Över hela västvärlden skapar nya lyxbostadshus zombie-städer. Den Sverigeaktuelle arkitekturteoretikern Niklas Maak ser arbetslivet förändras och diskuterar det urbanas framtid.

På senare år har ett förvånande fenomen kunnat observeras i västvärldens städer: Medan man på 1960-talet bulldozrade bostadskvarter för att bygga höga kontorshus, rivs nu modernistiska byggnader från mitten av 1900-talet för att göra plats för nya höghus med luxuösa andelslägenheter. I Midtown på Manhattan innehåller de högsta husen bostäder, som det 426 meter höga ”432 Park” eller det 470 meter höga ”Central Park Tower”. Uppenbarligen är det mer lönsamt att bygga lyxiga lägenhetshus än kontorsbyggnader.

Medelklassens tjänsteman eller kvinna, som tar tunnelbanan eller bilen varje morgon, kan snart bli en utrotningshotad art i stadskärnor som domineras av den här typen av bostäder. Husen förändrar innerstadens karaktär långt bortom det som kallades gentrifiering. Ett nästan klassiskt exempel på den nya byggnadstypologin är Herzog & de Meurons projekt på 40 Bond Street på nedre Manhattan.

Huset har väckt protester; det symboliserar gentrifieringen i en av Manhattans sista socialt blandade oaser och den slutgiltiga bortträngningen av medelinkomsttagare från området. Protesterna var en av orsakerna bakom en bisarr struktur mellan gatan och själva byggnaden – det ser ut som en blandning mellan ett stängsel och en skulptur och är faktiskt bådadera: en barriär mot den verkliga bohemiska punkvärlden och ett tecken på de nya invånarnas appropriering av undergroundkulturen. De betalar otroliga priser för byggnadens lyxvåningar.

Stängslet framför fasaden ser ut som om Jackson Pollock hade målat det i luften med flytande och snabbt stelnande bly. På webbsidan får vi veta att det är “New York City-graffiti-inspirerat”.

Det vill säga att dess form härstammar från den sorts graffiti som förr fanns över hela Bowery och som ännu syns på de nya byggnadernas fasader som ett tecken på protest mot platsens gentrifiering. När väl ryktet spreds att detta stängsel verkligen var en graffitimålning som koagulerat till en skulptur blev det en symbol för gentrifierarnas på en gång briljanta och cyniska assimileringsstrategi. En hånfull hälsning från fastighetsägarna till graffitimålarna, vars egen protestform nu står där som ett fort, som skyddar fasaden från att sprayas.

Gjutet i aluminium, med en längd på 39 meter och en höjd på sju, lyckas stängslet både manifestera subkulturens estetik och hålla den på armlängds avstånd. Det förvandlar den bohemiska punkscenens anarkistiska energi till ett konstverk och detta konstverk är på samma gång det bästa skyddet mot förbittringen hos kulturen den refererar. Ilskan, beväpnad med sprayburkar, omintetgörs, ty varje försök att spraya på den här barriären leder oundvikligen till att färgen sprids i luften; den når aldrig husets fasad. Likt fabriksslitna jeans flirtar byggnaden med skadegörelsens estetik, och omvandlar därmed varje tänkbar protest till en del av designen: stängslets estetik absorberar alla former av ideologiskt motstånd och vänder motståndet till ett ornament för sin egen triumf.

Stängslet på 40 Bond Street är bara ett exempel på nya sätt att möblera staden med föremål som kontrollerar och söndrar, och som uppfinningsrikt förnekar sin egen defensiva karaktär. Igenväxta parker designas om och inreds med cykelbanor, bänkar, blomsterplanteringar, små staket och lek- och träningsredskap. Man kan välkomna denna övermöblering av vad som tidigare var öde och öppna platser som en förbättring av stadens livskvalitet, men den kan också ses som en subtil kontroll av det offentliga rummet, som inte lämnar någon plats för oro, demonstrationer eller kravallartade folksamlingar av något slag.

Bland de bakomliggande orsakerna till städers enformighet är det två saker som sticker ut. Den ena är misslyckandet hos de institutioner som skulle kunna skapa billiga bostäder, som ändå genererar vinst. Den andra är att lyxgetton intar platser som tidigare varit öppna. Till institutionerna räknas, mer än någon annan, de offentliga myndigheter som allt för ofta och allt för länge har accepterat de högsta buden från fastighetsutvecklarna, även om de har höga följdkostnader på längre sikt; det vill säga att hela stadsdelar och historiskt utvecklade samhällsstrukturer ödeläggs.

Hur kommer då livet att te sig i dessa nya lyxifierade stadskärnor? De exklusiva fastighetsprojekten har gett upphov till en ny filmgenre: den kommersiella arkitekturfilmen.

