Frida Grahn. Foto: Carl Caspar Paatz

Landsbygdens förhållande till staden

Vilket ska landsbygdens förhållande till staden vara? Frida Grahn har hört Rem Koolhaas tala om en ny storskalighet och frågar sig vad som händer med platsers egenart.

”Intresset för städer har varit överdrivet”, hävdar Rem Koolhaas något överraskande. Uttalandet görs under årets upplaga av Engadin Art Talks, en tvådagarskonferens i de schweiziska alperna. Koolhaas har bjudits in för att tala om landsbygden, det senaste i raden av AMO:s forskningsprojekt.

Ironiskt nog utgör såväl publik som föreläsare en urban, tillrest skara. Aric Chen, intendent för det kommande M+ Museum i Hongkong, beskriver hur näthandelsjätten Taobaos utlämningsställen får den kinesiska landsbygden att leva upp. Philip Ursprung, professor i konst- och arkitekturhistoria vid ETH i Zürich, talar om det schweiziska jordbruket som en subventionerad landskapsarkitektur, som en fond åt turismen. Frågor om produktion, infrastruktur och kulturell identitet avhandlas. Begreppet antropocen, en geologisk epok präglad av människan, nämns upprepade gånger.

Aric Chen på Engadin Art Talks. Foto: Alex Hana

Koolhaas med forskarteam är sist ut på banan. Han tar avstamp i den alpina situationen, där den bofasta befolkningen minskar samtidigt som turismen tar alltmer plats i anspråk. Avfolkning och exploatering sker parallellt. Han övergår till att tala om USA, om det vidsträckta inland där ett nytt slags storskalig arkitektur breder ut sig. Här handlar det inte längre om bigness, som var slagord på 1990-talet. För att beskriva Teslas kilometerlånga produktionsanläggning Gigafactory i Nevadas öken refererar han i stället till konsten; till det överväldigande i Caspar David Friedrichs Vandraren ovan dimmorna, Olafur Eliassons Soluppgång på Tate Modern eller Robert Smithsons Spiral Jetty.

Rem Kolhaas på Engadin Art Talks. Foto: Alex Hana

Gigafactory tar andan ur en. Anläggningen är höggradigt automatiserad, byggd för maskiner och robotar. Frånvaron av människor leder till en radikal, fönsterlös arkitektur. Öknens vidsträckthet möjliggör en produktion som inte får plats i staden. Koolhaas nämner serverhallar och distributionscentrum i nätkulturens tjänst; högst påtagliga fysiska platser som upprätthåller den digitala eran. I en ny våg av kolonisering är landsbygden en förutsättning för samhällets förändring. Även i Sverige uppförs liknande hallar där skogen tar vid och områden med big-box-retail breder ut sig som platta paket i terrängen.

Jag kommer att tänka på Superstudios The Continuous Monument från 1969 – en dystopisk dröm om en världsomspännande, rutnätsbaserad arkitektur som sträcker sig över pastorala landskap. Det är svårt att veta om Koolhaas verkligen beundrar de vidunder han presenterar. Som så ofta beskriver han samtiden med ett slags skräckblandad fascination, utan att ta ställning.

Utanför föreläsningssalen ser det ljusare ut. Vi möts av ett välbevarat medeltida torg omgivet av snöklädda bergstoppar. I Engadin är landskapet och den lokala byggnadstraditionen värdefulla resurser, inte minst för besöksnäringen. Exploateringen måste hållas i schack, tiden ska helst stå stilla. Varsamt renoverade jordbruksfastigheter blir till utställningsrum för samtidskonst. Så tas platsens särart tillvara, i alla fall på ytan.

Galleri Stalla Madulain. Foto: Armando Guetg

Galleriet Stalla Madulain är inrymt i en ladugård från 1488. Galleristen, till vardags arkitekt i Zürich, tar emot i logen med åtta meters takhöjd. Ljuset faller mellan utsirade brädor i ytterväggarnas höga valv. Här visas verk av bygdens berömde son, den internationellt verksamme konstnären Not Vital. På väggen hänger kamelhuvudet av brons. I gränden utanför har en trappa i polerat kromstål installerats av Vitals kinesiska hantverkare. Den globala kulturen vävs samman med den lokala. Blicken utifrån ser möjligheter och växelspelet förhöjer de olika tillstånden.

Galleri Stalla Madulain. Foto: Armando Guetg

På det nedersta våningsplanet finns verket Object Unlimited by Space att beskåda; ett kraftigt rep som ligger tvärs över det ojämna jordgolvet ger intryck av att fortsätta genom väggarna, ut i landskapet. Ett objekt obegränsat av rummet. Jag funderar på upplevelsen av rumsligt överflöd som kan gripa en på landet. Vilka slags miljöer skapas när man slösar med markresurser? Må så vara i företagsamhetens tecken. Vad händer med platsens egenart? Jag ser framför mig hur platsens ande vilset irrar omkring i ett jättelikt datacenter. Men kanske är idén om genius loci ett romantiskt, världsfrånvänt synsätt? Kanske bör vi acceptera moderniteten och dess konsekvenser. Eller tillåta oss att drömma om en landsbygd med en egen bevarad identitet, kombinerad med det bästa från staden.

Annonser:

Annons:

Mer innehåll om ämnet