Är villan dömd att vara ett passivt konsumtionsobjekt eller kan enfamiljshuset bli en del av den aktiva bostadspolitiken?

Ordet villaförort är belagt i svenskt tryck först 1957. Det är ett väntat årtal för just den ordsammansättningen. Villaförorten skulle komma att bli en av efterkrigsvärldens vanligaste platser att bo på eller att drömma om.

I dag bor drygt hälften av Sveriges befolkning, 5,5 miljoner människor, i ett ägt småhus med trädgård. De är ännu fler om man ser till familjer, 70 procent av familjer med barn i skolåldern bor i småhus. 85 procent av all mark som bebyggts med bostäder är friliggande småhus. Hälften av befolkningen bor alltså på 85 procent av ytan.

I en undersökning som Länsförsäkringar gjorde 2013 konstaterade man att bland de yngre upp till 25 år ville 63 procent helst bo i villa. Skillnaden var stor över landet, men även i Stockholm ville en av tre äga en egen villa eller eget radhus i framtiden. 2016 byggdes 11 761 nya småhus, 4 700 av dem byggdes i storstadsområdena.

När det byggdes som mest småhus i Sverige, vilket var 1975, byggdes det 45 000. Då hade antalet nybyggda småhus ökat konstant sedan början av 1950-talet. När Sverige i början av 1940-talet lade fast sin bostadspolitik, de åtgärder och lösningar som skulle ge alla en god bostad, blev flerfamiljshuset det viktigaste verktyget. Den största delen av de nya bostäder som byggdes efter kriget var flerfamiljshus med hyreslägenheter som kooperativa ägandelägenheter. Den familj som etablerade sig i folkhemmet gjorde det i en välplanerad lägenhet. Men enfamiljshuset fanns hela tiden i bakgrunden, som en del i den aktiva politiken, redo att kliva fram som det riktigt attraktiva målet för den strävsamma arbetaren.

Det akuta behovet, den djupt sociala bostadspolitiken, tillgodosågs av flerfamiljshusen och då framför allt av hyreslägenheterna. Men det egna hemmet – egnahemmet – subventionerades fortsatt av staten.

1904 inrättades en statlig egnahemslånefond för byggande på landsbygden. Lånen skulle så småningom också komma att omfatta byggande i städerna.

På 1920-talet kom de första kataloghusproducenterna in på marknaden. Borohus startar 1923, Fogelfors 1927. Men det var alltså inte villor man byggde, det var egnahem. Skillnaden mellan de två är central för förståelsen av vad som drev byggandet av det fristående huset. Egnahemmet var ett enfamiljshusbyggande som hade sina rötter i landsbygden. Här var trädgården som mark för produktion och källaren som plats för förvaring viktiga inslag. Egnahemmen var små produktionsenheter för människor med relativt små medel som räknade med att odla för att överleva. Egnahemmet präglades av självhushållning och sparsamhet.

Det småskaliga egnahemsbyggandet och de första planerade trädgårdsstäderna lyckades inte göra småhuset till en bostadstyp för de mindre bemedlade. Bostäderna byggdes förvisso på tomträtter som hyrdes ut av staden, men man krävde en kontantinsats på några tusen – 30 procent av villans värde – och ökade successivt kraven på husens utförande. Det här trängde bort många. De som bosatte sig här blev ”den kapitalägande befolkningen”.

Men det fick inte den svenska bostadssociala politiken att göra slut med vare sig småhuset eller ägandet som form.

1927 startade en tid av småhusbyggande för dem som inte kunde komma in på den befintliga bostadsmarknaden. Det började med 200 småhus på ett rum och kök, 45 kvadratmeter med inredningsbar vind, i Bromma och Pungpinan i Stockholm. Det var början av Stockholms stads småstugebyggen. Vid tioårsjubileet i Stockholms stadshus 1937 skrev staden belåtet att ”genom småstugeverksamheten har en idé som från början säkert föreföll de flesta föga verklighetsbetonad, realiserats tack vare ändamålsenlig samverkan mellan de beslutande myndigheterna som visat förståelse och lämnat stöd, samt småstugebyggarna själva, som strävat efter att genom framsynt, ihärdigt arbete skaffa sig ett eget hem”.