Fastighetsutvecklaren Bauwerts korta reklamfilm för ”Kronprinzengärten” vid Friedrichswerder-kyrkan i centrala Berlin, ett 850 miljoners bostadskomplex med trettio lyxlägenheter, visar en kvinna, kanske i trettioårsåldern, med krämfärgade byxor och en grå kavaj, på förmiddagsvandring genom staden. Hon shoppar, går på restaurang och simmar i tre timmar i poolen på lägenhetens takterrass, innan hon träffar sin vittandade make på middag.

Det är en skräckfilm, som visar ett tomt liv. Kvinnan gör ingenting, istället för att gå på museum går hon förbi. Hon har uppenbarligen varken arbete eller vänner. Hennes dag består av shopping, simning och att vänta på sin man.

Filmen utspelar sig i den del av Berlin som efter murens fall var stadens ymniga epicentrum, platsen för svartklubbar, extrem kroppsutövning, droger och det djupa dunket från bashögtalare. Det var platsen för öronbedövande techno, de utfestade och svettdrypande, smutsiga och trasiga. Människor, som lockades från hela världen, av låga hyror och oändliga möjligheter.

Man skulle kunna skriva en sociopolitisk teori om kroppen baserad på filmens karaktärer, en kapitalets antropomorf som visar hur ett ekonomiskt system sipprar in i kroppars känslor och skepnad. Vi ser två individer som definieras av samtidens egendomliga behov av avslappning och självdisciplin, som återfinns i yoga: kvinnan som tyst och envist kämpar mot kroppens förfall, och mannen, en jovialiskt smilande wellness-varg med maratonhärdade vader.

”Fortsätt berättelsen – nästa kapitel kan skrivas av dig” står det i filmens eftertexter: köp en lägenhet och du kan bli som de här två. Löftet känns som ett hot.

Det är omöjligt att föreställa sig dessa personer skrika, festa högljutt, larva sig, slösa tid, bråka, skratta – allt de verkar göra är att tyst och energiskt fortsätta med livet de ”vill skapa” för sig själva, livet vars höjdpunkt är träning i takterrassens pool. Detta är den nya lyxvåningsideologins paradox: När man endast avbildar ”fritiden”, lyser arbetets skoningslösa och totala dominans igenom. Det finns bara arbete eller träning i dessa liv och lägenheter.

Det skulle vara för enkelt att hävda att uppkomsten av lyxvåningar hotar den äldre mer genomträngliga stadsväven, och att endast sociala bostadsprogram kan rädda staden som öppen civilisationsmodell.

Men den mest intressanta aspekten av samtida urban teori är inte frågan om hypergentrifieringens effekter. En stad som ”arbetar” kan lätt smälta några lyxiga lägenhetstorn och även dra fördel av dem. Den moderna metropolens fundamentala problem ligger någon annanstans. Det är nästan alltför uppenbart att nämna att staden traditionellt skapats av arbetets krav och ritualer: fritid, kulturellt välstånd och auran av oändliga möjligheter var bara sidoprodukter när arbetsstyrkan koncentrerades i allt tätare urbana miljöer. Den moderna metropolen var ett resultat av fabrikernas produktiva arbetsstyrkor; det var efterkrigstidens marknadsekonomi som skapade innerstädernas höga kontorshus och ändlösa förorter och deras jobbpendlare. Det underliggande antagandet i denna västerländska form av urbanism var ett koncept av intensivt arbete där effektivitet huvudsakligen betydde en massiv koncentration av mänskliga resurser på en plats: en stor fabrik eller ett högt kontorshus.

Under de senaste tre decennierna har västvärldens marknadsekonomi effektiviserats enormt. Nu står nästan alla industrialiserade länder inför ett drastiskt skifte. Teknologin, robotiseringen och digitaliseringen håller på att omskapa arbetsmarknaden. Nya jobb kommer inte dyka upp lika snabbt som de gamla försvinner.

Även i långt gående spekulationer om den smarta stadens framtid behandlas arbete nästan som en antropologisk konstant. Att föra samman ”arbete” och ”hem” (för det mesta till nackdel för hemmet) har blivit en kliché i nästan varje välmenande vision om städer som är både socialt och ekologiskt hållbara.

Stanford-rapporten Artificial Intelligence and Life in 2030 förutspår att ”allt eftersom bilar blir bättre förare än människor kommer stadsbor äga färre bilar, bo längre från sitt arbete och använda sin tid på ett annorlunda sätt, vilket leder till en helt ny organisering av staden”, vilket egentligen betyder att ”det minskade parkeringsbehovet kommer att påverka designen av städer och offentlig miljö”. I denna hypotes nämns inte ens att antalet arbetstillfällen kan komma att minska drastiskt, eller att behovet av transport från hem till arbete som följd också kommer att minska. I många framtidslaboratorier finns en paradoxal teknofori – allt kommer att förändras – samtidigt som man utgår från att utbudet av arbete ännu är harmoniskt och stabilt. Den smarta staden handlar om hur artificiell intelligens kan förenkla jobbpendlingen och hur resenärer i självkörande bilar kan använda pendlingstiden till att vila eller svara på mejl. Men den axiomatiska frågan – i vilket syfte kommer vi att vilja transporteras från A till B – ställs inte. Kommer A fortfarande att vara ”hem” och B ”arbetet” eller ”shoppingcentret”? Det finns anledning till tvivel.

