Att skyfall är en svårlöst fråga både för stadsplanering och landskapsarkitektur visar inte minst sommarens översvämningar. Men Annica Kvint ser en blågrön väg framåt – genom att söka svar hos klimatanpassningsstrateger och försäkringsjurister. 

Vatten hittar alltid en väg. Oavsett om den finns där eller inte. Det är därför det är så kritiskt att skyfall på grund av klimatförändringarna blir alltmer frekventa. 

Sommarens översvämningar är vare sig de första eller de sista. Och att skyfall får ödesdigra konsekvenser är väl dokumenterat. 

Ta till exempel översvämningarna i Gävle 2021. De 162 millimeter regn som då föll på ett dygn orsakade skador för 1,6 miljarder kronor. 83 procent av de 2 200 försäkringsskador som anmäldes drabbade villaägare. De fick sedan höjda försäkringspremier. Försäkringsbolagen uppskattar dessutom att de kommer att återkräva uppåt 1,2 miljarder kronor av kommunen i så kallad regress. Pengar som i stället skulle kunnat gå till klimatanpassningsåtgärder.

 – VA-systemet är inte riggat utifrån klimatförändringar, säger Staffan Moberg. 

Han är jurist på försäkringsföretagens branschorganisation Svensk Försäkring och konstaterar att det i slutänden alltid är privatpersoner som drabbas.

 – När det blir för dyrt för försäkringsbolagen kan de välja att sluta försäkra. Då blir det omöjligt att skydda egendom på utsatta platser. 

 Enligt Svensk Försäkring har vissa av Länsförsäkringars bolag redan slutat försäkra nyproducerade fastigheter i fall där kommuner valt att bygga trots att länsstyrelsen har avslagit byggplanerna av klimatskäl. 

Om Staffan Moberg fick råda skulle vi omedelbart börja planera våra städer utifrån nya prioriteringar. Inte bara för att många kommuner bör planera för havsnivåhöjningar. Utan för att många fortfarande tror att skyfallsvatten kan ledas bort av de befintliga VA-systemen. 

Det är att leva kvar i en 1900-talssyn på frågan, menar Moberg. Städernas ledningssystem är dimensionerade för dagvatten men inte för skyfall. Att bygga ut systemen skulle bli extremt dyrt. Skyfall måste därför på olika sätt ledas bort på ytan. Så ser 2000-talssynen på vattenfrågan ut.

 – Vår tid kräver en tydlig ”blågrön” planering för att leda bort, fördröja och infiltrera skyfallsvatten. Vi måste se till att de förändringar vi gör i städerna från och med nu ska fungera om både 50 och 100 år. Det är helt avgörande för att vi ska vilja vistas i våra städer då, säger Staffan Moberg.

”Vatten hittar alltid en väg. Oavsett om den finns där eller inte.”

Först kommer skyfallet. Sedan börjar man tala om förebyggande åtgärder. Så drastiskt skulle man kunna tolka den rapport som Svensk Försäkring nyligen presenterade i samarbete med IVL Svenska Miljöinstitutet. Rapporten rankar kommunernas strategiska klimatanpassningsarbete och de som redan drabbats av höga, skyfallsrelaterade, kostnader har kommit längst. Ett exempel är just Gävle kommun. Sedan 2021 har Gävle klättrat till plats fyra från sin tidigare trettiondeplacering. Numera arbetar man utifrån en klimatanpassningsplan med flera delar, där skyfallsanalysen dominerar.

Försäkringsbolagen är långt ifrån ensamma om att efterfråga en mer genomgripande blågrön infrastruktur i stadsplaneringen. I den nyligen publicerade danska avhandlingen ”Med vand- og landsdab som aktører i byudvikling” efterlyser även landskapsarkitekten och forskaren Kristine C V Holten-Andersen en sådan: hennes huvudpoänger handlar dels om att landskapsarkitektens synsätt blir allt viktigare, dels om att klimatutmaningarna gör dagens skarpa markanvändningsgränser fullständigt irrelevanta. 

I en tid då landskapsarkitekter sällan får mandatet, politiker sällan tar initiativet och vattenfrågan ofta hamnar utanför förvaltningarnas stuprör bestämmer jag mig för att låta klimatanpassnings- och skyfallsstrateger i Sveriges tre största städer ge sin syn på saken. 

