Två utställningar i Köpenhamn med olika relation till befintlig arkitektur kommer med lärdomar för svenska sammanhang, skriver Abhinav Gaurav.

Vid funkisanläggningen Kødbyen i Köpenhamn ligger utställningslokalen CAFx. Här presenteras hela tjugofem unga japanska arkitektkontors arbeten i utställningen Make Do With Now, anpassad till den danska kontexten efter att tidigare ha visats på S AM i Basel. En ny generation, födda mellan 1970 och 1990, ifrågasätter arkitektens traditionella roll och verkar klara sig väl med begränsade resurser, readymade-estetik och hushållning med befintliga rum.

Redan i skyltfönstret syns kollage av byggnadsställningar, planscher och en TV-apparat. En stor vepa med statistik sätter agendan och introducerar samtidskontexten: två diagram med uppåtgående kurvor för åldrande befolkning och ödehus, och en nedåtgående kurva för ny bebyggelse. I skuggan av konjunktursvängningar, demografiska utmaningar och ekologiska katastrofer ställs frågan vad arkitektur kan möjliggöra och åstadkomma.

Fem kontor ger varsitt svar genom att dela sina arbetsmetoder – samt de projekt de resulterat i. Här kan särskilt nämnas 403architecture dajiba, som betraktar industristaden Hamamatsu som sin ”mentor”, och CHAr, som med små ingrepp lyckats omgestalta vanvårdade kataloghus byggda i Tokyoområdet mellan 1954 och 1973 till robusta stadsmiljöer genom sitt mokuchin-recept. Begreppet betyder ungefär ”billigt”, och innebär att matcha ett överskott av hus med unga familjer som inte längre har råd att bygga nytt.

Inne i galleriet finns en rullbur med trådgaller, vars innehåll påminner om covid-19-pandemin, när byggarbetsplatserna tystnade och uppdragen sinade. För kontoren i utställningen blev det en tid då de kunde konkretisera sina ideér till ett medvetet förhållningssätt. Nori Architects och Fuminori Nousaku Architects visar exempelvis ansvarsfullt införskaffande av byggmaterial som en del av arkitektarbetet.

I Ishimura & Neichis genomförda projekt är materialet något som kontinuerligt cirkuleras och kombineras om i en byggnad, med hjälp av ett helt nätverk av lokala aktörer – ja, det är denna rotation som blir själva projektet. I ett sammanhang som länge präglats av 30-åriga rivningscykler, där renovering setts som mindre prestigefullt och begränsat av kompromisser.

Gemensamt för utställarna – bland dem även Korogaro association, Root Architects och Yukinari Murakami – är i stället synen på byggnaden inte bara som estetisk, statisk artefakt utan som dynamiskt objekt som interagerar med samhället, omgivande landskap, material- och energiflöden. Det är ett helt annat japanskt arkitekturspår än 1960-talsmetabolismen eller 2000-talsminimalismen. I både filosofi och praktisk tillämpning finns dock ekot av tidigare skolor och rörelser, som förnyas genom förvandling och förädling.

Japans samhällsbyggnadssektor liknar den svenska, med få men stora arkitekt- och ingenjörskontor och en majoritet av uppdrag som beställs och planeras tillsammans med byggjättar. Men oavsett företag – litet, mellanstort eller stort – kan arkitekter i Sverige här lära av en yrkesroll där det fulla spektrat av kunskap om byggnadskonst, ekonomi och budget, byggfysik och -teknik kan främja en grön omställning.

En halvtimme längre bort med tåget, på Louisiana, visas utställningen Cave_bureau: the anthropocene museum som skiljer sig åt i relationen till befintlig arkitektur – både som fysisk plats och som idé. Det är den sjätte och sista delen i serien The Architect’s Studio, som visat internationella arkitekter som utmanar yrkets kärna. Kenyanska Cave bureau tar avstamp i en analys av antropologiska och geologiska sammanhang för att spana in i Nairobis framtid.

I fokus finns östafrikanska system av grottor och lavatunnlar som inte bara har varit mänsklighetens vagga, skyddsrum och samlingsplats för självständighetsrörelsen, utan i dag förvandlats till en plats för storskalig produktion av geotermisk energi. Med hjälp av 3d-scanning har dessa geologiska formationer översatts till organiska polygonytor som i utställningen fungerar som rum och aktivitetszoner. Här diskuteras miljörättvisa för grupper som är förbisedda i formell planering, men även museers plats och funktion i dagens postkoloniala afrikanska städer. Även om mycket är specifikt för Nairobi med omland, finns även här lärdomar att dra när det gäller att gestalta de rum som saknas i människans tidsålder – inom de planetära gränserna.

Av Abhinav Gaurav

—

Make Do With Now: New directions in Japanese Architecture
CAFx, Köpenhamn
Till och med 20 november

Cave_Bureau – the anthropocene museum
Louisiana, Humlebæk
Till och med 26 november