Staden #60 Skellefteå – i byarnas skugga

När författaren PO Enquist ska beskriva staden Skellefteå börjar han genast tala om byarna: ”En stor mängd små byar, utplockade i ett floddelta och alla ser likadana ut”. Enquist växte upp i en av byarna, Hjoggböle.

Skellefteå är staden som ingen riktigt velat ha. ”Är det en stad eller är det en samling byar”, frågar sig arkitekten Enar Nordvik som arbetar på kommunen. Skellefteå är Sveriges senast grundade stad är från 1845 och bybon har alltid varit normen. Men Skellefteå är också en av Sveriges rikaste städer. Det egna kraftbolaget dämde tidigt upp vattenfallen i älven och idag bidrar de med 100 miljoner om året till kommunkassan. Men rikedomen är inte staden, den kommer från landskapet, från gruv- och industrisamhällen och från byarna. Vad ska man med staden till? tycks kommuninnevånarna ha frågat sig under hela stadens drygt 150 åriga historia.

I Bonnstan – den tillfälliga knuttimrade stadsbildningen  – ser vi en plats där staden och byarna mötts sedan 1600-talet. En tillfällig stad som befolkades vid stora högtider. En plats där nattfrierier mellan unga pojkar och flickor blandades med våld och religiositet.

Vi reser genom ett fruset Mississippi där sångsvanar landar på svarta jordar. Men vi reser också in i kommunens skogs- och malmrika inre. I Jörn ser vi nya flyktingberättelser födas på biblioteket vid den nedläggningshotade skolan. I Boliden går vi genom en idealstad, en solfjärderformad stadsplan av Tage William-Olsson, som fick Lubbe Nordström att tala om ”det nyaste Sverige”. Platsen där man hittade guld på 1920-talet. Vi möter moderater som kallar sig ”ruralister” och hetsar mot staden. Men lyssnar också på berättelser om byamän som blivit fastighetsutvecklare för att tillgodose den nu växande staden med hus på pendlingsavstånd.

Annonser:

Annons:

Mer innehåll om ämnet