Göteborgs kommun tillhör dem som börjat se värdet av en blågrön planering. Kanske för att staden, utifrån ett klimatförändringsperspektiv, är belägen på den absolut sämsta plats man kan tänka sig? Göteborgs stadskärna har inte bara ett riskutsatt läge med regnvatten som rinner ner från omkringliggande höjder. I perioder drabbas staden även av höga flöden i bland annat Göta älv, Mölndalsån och Säveån och dessutom måste man hantera den pågående havsnivåhöjningen. 

Med de förväntade klimatförändringarna i åtanke har kommunen insett att man borde hantera vattenfrågan mer som man hanterar infrastruktur för trafik, säger Lisa Ekström,  klimatanpassningsstrateg på stadsbyggnadsförvaltningen:

– Vägnätet består av stora leder, mellanstora vägar och mindre gator, och ändrar man på ett ställe så påverkar det trafiken på andra håll. Vatten är också ett komplext system som hänger ihop. Det bryr sig inte om kommungränser. Och är dessutom helt avgörande för framtida grönska och djurliv.

”Skyfall bryr sig inte om kommungränser.”

I Göteborg behandlas därför vattenfrågor på ett mer strukturerat sätt än tidigare. Den senaste översiktsplanen har fått ett tematiskt tillägg i vilket det ställs krav på vattenhantering, ungefär som det ställs krav på grönytor, när det planeras och byggs nytt.  

– Vi började med att analysera hur staden skulle drabbas vid ett hundraårsregn och tog fram strukturplaner för skyfall. Kretslopp- och vattenförvaltningen fick ett samordningsansvar för skyfallsfrågor. Nu får vattnet ta plats både i våra interna processer och konkret i staden. 

Kommunen deltar också i forskningsprojektet ”Water in City: Design solutions for wicked planning problems” (WiCiD) som pågår till 2024. Det är ett Vinnovafinansierat samarbete mellan vattenkonsulten DHI, digitala konsulten Zenta, arkitektkontoret Fojab, Chalmers, Lunds kommun, VA Syd, Tyresö kommun och Göteborgsregionens Kommunalförbund som undersöker hur vatten i staden kan användas som en resurs för att bidra till minskad klimatpåverkan, öka den biologiska mångfalden och stärka sociala värden. Allt för få en tydlig helhetsbild och grund för nya prioriteringar när städer ska utvecklas.

Lisa Ekström beskriver det hela som ett snårigt arbete, inte minst för att kommunen bara råder över den mark den själv äger. En viktig komponent för att få klimatanpassningsarbetet att fungera är därför att skapa acceptans hos samtliga berörda fastighetsägare. Det gäller att trycka på mervärden – vilket kan vara svårt när de proaktiva åtgärderna inte nödvändigtvis skapar omedelbara vinster. 

– Problematiken är ganska ny för många. Vi måste bli bättre på att förklara den praktiska nyttan med vatten och grönska i den täta staden. Många har bristfälliga kunskaper om de ekologiska sambanden. Det gäller inte bara privata fastighetsägare utan även tjänstemän och politiker. För att inte tala om allmänheten. 

–Jag är själv civilingenjör, men får ofta frågor om ekosystemtjänster som gör att jag önskar att jag också var biolog.  

Behovet av att tydligare visualisera vad olika val får för konsekvenser är stort. Det är här det digitala scenarioverktyg som utvecklas inom forskningsprojektet kommer in i bilden. Det gör att man i sittande möte kan testa olika alternativ och direkt se konsekvenserna. Vart tar skyfallsvattnet vägen om man bygger på en specifik plats? Vad blir det för skillnad för avrinningen om man hårdgör yta i stället för att anlägga öppna dagvattensystem? 

Det finns naturligtvis även ett pedagogiskt element i att visa vattnets naturliga väg i stället för att satsa på underjordiska lösningar, resonerar Lisa Ekström. Framtiden kräver att vi ser vatten som en resurs i stadsmiljön. Inte som ett problem. Att kommunicera och gestalta detta blir en stor uppgift för landskapsarkitekterna.

– Vi behöver fler goda exempel på ytvattenhantering. Men framför allt behöver vi en gemensam målbild. 

I den täta staden är det hårt tryck på ytorna. Då kan vattnet fungera som ett argument för att bevara gröna luckor i staden och skapa vackra och samtidigt funktionella platser för både människor och djur, menar Ekström. En nedsänkt gräsyta i en park kan bli en vattenspegel. Träd suger upp regnvatten och minskar risken för översvämningar, fungerar som hem åt pollinerande insekter – och ger dessutom skugga vid värmeböljor. 