Det är med en förvånande inneboende konservatism som många av de mest vågade stadsvisionerna förbiser varje scenario där lönearbete och kontorsjobb till stor del har försvunnit från tätorterna, och med dem pendlingsbehovet. Shopping har ersatts av hemleverans, vilket betyder att stadskärnorna skulle kunna användas för en helt annan typ av gemensamt liv.

Inom stadsplaneringsfältet är det svårt att finna en övertygande modell, eller till och med spekulationer, som besvarar denna väldigt enkla fråga: Om städer, deras topografi, kollektiva ritualer och sociopsykologiska rytm, byggs kring och skapas av idén om arbete och koncentrationen av arbetskraft, vad kommer att hända med staden om arbetet, som vi känner det, försvinner och våra fritidsvanor därmed också förändras?

Vart kommer de självkörande bilarna att ta oss, om det inte är till arbetet, för att shoppa eller gå på bio? Kommer teatrar, museum och turistattraktioner att bli de enda skälen att ”åka in till stan”? Vad kommer bli uppgiften för sovrummet, den offentliga platsen, torget, kollektivtrafiken, stadskärnan? Vad, för att formulera det enkelt, kommer vi att göra i centrum?

Enligt den tyska it-förbundet BitKom, kommer bara Tyskland att förlora 3,4 miljoner jobb till digitaliseringen. Det är ett jobb av tio. Vart fjärde företag med mer än 20 anställda skulle kunna tvingas att stänga.

Kring effekterna av robotisering och automatisering råder stor oenighet: Medan Oxford-forskarna Carl Frey och Michael Osborne hävdar att vartannat jobb i USA kan försvinna, anser den tyska sociologen Sabine Pfeiffer från Erlangen-Nürnberg-universitetet att även i hårt automatiserade miljöer kommer en mänsklig arbetsstyrka att behövas, för oförutsedda händelser, representation och rådfrågning, och att inte alla jobb som skulle kunna robotiseras kommer att bli robotiserade.

Om maskiner gör en stor del av arbetet är det avgörande att ha kontroll över vinstutdelningen. I Barcelona har Francesca Bria posten som Chief Technology and Digital Innovation Officer. Hennes roll bland annat är att se till att människor äger sina egna data och hindra techföretag från att monopolisera inkomsterna och därmed ha makten i den digitaliserade staden.

Det verkar råda konsensus i att robotisering och automatisering kommer ha stora negativa effekter på arbetslöshetssiffrorna och att det inte på något vis är självklart att alla drabbade kommer finna jobb inom nya branscher. Instagram startade 2010 med 14 anställda; två år senare hade de 100 miljoner användare och ett aktievärde på en miljard dollar. Samtidigt gick Eastman Kodak i konkurs, ett företag som för några decennier sedan hade 145 000 anställda. Vilka blir konsekvenserna av denna makalösa förlust av arbete? Hur ska folk försörja sig?

Frågan diskuteras inte inom urbanism och arkitekturteori, däremot inom ekonomi. Brännpunkten är den pågående debatten om en universell basinkomst, en idé som på senare tid implementerats i flera tillfälliga experiment.

När det kommer till antaganden om arbetets framtid i en tid av digitalisering och robotisering finns flera scenarier, allt från systemisk optimism (en viss typ av arbete kommer försvinna, men digitaliseringen kommer skapa ännu fler och mer kvalificerade nya jobb) till jobbapokalyps (digitalisering och robotisering kommer att trigga en våg av massarbetslöshet).

Anhängare av universell basinkomst hävdar att för första gången i historien är det möjligt att slippa arbete utan att behöva delegera det till slavar eller underbetalda anställda: robotiseringen kommer skapa ett överskott som skulle kunna finansiera en ovillkorad basinkomst (Unconditional Basic Income, UBI), ett oundvikligt verktyg för social stabilitet enligt många teoretiker och politiker.

Suddigheten i termen ”arbete” bidrar till förvirringen i debatten. ”Arbete” förstås i detta sammanhang oftast som lönearbete, och i kraven på att ”utrota arbetet” ligger idén om nya yrken som är mer än dåligt betalda försörjningsjobb.

