I det nu rivna huset på Nobelvägen fanns bland annat ett tryckeri, Medborgarskolan, konstnärskollektiv, galleriet Wuthering Heights och en dansskola. Foto: Victoria Percovich.

Kulturen måste ha ett eget rum

Om vi inte bygger eller bevarar platser där kulturen kan växa har vi snart inget att fylla våra konserthus och teatrar med. Den fria konsten måste få ta plats, skriver Victoria Percovich.

Förtätning och finansialisering är två tendenser som haft stor påverkan på staden under senare år. Utbudet av arbetsplatser, kultur och socialt liv lockar nya medborgare och investeringar och staden byggs tätare när vi blir fler som ska dela på utrymmet. Samtidigt har den växande fastighetsmarknaden gjort städer till föremål för spekulativt investeringskapital med andra syften än att skapa de gestaltade livsmiljöer politiken talar om. Båda dessa tendenser påverkar hur de urbana resurserna fördelas och bidrar till att staden gör sig av med och omvandlar platser och rum som ses som mindre värdefulla. Ofta platser som är centrala för kulturproduktion.

1929 publicerades Virginia Woolfs A Room of One’s Own. I boken behandlar Woolf frågor som fortfarande är relevanta, bland annat de ekonomiska och rumsliga villkor som är nödvändiga för att skapa konst. Boken är ett centralt feministiskt verk där Woolf tar upp de rådande förutsättningarna för kvinnors möjligheter att skriva. Hon argumenterar för att både ett bokstavligt och ett figurativt ”rum” behövs för att ge kvinnliga författare plats inom en litterär tradition som är dominerad av män.

Samma ekonomiska och rumsliga förutsättningar gäller än i dag. De ekonomiska aspekterna hanteras tydligt inom ramen för trepartsmodellen där stat, regioner och kommuner samverkar, men det saknas forum och format för hur frågan om de rumsliga behoven ska hanteras. Även när kulturens förhållanden adresseras inom kulturpolitiken, av utövare och på konstutbildningarna, tenderar de ekonomiska aspekterna att hamna i fokus för diskussionen. De rumsliga förutsättningarna är märkligt förbisedda.

Konst- och kulturproduktionens rumsliga utmaningar blir allt större i och med det ökade exploateringstrycket och finansialiseringen av våra stadsmiljöer. Detta drabbar särskilt det fria kulturlivet, som i sin avsaknad av en huvudman varken har kärnfinansiering eller produktionsplatser givna. Dessa aktörer är en bärande del av stadens kulturella infrastruktur och fungerar både som en motvikt och som ett komplement till de etablerade institutionerna. De har en central demokratisk funktion men är även grunden i de eftertraktade kulturella och kreativa näringarna.

Nu försvinner de oberoende konst och kulturaktörerna snabbt från städernas centrala delar. Platser där kulturen har kunnat växa går förlorade till förmån för stadens andra behov. När det inte längre finns arbetsutrymmen, studior, ateljéer och replokaler – eller scener, gallerier och showrooms för den delen – till överkomliga priser lämnas kulturarbetarna med små eller inga möjligheter att verka.

Denna förskjutning är inte bara en produkt av gentrifiering utan även av stadsplaneringens oförmåga att hantera de konflikter som uppstår när vi bor och arbetar i tätare urbana miljöer. Vi ser en allt mer marknadsdriven planering, där stadens och invånarnas intressen och behov underordnas utvecklares önskemål, initiativ och vinstmarginaler.

När nya stadsdelar byggs, och gamla rustas upp, finns kulturen alltid med i visionen. Kulturens värde är väl känt och människor vill bo i kreativa stadsdelar med högt kulturellt kapital. I stadsutvecklingsprocesser får kulturen därför ofta agera varumärkesbyggare, placemaking- eller dialogredskap. Befintliga kulturaktörer på väg ut får vara med och marknadsföra sin egen undergång i utbyte mot ekonomiskt stöd under en begränsad tid. Det som förefaller vara kulturens rum är då inte primärt där för att skapa konstnärliga värden, utan för att ge ytterligare avkastning på kortsiktiga fastighetsinvesteringar. Den konst och kultur som produceras i dessa nya stadslandskap har blivit en vara att konsumera.

Kulturproduktionen är inte längre relevant om den inte skapar intäkter eller kan visas upp. Detsamma kan sägas gälla för konstskolornas rum och många kulturhus, som i enlighet med nuvarande trend byggs som flexibla arenor för visning av konst snarare än för skapandet av densamma.

Frågan kvarstår: Var skapas ickeinstitutionell konst och kultur när alla gamla industriområden är förtätade, när musikscenerna tvingas stänga på grund av bullerkonflikter med närboende, när alla studior förvandlas till nya bostäder och det som finns kvar är multifunktionella och flexibla black boxes att samsas om? Låt oss återvända till Woolf: om en kvinna behöver både utrymme och ekonomi för att skriva, kan då de fria konst- och kulturaktörerna skapa om de bara har ekonomiska resurser men saknar rummet? Vad betyder ett eget rum för den konstnärliga friheten? Måste kulturaktörerna underordna sig marknadens nycker för att få tillgång till rummet och förbli i staden? Och kan någon i sådana fall fortsätta hävda att kulturen och konsten är fri?

I A Room of One’s Own leder jakten efter svar Woolfs karaktär till British Museum, där hon inser att alla böcker som handlar om kvinnor har skrivits av män. Svaren på hennes frågor finns inte i böckerna utan hon är tvungen att formulera dem själv med utgångspunkt i sina egna livserfarenheter. Hon är tvungen att producera sin egen berättelse, ge sina egna svar. Hon behöver ett eget rum.

Detsamma gäller produktionen av konst och kultur. Om inga platser där kulturen kan växa byggs eller bevaras har vi snart inget att fylla våra konserthus och teatrar med. Det handlar om ett ekosystem där de stora musikscenerna och konstmuseerna är beroende av replokalerna, ateljéerna, gallerierna och den lokala teatern. De är lika viktiga delar av samma infrastruktur. Att säkerställa dessa rums överlevnad och utveckling är allas vårt ansvar. Kunskap om konstens villkor i dagens allt tätare städer är ett steg på vägen.

Victoria Percovich driver med Karl Landin och Åsa Bjerndell csam: centrum för studier av markanvändning

Mer innehåll om ämnet

Den urbana fronten

I boken Den urbana fronten – En dokumentation av makten över staden granskas omvandlingen av Kvillebäcken, en stadsdel på Hisingen i Göteborg….

199 kr

Visa