Nordiska paviljongen samt The Forests of Venice.

Så bra är Sverige i Venedig

I år är det Sveriges tur att curera den Nordiska paviljongen på Arkitekturbiennalen i Venedig. Annica Kvint ser ett bidrag som brister i relevans och konkurreras ut av både andra svenska och nordiska bidrag.

Någonting har hänt. General Architectures byggnad för Skellefteå Kraft har nya, märkliga proportioner. Jag sitter i den pyramidformade trappan som Marge designat för biennalens nordiska paviljong när jag plötsligt inser: det är någon som har kapat byggnadens fem understa våningar på faktabladet jag håller i handen.
Det är förstås en olyckshändelse, men samma typ av oförmåga genomsyrar tyvärr flera delar utställningen In Therapy: Nordic Countries Face to Face som producerats av grundaren till arkitekturbloggen ArchDaily, David Basulto. Med Maslows behovshierarki som verktyg har han velat ”syna arkitekturprojekt som har varit avgörande för dagens nordiska samhälle”. Men någon granskning eller djupare analys är det knappast fråga om. Att som Basulto uppmana nordiska arkitekter att skicka in projekt och sedan välja 278 av de 500 man får in, resulterar föga förvånande i en tämligen uddlös utställning.
Maslow känns också som en tveksam utgångspunkt. Att det i Norden finns många byggnader som svarar mot de översta stegen i Maslows behovstrappa (självförverkligande) visste vi ju redan. Var det inte snarare de två nedersta stegen på trappan, de som handlar om kroppsliga behov (andas, äta, dricka, sova) och trygghet (säkerhet, stabilitet, tak över huvudet) den här biennalen skulle handla om?
Det hjälper inte att Marge gjort en rolig gestaltning av temat In Therapy där den pyramidformade ”Maslow”-trappan kompletterats med terapisoffor och tv-skärmar där man bekanta sig med bland andra Dorte Mandrup och Tham & Videgård. Basulto framstår ändå som en dålig psykolog som ställer fel frågor.  Och även om trappan är en användbar installation blir det bestående minnet från paviljongen att det tog 20 minuter att klättra omkring och samla ihop de 278 faktabladen och att trappan placerats så att den döljer det som är själva kärnan i Sverre Fehns fantastiska paviljongbyggnad: de tre träden.

Grannpaviljongen, den danska, visar en visuellt lite stökig utställning med 130 tätt packade modeller på tre plan. Här får man tredimensionell visuell information om projekten och texter som på olika sätt adresserar de samhällsproblem vi står inför. I Art of Many and the Right to Space handlar vart och vartannat projekt om insatser för att skapa humanistiska och resilienta städer, platser och byggnader, och i den gedigna katalogen med 520 sidor fastnar jag för meningarna: ”Extremregnet som föll över Köpenhamn den 2 juli 2011 ledde till skador som kostade nästan 800 miljoner euro att åtgärda(…) Klimatförändringar ses nu som ett faktum av de flesta danska politiker, och frågan står relativt högt på den politiska agendan.” Måste det hända något liknande i Sverige för att våra politiker ska vakna?
Som så ofta i danska sammanhang slås jag av hur bra våra grannar är på att paketera och marknadsföra sin arkitektur.

From: Border. To: Home heter Finlands svar på Aravenas uppmaning att ge nya perspektiv på de stora utmaningar våra samhällen står inför. Utställningen i Alvar Aaltos nätta paviljong utgår från en tävling som arrangerades i oktober 2015 av museet för finsk arkitektur och de finska organisationen för arkitekter, SAFA. Den gick ut på att hitta bättre lösningar för att ge flyktingar temporära bostäder och på så sätt skapa en positiv grund för flyktingarnas integration. Att vissa av förslagen framstår som lite naiva förtar inte känslan av att finländarna  åtminstone försöker hitta lösningar på dagens problem istället för att som i den nordiska paviljongen förtränga dem.

Den nordiska representationen på årets arkitekturbiennal är rekordstor. Förutom i de nationella paviljongerna finns två nordiska bidrag i Aravenas huvudutställning. Finska Hollmén, Reuter, Sandman står på ett konkret sätt för den ”arkitektur i frontlinjen” som Aravena vill lyfta fram. Sociala konflikter, humanitära kriser, brist på resurser, fattigdom och diskriminering tillhör vardagen i till exempel Tanzania och Egypten, där kontoret är verksamt. I samma hall hittar man också norska Tyin Tegnestuge, som på sedvanligt handskrivet och –tecknat sätt visar ett projekt för de norska turistvägarna.
Den nordiska närvaron på biennalen märks även utanför Giardini och Arsenale. I ett gammalt växthus från 1894 precis i skarven mellan mässans två huvudområden Arsenale och Giardini ser jag ett svenskt team som begripit att det, för att en utställning ska bli intressant, krävs en tydlig idé och ett spetsigt urval. The Forests of Venice, initierad av Kjellander & Sjöberg, kurerad av Jan Åman och sponsrad av Folkhem, lyckas med konststycket att säga något relevant både om Venedig och Sverige och om platsernas historia, nutid och framtid. Samtidigt som den marknadsför svenskt, industriellt träbyggande. Staden Venedig skapades en gång på tio miljoner träpålar. Den är därmed en utmärkt utgångspunkt för att visa hur bra livsvillkor som kan skapas när arkitektur, stadsbyggnad och tekniska innovationer samspelar med naturen. Då liksom nu.
Inne i växthuset visar Arrhov Frick, DinellJohansson, Horn Uggla, In Praise of Shadows, Arkitekter utan gränser, Carmen Izquierdo och Urbio hur klassiska venetianska arkitektur- och stadsbyggnadselement kan förvandlas till användbara strategier för vår tid. Och i trädgården har Kjellander Sjöberg har gjort en installation i form av en liten byggnad av massivt trä, snillrikt konstruerad av 276 krysslaminerade trädelar, industriellt tillverkade i norra Sverige och monterade på plats.
Doften av trä är stark och känslan av skogsglänta påtaglig på plats i den lilla byggnaden, som formmässigt refererar till Venedigs Dogepalats och visuellt berättar en historia både om träets taktila kvaliteter och potential som hållbart byggnadsmaterial.

Bengt Islings och Nyréns utställning Tracks of landscape är inne på ett parallellt  spår. Med hjälp av de tre projekten Hornsbergs strandpark, Norra Bantorget och Årstabergsparken, samtliga i Stockholm, förklarar Isling sin syn på landskapsarkitektur som en brygga mellan den byggda världen och naturen. Han tar stadshuset i ”Nordens Venedig” som ett konkret exempel på den typ av robust relation mellan människa och natur han vill se mer av även i framtiden. Både Ragnar Östberg och företrädare för Stockholms stad ville på 1920-talet framställa det som att stadshuset stod stadigt på solid mark och inte i djup lera, vilket faktiskt var fallet. Stadshusets östra terrass står de facto på en grund av stenar från Stockholms skärgård, som monterats ihop i ett gigantiskt pussel. En metafor så bra som någon för att en blomstrande framtid bygger på det viktigaste av alla samarbeten: det mellan människan och naturen.

Annica Kvint
Annica Kvint är redaktör på tidskriften Arkitektur. Hon är också verksam som arkitektur- och designkritiker i Dagens Nyheter och har en bakgrund bland annat som chefredaktör för tidskriften Form.

Annonser:

Annons:

Mer innehåll om ämnet