Ett samhälle efter ”arbetets slut” vars medlemmar får UBI, kommer inte att tvinga folk att stanna hemma och göra ingenting. Alla som vill arbeta kan göra det; UBI kommer endast att förse människor med existensminimum, och därmed befria dem från nödvändigheten i att ta ett jobb bara för försörjningens skull.

Moderna megastäder byggdes kring en idé om arbete: här koncentrerades arbetare och anställda kring fabriker och kontorshus. Men automatisering och robotisering kommer förändra arbetets natur – och människors livsmiljöer: nya internetbaserade arbetsplatser betyder att effektivitet inte längre handlar om rumslig konsolidering på en plats, utan om intelligent nätverkande. Vilken typ av rum skulle samhället behöva om det bytte huvudinriktning, full sysselsättning och ökad ekonomisk tillväxt till varje pris, mot nya former för yrke, utbildning, kommunikation och reproduktivt arbete?

Denna revolution av arbete, konsumtion och fritidsvanor kommer få stora effekter på arkitektur och stadsplanering. Det är mycket troligt att dinosaurierna får en renässans. Många senmodernistiska byggnadstypologier kommer snart att likna ruiner. Framgångarna hos e-handeln och så kallad inverted mobility, en term som myntades för att beskriva hur allt, både varor och upplevelser, levereras till ditt hem, skapar fler öde köpcentrum och med allt färre jobb inom servicesektorn kommer kontorshusen snart att stå tomma. Hur vi ska återanvända de dysfunktionella megastrukturerna kommer att blir en av arkitekternas stora utmaningar: ett tomt köpcentrum kan förvandlas till en form av kollektivt bostadskomplex där den tidigare affärsgatan blir gemensamt utrymme.

Om arbetets natur förändras, förändras allt: det kommer behövas nya arkitektoniska typologier och urbana strategier. Den smarta staden är inte nog, i ljuset av detta ser den snarare ut som den teknokratiska modernitetens sista dödsryckning.

Om robotisering och modernisering, och fördelarna med artificiell intelligens och annan teknisk utveckling, ligger i handen på folket och inte designas för ett fåtal stora privata företags intressen, kommer arbete för första gången att separeras från rädsla och kampen för överlevnad. Reproduktivt arbete, som omvårdnad och utbildning, kommer behöva omvärderas.

I den nödvändiga övergången från lönearbete och låglönesektor till sysselsättning, bortom kategorier som ”arbete” och ”liv”, skulle arkitekturen kunna ledsaga transformationen av de rum som ännu servar den senkapitalistiska effektivitetens oförändrade ideologi. De skulle kunna bli strukturer som separerar arbete från rädsla, produktivitet från kampen för försörjning. Samt uppmuntra folk att, efter två decennier av en nästan patologisk besatthet av att försvara privat egendom, bry sig mer om tillståndet i det offentliga livet och nya former för gemenskap.

Marknadsekonomin har ätit upp skådespelssamhället, och den kognitiva kapitalismen definierar lek och lättja som en inneboende del av arbetet i kreativa industrier. Precis som internet och diverse former för onlinekommunikation verkar arbetet ha blivit på samma gång osynligt och allestädes närvarande..

Att avskaffa arbetet skulle kräva andra rum än techindustrins sorgliga soffhörn och mjuka landskap. Facebooks nya kvarter ser, med sin enorma takträdgård och höjningen över parkeringsplatsen, ut som ett postdigitalt Nya Babylon. Men egentligen avskaffar detta gränslösa utrymme inte arbetet, det gör arbetet absolut; det är en värld utan utsida. Sextio år efter Constant Nieuwenhuys situationistiska vision om Nya Babylon, har den då revolutionära Homo Ludens utopi blivit en stilkategori för att få arbete och effektivitetskrav att se trevligare ut: dess estetik blidkar frågor som borde ha lösts politiskt.

Men om billig massproduktion i fabriker med hög densitet inte längre ses som det enda alternativet; om produktionen och distributionen av varor, om relationen mellan arbetstid och fritid förändras; om servicesektorn inte längre är beroende av höga kontorshus, så kan dessa strukturer disponeras för helt nya sociala ritualer.

Skulle en drastisk omvärdering av betydelsen av ”arbete”, bortom de kreativa industriernas falska sammanslagning av lönearbete med ”kul” och ”hänga”, leda till en mot-modell till den överkontrollerade, arbetsbesatta, exploaterande, socialt och estetiskt lamslagna staden – och skulle arkitekter, som i designen av den smarta staden tycks ha överträffats av techföretag, kunna utveckla en ny berättelse?

Detta är en berättelse som går mycket längre än den depressivt slöa, endast marginellt smartare, nio till fem-urbanismen med några artificiell intelligens-tillägg, hållbarhetspynt och lustbetonade arbete/liv-balans-hippie-utseende, som säljs till oss som stadens framtid? Den smarta staden är inte smart nog.