Stad och land är temat för en dokumentärserie som kommer att sändas av SVT i höst. I programmet undersöker journalisten Po Tidholm den svenska landsbygdens nutid och framtid.

”Vad ska vi med landsbygden till?” Det är utgångspunkten för den dokumentärserie som jag börjar spela in i dagarna. Det blir tre avsnitt som sänds på SVT i höst. I det första ger vi en nulägesbeskrivning, medan avsnitt två kommer att innehålla mer av en metadiskussion: vad har skapat den bild av den svenska landsbygden som dominerar idag? I det tredje avsnittet kommer vi att gå in på landsbygdens möjligheter, bland annat genom att titta närmare på flyktinginvandringen, turistnäringen och skattesystemet.

Det är slående hur olika förväntningar vi har på stad och land idag. Medan staden ses som tät, flexibel, karriärskapande, ja, kort sagt attraktiv, får landsbygden finna sig i att vara motsatsen: oflexibel och oattraktiv.

Den idealiserande bild av landsbygden som parallellt existerar är också problematisk. Bilden av landsbygden som den genuina, autentiska bygden med snälla men lite tröga människor är ju inte heller sann.

I takt med att bondesamhället förvandlats till industrisamhälle och informationssamhälle har vår bild av landsbygden gradvis förändrats. I idén om folkhemmet ingick en idé om vad som var att betrakta som en godtagbar levnadsstandard. Idén var välvillig men förde samtidigt med sig att landsbygden dömdes ut som en plats som i princip bara dög för att odla potatis. Socialdemokraterna hade ett horn i sidan till bönderna och kände sig hotade av storbönder och godsägare. Om bönderna tidigare i historien betraktats som samhällets moraliska ryggrad var det nu arbetarna som ck den rollen.

Ännu på 1950-70-talen levde vi trots det högt på vår råvaruproduktion och var tacksamma för det överflöd som till exempel landsbygdens vattenkraft och gruvor gav oss. Landsbygdens råvaror står fortfarande för ett viktigt tillskott i den svenska ekonomin. Ändå är staden platsen man talar om, medan landsbygden betraktas som en belastning.

Jag skrev en bok om Norrland för några år sedan och har ofta föreläst kring den. Vid varje tillfälle är det någon som frågar: ”Kan vi inte göra som i Norge?” Men det är inte så enkelt som det kan låta. Norge har kvar politiska verktyg som Sverige inte har, eftersom vi är med i EU. Vi kan inte rikta stöd till landsbygden på samma sätt som man kan i Norge, för vår regional- och jordbrukspolitik styrs i Bryssel.

Globaliseringen och marknadsliberalismen är ytterligare två faktorer som bidragit till centraliseringen i Sverige. Och faktum är att politiken har agerat på samma sätt som marknaden. Det finns undersökningar som visar att staten i praktiken flyttat fler jobb till staden än de privata företagen.

På 1990-talet talades det om bredbandet som landsbygdens frälsning, i och med digitaliseringen skulle det bli möjligt att bo och arbeta var man ville. Men det projektet misslyckades totalt, i praktiken är tillgången till bredband fortfarande mycket ojämnt utspridd. Bor man i staden behöver man inte betala för anslutningen, men bor man på landsbygden måste man inte bara betala själv utan också gå ihop med grannar för att ordna själva installationen. Allt medan det i den allmänna debatten talas om bredband som om det vore en självklarhet.

Vi kommer att filma i både Sverige, Norge, Finland, USA och Kanada. Men som jag ser det handlar min dokumentärserie inte primärt om att lära av andra länders erfarenheter utan snarare om att vi måste våga utmana kapitalismens centraliserande verkningar och våga tro på politiska lösningar. Rikedomarna behöver fördelas bättre.”