Malmö stads skyfallsstrateg, exploateringsingenjören Pär Svensson, är inne på samma spår: 

– Vi behöver ett nytt mindset.

Han konstaterar att Malmö, liksom de flesta städer i Sverige, minskar sina sårbarheter i långsam takt. Detta trots att staden drabbades av rejäla skyfallsrelaterade översvämningar 2014: kommunens nota landade på cirka 160 miljoner kronor.  

Malmöstadsdelen Augustenborg är det goda exempel som gång på gång kommer upp när man pratar om öppna dagvattenlösningar. Projektet startade redan 1998 men har fått få efterföljare. Pär Svensson tror att det beror på att just det projektet var omgivet av en mängd lyckliga omständigheter: 

– Dels handlade det om ett etablerat hus-i-park-område från 1950-talet. Husen var glest placerade, topografin var fördelaktig och en mängd engagerade människor var involverade. Att Augustenborg var ett pilotprojekt med finansiering från den dåvarande regeringens satsning ”Hållbara Sverige” spelade naturligtvis också in. Liksom att kommunen hade rådighet över hela området. I dag både bygger vi tätare, hårdgör mer och har ofta tio privata fastighetsbolag som ska komma överens. 

Just ansvarsfrågan är ett stort dilemma, menar Pär Svensson. Nya arbetssätt kräver mer av alla involverade parter och eftersom det saknas en ansvarsfördelning som utgår från klimatfrågan fastnar man lätt i rent praktiska frågor. 

Det som saknas är varken karteringar, prognoser eller vilja – utan snarare lagar och regler som gör det möjligt för kommunerna att bedriva ett seriöst klimatanpassningsarbete, konstaterar Staffan Moberg på Svensk Försäkring. 

Som lagen ser ut i dag får kommuner vare sig ställa krav på eller hjälpa enskilda fastighetsägare. Kommunerna kan inte heller hindra villaägare från att asfaltera trädgården, även om det vore bättre om de byggde en liten damm. Att en kommun eller en annan aktör som äger en VA-anläggning har rätt att ta ut en (låg) taxa för vatten och avlopp men inte får använda pengarna för ytvattenhantering är ytterligare ett dilemma. 

Stockholms stad anställde för två år sedan sin första skyfallsstrateg i Henrik Bodin Sköld, numera konsult på Sweco. Han konstaterar att myndighetskraven kring skyfallshantering blivit betydligt strängare under de senaste 5-10 åren, men också att klimatförändringarna går snabbare än vetenskapen förutspått. 

I Stockholms ”handlingsplan för klimatanpassning 2022-2025” talas det om ”pilotområde Östermalm”. Medan Bodin Sköld var anställd på Trafikkontoret initierades ett projekt som skulle statuera exempel för de än så länge inte speciellt drabbade stockholmarna.

Stadens skyfallsmodell visar att stora delar av vattnet från ett kraftigt skyfall skulle forsa från Valhallavägen genom Humlegården och fortsätta i en flod utmed Birger Jarlsgatan. Förr i tiden låg det en sjö vid Jarlaplan och vattnet, som nu sedan länge varit förvisat till kulvertar under Birger Jarlsgatan, förväntas vid ett skyfall ta samma väg det en gång gjorde. Norrmalmstorg och Berzelii park skulle förvandlas till en drygt meterdjup sjö. 

”Vattnet från ett kraftigt skyfall skulle forsa genom Humlegården och fortsätta i en flod utmed Birger Jarlsgatan.”

 – Ett 100-årsregn skapar stora vattenflöden i hastigheter som gör att bilar och människor kan svepas bort på gatorna. För att minska översvämningsrisken och skydda samhällsviktiga platser planerade vi ett skyfallsmagasin i Humlegården, säger Bodin Sköld. 

Men det underjordiska skyfallsmagasinet under Linnéstatyn lyser än så länge med sin frånvaro. 

 – Klimatanpassningsåtgärder har sällan en utpekad budget och det är en del av problematiken, konstaterar Bodin Sköld. I dag förlitar vi oss på synergieffekter – vi hakar på åtgärder när en park eller väg ändå ska rustas upp. Men samhällsekonomin skulle definitivt må bra av ett mer långsiktigt perspektiv på vattenfrågan.

 – Att bana väg för vattnet är en ödesfråga för stadsplaneringen. 

 Annica Kvint är redaktör på Arkitektur