Enfamiljshuset som bostadssocial lösning. Och nyckeln till framgången var det egna arbetet. De blivande ägarna kunde själva utföra ett arbete som motsvarade kontantinsatsen. I Wien hade man under 1920-talet kallat det ”muskelhypotek” – i Stockholms stads broschyrer skrev man om ”kraft i arm och mod i barm”. För att säkerställa kvaliteten hade man så långt möjligt ett standardiserat byggnadsmaterial med monteringsfärdiga väggblock, bjälklag, skåp och andra delar tillverkade på fabrik, som köptes in och levererades av staden. Husmontörer anställda av staden kom förbi när själva stommen skulle resas. Omkring fem månader tog det att få upp ett hus färdigt för inflyttning. Det fanns fem typer av hus, med mellan två och fyra rum.

Enfamiljshuset, villan, småhuset, radhuset lämnade aldrig den aktiva bostadspolitiken. Det har, tvärtom mot vad man skulle kunna tro med tanke på bilden av det svenska bostadsbyggandet efter kriget, snarare favoriserats. Man förefaller  ”inom socialdemokratin betrakta enfamiljshuset som den idealiska familjebostaden, vars förverkligande i större omfattning endast hindrades av ekonomiska och praktiska skäl”, skriver Leif Jonsson i Från egnahem till villa. Enfamiljshuset i Sverige 1950-1980. Ideologiskt hade man inga invändningar mot det egna huset.

Villabyggandet blev en viktig del i det konsumtionssamhälle som växte fram parallellt med folkhemmet. Eller som Eva von Zweigbergk skrev i en rapport från bostadsutställningen H55, 1955: ”Den egna villan och radhuset är trots allt vad som mest engagerar människors fantasi. Den är ett sparmål, en önskedröm, hur många hyreskvarter som än byggs för det akuta behovet.”

Det var vid den här tiden, kring mitten av 1950-talet, som enfamiljshuset bytte namn från egnahem till villa och blev ett boende för den växande tjänstemanna- och medelklassen. Grunden för det ökande småhusbyggandet var de stigande reallönerna och den ökande konsumtionen.

Den bilberoende villaförorten växte från 1950-talet. Och det som tidigare varit en typ av hus som man byggde själv om man var fattig, eller lät någon annan bygga om man var rik, blev den byggnad som de allra flesta lärt känna den som. Om egnahemmet – och det tidiga småstugebyggandet – hade sina rötter i den rurala landsbygden, ett hus som var kopplat till produktion med äppelträd, potatisland, bärbuskar och förvaringsutrymmen för skörden blev villan nu kopplad till staden och till konsumtionen. Källarens resa från skafferi till gillestuga påbörjades.

I början av 1960-talet hade enfamiljshusen definitivt tagit farväl av folkdjupen. Klyftan mellan flerfamiljshuset, den ofta hyrda lägenheten, och villan började formas.

Mellan 1961 och 1975 ökade andelen småhus i storstadsområdena från 19 procent av den totala bostadsproduktionen till 47 procent, en ökning med totalt 147 procent.

Det var ingen slump. Det var helt enkelt väldigt fördelaktigt att köpa villa om man hade pengar. Ekonomiskt började bostadsmarknaden falla isär i två delar: den hyrda delen och den ägda delen. De statliga lån som byggt miljonprogrammet hade urartat. På grund av inflationen hade skulderna växt. Det ledde till höjda hyror. Samtidigt sjönk kostnaderna för att bo i ägda småhus, tack vare småhusägarnas avdragsrätt i beskattningen – ränteavdraget – och den kraftiga inflationen. Man började tala om att man fick ”betalt för att bo”.

