Under lång tid ska Hälleskogsbrännans besökscentrum ge en upplevelse av naturen efter branden. Det har en stökig charm som fungerar, konstaterar Rasmus Wærn. Foto: Jason Strong.

För tio år sedan publicerade Dagens Nyheter ett svepande utfall mot Naturvårdsverkets ambition att bygga naturum i stället för att skydda skog och mark. Ledarens brister hindrade den inte från att få ett förödande inflytande. Flera planerade naturum lades på is. Vilka idéer som kvästes i sin linda kommer vi aldrig få veta.
 Hälleskogsbrännans besökscentrum är inget naturum; dessa har ett mycket mer omfattande program. Men det delar deras ambition, att inte bara leda besökarna ut i naturen, utan även in i den. Betydelsen av att denna ruin fått några byggda anläggningar går inte att överskatta. De bringar en smula ordning åt det kaos som branden lämnade efter sig. Utan anlagda stigar, spänger, grillplatser och torn skulle det knappast vara möjligt att besöka den stora brännan. Här kan träden kollapsa utan förvarning.

Samtidigt finns här en lärorik berättelse som handlar både om tillkortakommanden och om heroiska insatser. Och om växter och djurs förmåga att återta,
ja i många fall utnyttja, de marker elden lämnat efter sig. Några år framöver är dessa berättelser reservatets huvudattraktion. De vida vyerna över döda träd är inte mycket mer än en dramatisk bakgrund till de historier som besöksanläggningens utställning presenterar. Jag föreställer mig att utställningen görs om i takt med att skogen växer upp. I dag är förlusterna i fokus, men snart kommer det nya stå i centrum. Utanför reservatet har det redan planterats tall och gran, men på 60 procent av brandområdet får naturen själv bestämma. Det är ett av de största skyddade områdena i hela södra Sverige, omkring åtta tusen hektar. Eftersom det framför allt är björk, asp och sälg som nu tagit över den gamla barrskogen, är det Sveriges största sammanhängande lövskog som nu håller på att växa upp här.

Människan är troligen ett av de djur som har svårast att anpassa sig till den nya miljön. Den som inte har etableringsarter som specialintresse, behöver en smula byggd omsorg för att kunna ta till sig brännans ödsliga storhet. Det förstod arkitekten Mikael Hassel. Han vann uppdraget att rita anläggningen på Grävlingsberget med ett förslag som byggde på hans examensarbete på KTH. Senare projekterade han det hela som anställd på PS arkitektur. Det blev en lyckad debut, som strax uppmärksammades av såväl juryn för Siena-priset som av Sveriges Arkitekter i Västmanland.

Förtjänsterna ligger framför allt i anläggningens rytm. Den långa spången trixar sig fram ungefär så som man skulle gått vid en skogsvandring. Rörelsen återkommer vertikalt, med utsiktstornet som anläggningens höjdpunkt i alla bemärkelser. Det hela har en stökig charm, som vittnar om att det faktiskt också är ett slags lekplats. Grävlingsberget ska locka barn. Få platser är lika säkra att grilla vid och medan brasan tar sig kan barnen springa runt och ofrånkomligen reflektera över vad en enda gnista kan åstadkomma.

Allt är robust men viktiga möten också gestaltade med finess. Arkitekturen är besläktad med Vasamuseet, Månsson och Dahlbäcks prisvinnande collage över
en annan katastrof. Liksom där är de rustika konstruktionerna kryddade med citat; i detta fall till traktens knuttimrade stugor. Vissa hörn har utformats som hörnkedjor, och sadeltaksformen är ett genomgående tema, men snarare som bild än som praktik. Arkitekturen försöker inte positionera sig i något avantgarde. Den är, liksom Vasamuseet, snarare en påminnelse
om den moderna traditionens värden.

Gestaltningen refererar klokt nog inte till själva branden. Denna har sitt monument i alla döda tallar, och när de rasat omkull måste anläggningen fortsätta vara relevant. Få nutida byggnader står i en lika stark relation till sin miljö, vars intensiva förnyelse samtidigt är platsens verkliga ande. Naturen förändras och kulturen är konstant, ända till dess att den spelat ut sin roll. Det har den först då området är en skog som alla andra. Till dess kommer anläggningen att spela många olika roller.

Utsiktstornet, som nu är en plats för att ta in brandens omfattning, kommer snart bli den enda punkt där man kan se över den slyskog som är på väg upp. Om ett par generationer kommer det bli en plats för att gå in i trädens kronor. Skogen görs tillgänglig, inte bara genom att man kan rulla genom den, utan också genom att den får ett fokus. De som kan fokusera på detaljerna i det som växter och djur själva berättar om miljön, behöver inte dessa stora grepp men vi andra behöver lite vägledning. Denna pedagogiska roll hos reservaten gick Dagens Nyheters skribent förbi, men så hade hon heller inte kunnat se den skillnad som Grävlingsberget gör.

Ett reservat som Hälleskogsbrännan skapades för tre syften. För det första gav det en möjlighet att kompensera drabbade skogsägare. För det andra ger det växter och djur en möjlighet att återta markerna med en blandning som en produktionsskog aldrig kan ge. För det tredje finns det för besökare och elever som vill se och lära om skogen. Denna tredje uppgift kräver viss finess för att inte bli för påträngande. Det har Mikael Hassels knotiga och lite vresiga träverk. Rimligt försynt och utan onödigt komplicerade former kilar byggnader och spänger iväg över stock och sten. Finns de kvar om 100 år kommer man att kunna förundra sig över hur de väjer för träden, fast det just i denna miljö kommer bli tvärtom. Först kultur. Sedan natur.