Hon ritade smycken för städer

Julia Svensson såg en utställning om Zaha Hadids verk på Dansk Arkitektur Center i Köpenhamn 2013.

Zaha Hadid World architecture, Dansk Arkitektur Center, t o m 29/9 2013.

120 modeller av skyskrapor fyller det första rummet på Dansk Arkitekturcenters stora utställning om Zaha Hadid.
80 av modellerna, alla placerade på podier, föreställer samma kinesiska torn, men i olika utföranden. Vilken form skrapan till slut fick är här ganska oväsentligt. Skulpturparken (för modellerna liknar faktiskt snarare skulpturer, eller prydnadsföremål för ett lagom futuristiskt vardagsrum) är ett pedagogiskt grepp. Tanken bakom utställningen är, förutom att presentera den enda kvinnan i arkitekturens världselit, att ge en bred publik insyn i vad arkitektur kan vara utöver färdiga byggnader. Hur en arkitekt arbetar, vilka processer som ligger bakom.

Zaha Hadid var tidig med att tillägna sig avancerad datorteknik och det tillät henne att ta ut svängarna på ett sätt som inte tidigare varit möjligt. Tack vare metoden parametrisk design, ett datorprogram som tar hänsyn till topografiska, sociala och kulturella parametrar, kan hon testa en mängd olika variationer på en och samma byggnad. När man ändrar värdena för landskap, människor, väder och vind, ändrar sig också formen på byggnader och rum. Detta går att testa på utställningen: metoden konkretiseras pedagogiskt i ett rum där jag själv blir en parameter; ett lysande tak buktar sig beroende av hur jag rör mig.
På skärmar visas hur projekt med avan­cerade skalkonstruktioner, som London Aquatics Centre och Serpentine Sackler Gallery blir till, från datorn till färdig byggnad. Från taket hänger stora modeller av projektens skal. De är vita, blanka, påminner om havsdjur men är sensuella på samma gång. Som recensenten i danska tidningen Arkitekten skriver: ”Vem anade att forskning kunde vara såhär sexigt?”.

Det projekt som visas mest ingående är MAXXI, Roms nya museum för samtidskonst.
Här visas de vinnande teckningarna från 1998 och tidiga skisser där museets grundform knappt är mer än en bumerang av linjer som flyter parallellt. Man kan studera konstruktionsritningar och läsa om hur Zaha Hadid inspirerats av Frank Lloyd Wrights Guggenheimmuseum i New York.
Det är en ambitiös och välgenomförd utställning, som har något både för yngre och äldre, för en bred publik och för de mer insatta. Min enda invändning är känslan; trots sina organiska former har arkitekturen som presenteras här ett kyligt och omänskligt uttryck, den är oåtkomlig. Vikt läggs på att visa hur byggnaderna noggrant har designats för att perfekt smälta in i sitt sammanhang.
Men utställningens fokus ligger på formen och inte på brukaren; trots datorprogrammets sociala parameter tycks det vara form och materia som räknas. Som om byggnader här snarare ska betraktas som perfekta utväxter på planeten Jorden. Det gör att Zaha Hadids fulländade känsla för det estetiska uppfattas som motsägelsefull. Då DAC också visar delar av hennes smycke, möbel- och lampkollektioner, som även de kommer till genom formexperiment, reduceras även arkitekturen till att handla om vackra objekt. Smycken för städer.

 Ur Arkitektur 6/2013

Annonser:

Annons:

Mer innehåll om ämnet