Men fram till slutet av 1970-talet var ändå villabyggandet framför allt grupphusbebyggelse; hus som var lika eller snarlika i stora områden. Villan var inte en idé om självförverkligande i sin form. Men det skulle komma att ändras på 1980-talet. I boken Så byggdes villan – svensk villaarkitektur från 1890–2010 kan man läsa om 1980-talet att ”villan skulle spegla ägarnas individualitet. Hemmets inredning, villans färg, placering på tomten blev betydelsefulla delar av det sociala budskapet”. Nu blev villorna större men inte tomterna. Villaägarnas individuella önskemål och spekulation började styra stadsplaneringen.

Stadsbyggandet och villabyggandet gick nu skilda vägar. I skiftet mellan 1980- och 1990-tal fanns det allt mindre plats att bygga på i befintliga villaområden. De perifera villaområdena med individuella kataloghus etablerade sig.

Och det är där vi befinner oss i dag.

Nybyggd villabebyggelse har blivit ett centralt verktyg i kampen om inflyttare, framför allt till pendlingskommuner i närheten av storstadskommunerna. Att kunna erbjuda ett bekvämt boende i eget hus är en konkurrensfördel. På åkrarna runt staden byggs villorna. Den största andelen byggande på åkermark är småhus. Sedan 2005 har exploateringen av åkermark, med hus och vägar, tredubblats.

Enligt en rapport från Jordbruksverket är exploateringen störst i Skåne och Östergötland och det är framför allt bostäder som byggs på åkrarna. ”Att en stor del av exploateringen sker nära tätorter är ett tydligt mönster som kan vara intressant att studera vidare mer i detalj, särskilt i ljuset av trenden med ökad efterfrågan på närproducerade livsmedel”, skriver Jordbruksverket.

Den kommun som bygger mest på sin åkermark är Linköping. Bland övriga kommuner som exploaterat störst åkeryta återfinns Uppsala, Kungsbacka, Västerås och Mjölby. Samtliga platser i växande storstadsregioner. Bland de kommuner som bebyggt störst andel av sin yta märks Järfälla, Burlöv,  Ale och Huddinge.  Alla mindre pendlingskommuner i storstadsregioner.

När konjunkturen är god, och tätorter utanför storstadsregionerna växer, växer de med den typ av hus som folk framför allt efterfrågar där: friliggande småhus på åkrarna.

Om man följer småhuset, egnahemmet och villan under hundra år blir det uppenbart att bostadsformen gått från att vara en plats för aktiv förändring till passiv konsumtion. Ska man därför glömma det egna småhuset som möjlig bostadssocialt verktyg? Finns det ett sätt att använda drömmen om det egna huset som en del i bostadspolitiken i dag? Finns det i självbyggandet möjligheten att etablera ett alternativ, med muskelhypotek och tomträtt? Småstugemodellen byggde på ett kommunalt markägande. Stockholms stad äger fortfarande omkring 70 procent av marken inom kommungränsen. Göteborgs stad äger drygt hälften. Malmö stad äger också en stor del av marken inom kommungränsen. Detsamma gäller de flesta kommuner och städer runt om i landet.

1927 startade man alltså i Stockholm en kommunalt driven självbyggeriverksamhet. Staden anlade vägar, elledningar, vattenledningar och avlopp och ritade dessutom byggnadstyper. Den totala kostnaden beräknades bli ungefär 3,5 gånger en genomsnittlig årslön för en industriarbetare. Staden lånade ut 90 procent av denna kostnad. De återstående tio procenten betalade den byggande med eget arbete.

I Stockholm nådde man 10 000 hus 1965. Fram till 1976 byggdes totalt 15 000 hus på det här sättet. Och staden har i alla fall fått täckning för sina kostnader. Trots det var det politiska intresset lågt efter 1950-talet. Rörelsen blev marginell. Småhuset påbörjade den resa som beskrivits, mot ökad standard och längre fram också ökade bidragsmöjligheter i form av ränteavdrag och ROT-avdrag för dem som redan tagit sig in på marknaden. Den självbyggda småstugan finns knappt längre. Nu är allt bara villor. Var det bra så?