Politik eller form – vad är viktigast på Venedigbiennalen?

En ny arkitekturkarta växer fram i Arkitekturbiennalens huvudutställning Reporting from the front, med många projekt från länder som sällan medverkar. Men Arkitekturs Tomas Lauri ser den egentliga fronten någon annanstans.

Det är lätt att sugas in i den15:e arkitekturbiennalen, Reporting from the front, som Alejandro Aravena är curator för. Det första rummet på biennalens båda två områden, Arsenale ochGiardini, talar sitt tydliga språk. En monumental omslutande installation gjord på byggrester, gips och stålreglar, från fjolårets konstbiennal. Det är en klar pekpinne: uppfinn arkitekturen med de knappa medel som står till buds.De flesta projekten på biennalen är från platser där nöden är akut och investerarna få. Användningen av ordet front i titeln säger mycket. Krig har brutit ut. Arkitekter bör mönstra på som soldater.

Solano Benitez guldlejonvinnande projekt är typiskt i den meningen genom att vara utfört av outbildad arbetskraft i Paraguay. Det är en imponerande båge de lyckats mura upp, ett minst sagt symboliskt statement. Bågformen gör det möjligt att bygga med lokala medel för alla nyanlända som strömmar till städerna.

Överlag är det mycket tegel, lera och hyddor. En ny arkitekturkarta växer fram. Av de 88 utställda projekten är de flesta från länder som sällan räknas som biennalens framsida: förutom Paraguay, märks Algeriet, Iran, Peru, Chile, Burkina Faso, Kina, Mexiko, Bangladesh, Vietnam, Sudan, Colombia, Sri Lanka, Sydafrika, Ecuador, Albanien, Indien, Mongoliet, Förenade Arabemiraten, Tanzania, Thailand, Rumänien, Nigeria och Etiopien.

Det projekt som förvånar mig mest är kinesiska Liu Jiakuns superkvarter i Chengdu. Där finns något av storhetsvansinne och galenskap över projektet.  En nödsituationen dragen till sin spets. Anspråken är så väldiga. Kvarteret inkorporerar hela det moderna livets förnödenheter. Le Corbusier 3.0. Det är inte särskilt vackert i sig. Men som totallösning har det en poetisk charm. En maskin med människan som motor. Horder av människor som skyndar till och från bostad, arbete, skola, affärer, sportaktiviteter och kulturevenemang på en och samma plats. När det hålls cykeltävling på de många ramper som finns i kvarteret är det svårt att inte häpna.

Men Aravenas biennal har ett paradoxalt drag. Just det att så mycket handlar om de kriser arkitekturen ska rädda världen från blottar världens oåtkomlighet. De ekonomiska och politiska beslut som lett till flyktingsströmmar, svåra konflikter och ekologiskt haveri når inte arkitekturen. Den hanterar dårskapens konsekvens. Därför reser biennalen också frågan om vad som begränsar arkitekturen, vad dess roll kan vara. Om arkitekturen å ena sidan handlar om politisk rättvisa och om att skapa humana villkor är den också en estetisk konstnärlig yttring med egna villkor.

Aravena beskriver i sin inledande essä sin curatorgärning som tvehövdad. Om den ena faran är nöd, girighet, konservatism, byråkrati, lagar, regler, brist på ekonomisk styrning, chans, är den andra arkitekturens brist på dimensioner.  Han efterlyser en arkitektur som klarar av att integrera det pragmatiska med det existentiella, relevanta, modiga, kreativa och sunda.  En arkitektur som både löser problem och har stor estetisk pondus, skulle man kunna generalisera.  På flera sätt är det en gammal tes som skiner igenom, något som den moderna arkitekturen alltid stått för.

De traditionella arkitekturländer som finns representerade på biennalen ger en fingervisning. Som projekten från Spanien, Portugal, Schweiz och Japan. Mer form och avancerad teknik. En annan definition av vad en arkitektonisk front innebär. Ett exempel är österrikiska Marte.Martes bidrag av suggestiva svartvita filmer och stora betongblock, som små projekt och landskap är uthuggna ur. Det är utfört med sådan basal elegans och extrem förfining att det är svårt att värja sig. En konnässörarkitektur mitt i världskrisen.

Att den sidan är representerad på biennalen är ändå inte särskilt konstigt. Bland det mest intressanta med Pritzker-prisade Aravena är hans förmåga att förena en känsla av nöd med det extrema. Två ytterligheter. Det monumentala i exempelvis hans projekt UC Innovation Center i Santiago står mot det humana innehållet.

När en stark formvilja landar i ett sammanhang på ett oväntat sätt händer något som förflyttar arkitekturen en smula. Chilenska Cecilia Puga vittnar om hur formideal är oerhört viktiga för att definiera och förhöja vardagen. Estetik som en kamp mot det banala och mediokra. Aravena framhåller henne som en arkitekt som kan göra verklighet av en skiss och aldrig tappar sitt fokus för det komplexa. På biennalen är hon representerad med ett antal eleganta modeller i lera, där podiet och husmodellen är gjutna i samma form. Lite synd är det att man inte får ta del av det färdiga resultatet och följa linjen från skiss till byggd verklighet. För Cecilia Pugas färdiga hus imponerar.

Cecilia Puga och några till är som kvinnor undantag som bekräftar biennalens manliga arkitektnorm. Att söka nya fronter har inte precis handlat om att ändra maktbalansen mellan könen. Den gamla fronten gäller.

Aravenas hjärta klappar för hjältar som Peter Zumthor, Renzo Piano och David Chipperfield. Alla är de speciellt inbjudna. Den här sidan av Aravenas biennal blev också tydlig när han radade upp idel medelålders män på sin inledande paneldebatt. På vilket sätt var detta annorlunda, undrade publiken. Var var kvinnorna?

Att Aravena står nära även yngre herrar som Aires Mateus och Christian Kerez är uppenbart.  Också de är speciellt inbjudna. Kerez ställer ut sitt uppslagsrika favelaprojekt från Sao Paolo.  Metodiskt, aspekt för aspekt, genomlyst och uppställd på ett antal bord. En uppvisning i hur rik arkitektur kan vara, om den tillåts att utvecklas och dissekeras. Aires Mateus inslag är lika imponerande, men avsevärt mer direkt och mindre akademiskt. I ett svart rum löper en vit upplyst ficka som en bård som öppnar sig och stänger sig och skapar rumsliga sensationer i det lilla. Ett projekt som bara handlar om intensiv form, ljus och skugga. Det är närbesläktat med Christian Kerez andra inslag på biennalen, det moln i betong han fyllt den schweiziska landspaviljongen med. Ett moln som det går att gå in i. En befriande och magisk upplevelse.

Båda Kerez och Mateus är, precis som Aravena själv, klassiskt upptagna av skönhet. Inte överdrivet mycket av världens nöd. Men deras projekt har en resning och en spänning som gör dem till bland de bästa världen kan visa upp idag. De är biennalens egentliga front.

Annons:

Mer innehåll om ämnet