Byggprocesser baserade på kunskap och erfarenhet är vad som krävs när vi ska hushålla med resurser, menar Karl-Gunnar Olsson.

Trä eller betong, vilket är bäst? Frågan har aktualiserats i samband med Mark- och miljööverdomstolens dom som avvisar Cementa AB:s ansökan om tillstånd för fortsatt och utökad täktverksamhet i Slite på Gotland. Domskälen riktar primärt in sig på brister i Cementas ansökan kopplade till risker för grundvattnet. Tunga företrädare för byggindustrin och fackföreningsrörelsen varnar för konsekvenserna för jobben och tillväxten och hävdar att det inte finns rimliga alternativ inom överskådlig tid.

Varningarna saknar säkert inte grund. Betong är ett byggnadsmaterial med många goda egenskaper som tjänat samhällsbyggandet väl under ett drygt sekel. Så väl att det i dag har trängt undan kunskaper om andra materials möjligheter att bidra till ett hållbart byggande. På många sätt blottar krisen kring kalkbrytningen i Slite några av de stora brister som gör att byggbranschen i dag hör till de svagaste inom innovation och produktivitetsutveckling. Och samtidigt synliggörs i detta möjligheter till förändring.

Jag har mer än en gång fått höra hur projekteringen varit inriktad på trä men att byggherren dragit öronen åt sig efter att ha pratat med sin entreprenör. Argument som stora fuktrisker och höga produktionskostnader skulle få också mig att tveka.
Men är de relevanta? Kanske ur den aktuella entreprenörens perspektiv, som vill minimera riskerna och agera för metoder baserade på den egna kunskapen och erfarenheten. Den dominerande roll som entreprenörerna fått i den svenska byggprocessen gynnar då definitivt inte innovation. Här behöver inte minst beställare vara tydliga och sätta ner foten. Vågar man inte producera håll-bara byggnader i olika och för ändamålet lämpliga material så är man inte lämplig för jobbet.

Varför har byggbranschen ett så snävt fokus på ett fåtal byggnadsmaterial? Ingen av råvaruproducenterna, cementindustrin eller de stora skogsägarna, är drivande för ett resursmässigt materialeffektivt byggande. Krav på att bygga i trä har lett till både innovativa tekniska lösningar och ofta förkortade byggtider. Jörg Schlaich, den nyligen avlidne professorn i konstruktionsteknik med betong som specialitet, visade hur man till samma kostnad kunde få både elegantare konstruktioner och en väsentligt minskad materialåtgång. Kunskaperna kring murverksbyggande har länge varit på tillbakagång. Ändå är en stor del av vårt byggda bestånd just murverk.
Hur vi på ett hållbart sätt ska kunna förvalta detta är en gåta. Denna kunskap, att med enkla grundkomponenter forma starka och flexibla strukturer, kan väl lämpa sig för framtida digitalt styrda produktionsverktyg.

De allra flesta ungdomar som väljer att utbilda sig till samhällsbyggare drivs av ett genuint engagemang för att göra skillnad och bidra till ett hållbart samhälle. Branschen har där en stor kraft för förändring, men inte strukturer för att ta vara på dem. Några gillar läget, andra tiger i det tysta eller söker sig till mer innovativa branscher.

Catharina Elmsäter Svärd, vd för Byggföretagen, har nu fått med sig regeringen på att köra över Lagrådet. Det är ingen demokratisk bagatell, men den visar på situationens allvar. Ett allvar som främst bör mana till eftertanke i de egna leden. Hur skapas incitament som lockar engagerade och ansvarstagande unga människor till vår bransch? Hur säkras närvaro i de internationellt mest innovativa utvecklingsmiljöerna? Hur kan byggprocessernas kunskapsdödande fragmentisering stoppas och processer skapas där kunnande och erfarenhet blir utgångspunkt för beslut som har byggandets komplexa helhet för ögonen? Här finns de största möjligheterna till hushållning med såväl ekonomiska som materiella och mänskliga resurser.

Karl-Gunnar Olsson är professor i arkitektur och teknik på Chalmers.