Chefredaktör Malin Zimm. Foto: Stellan Herner.

Malin Zimm: Längtan till landet

Det är samma visa. Alltså bokstavligt talat samma visa: den vi kallar Vintern rasat, som egentligen heter Längtan till landet, där drivans blommor knappt smält ned förrän vi vill återse sjö och berg. Det finns de som inte bara lyckas upp­­­fylla sin egen dröm om landet, utan som även lyckas omskapa villkoren för ett liv bortom den urbana normen. Och det finns en hel del att upptäcka där.

Fram till augusti visas Countryside, The Future på Guggenheim museum i New York, skapad av Rem Koolhaas och AMO. Efter att ha ägnat hela sin karriär åt städernas trängselkultur vänder Rem uppmärksamheten till utbredningskulturen, då det är hög tid att undersöka vad som händer med de 98 procent av världens yta som inte upptas av städer. I Tahoe Reno Industrial Center i Nevada hittar Koolhaas vår tids mest kraftfulla arkitektur som utstrålar en ”hypnotisk leda” och en ”andlös banalitet”. Utställningen visar upp sakliga hallbyggnader vars yta räknas i kvadratkilometer och odlingshangarer med åretruntskördar badande i rosa UV-ljus, jämte den gängse bilden av landsbygden som inte uppdaterats sedan 1950-talet: svartvita kor, halmhatt och höns. Koolhaas brutala avtäckning av det rurala kan tyckas ligga långt från vårt reportage där Angelica Åkerman studerat ett antal orter i Sverige där människor med gemensamma krafter förvandlat nästan utdömda avfolkningsbygder till platser med en mångfald av utvecklingsprojekt. Men både Åkerman och Koolhaas undersöker landsbygden som samhällsförändringens frontlinje. Under våren visades En annan landsbygd på Rian designmuseum i Falkenberg, där Angelica Åkerman och designcurator Helena Hertov presenterade de lokala initiativ som leder till ett nytt liv utanför staden.

Det nya intresset för landsbygden kan spåras till finanskrisen 2007, som i sin tur sammanföll med att FN rapporterade att antalet människor som bor i städer just överstigit antalet boende på landsbygden. Under de följande åren var bankerna ”too big to fail”, medan många förlorade kontrollen över tillvaron och befann sig i bostadsbrist och social osäkerhet. Det lade i sin tur bränsle på populismens brasa, som snart värmde mer än tröga demokratiska processer. Fram trädde Trump, täthetens titan, och lovade att göra saker ”great again”, och medan många lät sig ledas av detta framgångslöfte, fanns det andra som längtade mer efter något som var ”too small to fail”: mer begripligt, mindre orättvist, en bostad man har råd med, meningsfull samvaro med andra människor. Occupy-rörelsen som intog Wall Street 2011 med en hel by som protest mot ökande klyftor, tvingades till slut lämna sina tält på gatan men tog sin uppgift till vidare sammanhang. En av grundarna, Micah White, bor nu i byn Nehalem, Oregon, varifrån han deklarerar att ”den nya revolutionen kommer att ske på landsbygden”. Vi ser nu frukten av ett drygt decennium av globalt nytänkande i form av levande alternativbygd, och dess minsta bärande beståndsdel; bostaden. Längtan till landet är en gammal visa, men sommaren är redan här i purpurvågor i ett växthus i Nevada. Längtans land är glesare med tätare gemenskap, längre bort men med en kapacitet till större närhet.

Malin Zimm är chefredaktör för Arkitektur.

Mer innehåll om ämnet