Om byggnader ska kunna alternera mellan att rymma bostäder och kontor bör vi tänka om kring takhöjd, skriver Ola Granli.

Takhöjden i våra bostäder kom och försvann. Men när vi någon gång på 2050-talet blickar tillbaka mot 2030-talet, är det flera faktorer som pekar mot att det var då god takhöjd åter blev verklighet i storskalig nyproduktion. I dag befinner vi oss i en tid då våra hem funktionsmässigt har mer gemensamt med det tidiga 1900-talet än med det senaste millennieskiftet. Hemmet ska fungera som mötesplats, arbetsplats, investering, för rekreation, lek och eftertänksamhet, som kreativ oas. För att allt detta ska kunna uppnås och till och med kanske fungera, måste bostadsmarknaden, vilket påpekats under lång tid, erbjuda kvalitet. Vi hänvisas ju till att bo som marknaden bygger.

Grundelementens kvalitet är som mest påtaglig i mindre och mellanstora lägenheter och den kanske mest negligerade parametern i dagens bostadsbyggande är just reell invändig takhöjd. Denna rumsliga kvalitet kom till oss genom bland annat 1850-talets statliga förståelse för goda ljus- och luftförhållanden, kom så att förankras som en statussymbol, för att sedan försvinna mer eller mindre spårlöst i återuppbyggandet under efterkrigsåren. Att 1960-talets rationella bostadsbyggande med utgångspunkt i standardmaterial och dessas dimensioner ska vara rådande i dag står visserligen i naturlig relation till rådande marknadsekonomi men känns samtidigt förlegat; något som blir tydligt när man tar sig en titt på bostadsbyggandets fasader. Näst efter materialgestaltning kan lägenheters takhöjd ses som den enskilt största faktorn som påverkar uttrycket i en bostadsfasad. Från varje decennium i efterkrigsårhundradet finns tidstypisk arkitektur i form av bostadsprojekt där rum och fasader har en efterklang som klingar än i dag, så det är uppenbarligen inte där skon klämmer – det finns spår att uppleva och granska.

Inget hindrar bostadsmarknaden från att vara både kreativ och rationell, konstnärlig och hållbar, men att fortsätta stapla balkonger på hög – nej tack. På sikt kan god takhöjd vara ett av flera verktyg som ger vårt nordiska bostadsbyggande större kreativitet. Vad kan agera draghjälp? En typologi som har en hel del gemensamt med bostadsbyggnader är kontorsbyggnader. Vid konvertering av dessa typologier kan utmaningar exempelvis handla om tillgång på ljus, intern logik för olika typer av bruk, arealutnyttjande och förutsättningar för teknisk infrastruktur. Trots hinder på vägen är det inte tankemässigt långt bort att vi i stadsrummen uppför kontorsbyggnader som tar utgångspunkt i bostäders huvudpremisser. Konstruktioner som rymmer kontor initialt och som alltså i framtiden kan innehålla bostäder. Intressanta och långsiktigt hållbara fasader med och utan balkonger kommer av bara farten.

Hittills har det inte varit svårt för eftertiden att verkligen uppskatta byggnader som konstruerats med tanke på att underlätta en framtida förändrad användning. En interaktion kan skapa en sorts växelverkan, som i sin tur kan bidra till att öka antalet hyreslägen­heter i centrala stadsdelar (hyresnivån kan bli rimlig eller hög beroende på vem/vilka som bygger och äger). I och med samhällets ökande cirkulära tankar, som på många vis är både nödvändiga och kreativa, behöver bostadsbyggandet växla upp och leda an genom att bygga för framtiden, inte för samtiden. Den kanske största utmaningen i en växelverkan mellan bostäder och kontor är att folk kan komma att trivas i rum med rymd och vill bo kvar.

Ola Granli är arkitekt.