostadsminister Peter Eriksson är inte ensam om att drömma om nya städer. Den brittiska regeringen har startat ett statligt program för att bygga 14 nya trädgårdsstäder i gammal engelsk tradition. Femtiotusen nya hem hoppas man att detta ska ge: ”Lokalt skapade trädgårdsstäder har en enorm potential att få fram de hem som samhällen behöver”, skriver man. Det är inga stora pengar som erbjuds, 7,5 miljoner pund ges som ett första bidrag för att öka hastigheten på byggandet och få in experter i projekten. I en kommentar i The Guardian skrev Zoe Williams att varje stad som byggs från noll som har någon ambition att verkligen bli en stad, kräver medverkan från sina kommande medborgare. Detta för att skapa en grannskapskänsla, hon kallar det ”neighbourliness”. Neighbourliness – ett svenskt ord kanske kunde vara grannskapighet – brukar synas, skriver Williams, på arkitektritningar som människor som bär på ballonger eller lagar cyklar. Men det kommer inte räcka, menar Williams. Grannskapigheten kan bara skapas om medborgarna får möjlighet att vilja saker tillsammans: Vilja förbättringar, vilja aktiviteter, vilja platser för ungdomar som inte bara är busshållplatser, men också busshållplatser. Och detta, slår hon fast, kräver inte främst arkitektur eller drömmar om nya städer från scratch, det kräver politik.

Dan Hallemar
Dan Hallemar är journalist och landskapsarkitekt. Dan är förläggare på Arkitektur förlag, redaktör på tidskriften Arkitektur och driver tillsammans med Håkan Forsell podcasten Staden.

Annonser:

Annons:

Mer innehåll om ämnet