Bidraget Torre David av Gran Horizonte / Urban Think Tank, som vann Venedigbiennalens ena Guldlejon 2012. Foto: Nico Saieh

Businessen bakom biennalen

Rasmus Waern ser arkitekturbiennalens framtid i dess historia.

Poängen med biennaler är att de pekar åt så många olika håll. För det första inom varje biennal, eftersom tolkningarna och hörsamheten mot temat alltid ger oväntade öppningar. För det andra eftersom varje tema i sig bjuder på nya aspekter. Den front som Alejandro Aravena rapporterar från i årets biennal är engagemangets. ”Bravoure through scarcity is beauty” som belgarna kondenserade det hela till. Smarta arkitekter kan göra skillnad där behoven är som störst och medlen som minst.

Det är första gången den globala gräsrotsarkitekturen får huvudrollen. Många av årets utställare har figurerat flera gånger tidigare, men de var då bara förtrupper. Nu träder bilden av det globala nätverket med socialt engagerade, men också formsäkra, arkitekter fram i sin helhet.

”Reporting from the Front” har fokus på situationer utanför den första världens välfärdssamhällen. Angelägenheten gör den också intressant. Med 2000-talets alla arkitekturbiennaler i minnet kan jag konstatera att de som fastnat alla förenas av en stark idé. Så var det med ”Fundamentals”, Koolhaas biennal år 2014. Samlingarna av fönster, trappor och toaletter kunde kritiseras för bristande problematisering, men utställningen bars upp av sin starka idé om betydelsen av den moderna arkitekturens byggbitar.

Koolhaas hade varit biennalens önskekurator i många år, men hans unika villkor att få fyra års förberedelsetid i stället för de knappa två år som annars är regel, gjorde att det tog tid innan hans show kunde ta plats. Egentligen skulle han tagit plats redan 2012, men i efter kort tid begärde han ytterligare ett par år, varför David Chipperfield fick hoppa in och med hjälp av ett dussin bekanta sno ihop ”Common Ground”.

Principen med att låta vänner välja vänner använde också Kazuyo Sejima och före henne Aaron Betsky. Visst glimmade det till både här och där, men för att finna nästa biennal som verkligen satte spår, får man backa till 2006. Då visades den trendsättande utställningen ”Cities, Architecture and Society” med Richard Burdett som huvudkurator. Temat var den globala stadstillväxtens problem och möjligheter, något många då fattade för första gången.

2002 års utställning ”Next” av Deyan Sujick var nästa utställning med tydligt innehåll och klar form. I en homogent gestaltad huvudutställning med välskrivna texter visades den arkitektur som ännu var i sin linda upp med stora mock-ups och modeller.

Biennalen dessförinnan, ”Less Estetics, more Etics” av Massimiliano Fuksas, hade kanske ansatsen gemensam med årets utställning, men landade i en estetiserande slutsats. Fuksas hade utsetts till kurator av föregångaren Hans Hollein, vilket speglar evenemangets ursprungligen informella karaktär. Före Hollein var biennalen en italiensk affär, med Paolo Portoghesi, Aldo Rossi och Francesco Dal Co som kuratorer. 1980 gjorde Portoghesi den första, och kanske den mest inflytelserika av dem alla, ”The Presence of the Past” med Arsenalens långa repslagarbana förvandlad till en postmodern gata, ”La strada novissima”.

Idag är det biennalorganisationen med den ärrade politikern Paolo Baratta som väljer huvudkurator, och namnen har ofta en historia i tidigare biennaler (Aravenas kontor Elemental presenterades 2008). Så någonstans i biennalhistorien kan man förmodligen finna både kuratorn och temat för 2018 års karneval, förlåt, biennal. Söker de en stjärna, skulle 2004 års specialprismottagare Bjarke Ingels vara en lågoddsare. Hans spetsfundiga idéer om arkitekturens evolutionshistoria låter sig väl förmedlas i en utställning, men då hamnar pengarna åter i fokus. För tro inte att Baratta drivs av ett patos. Biennalen är business.

Annonser:

Annons:

Mer innehåll om ämnet