Hur skapar man rum som gör att man ”råkar” komma i kontakt med stora konstupplevelser? I Umeå hittar Karin Berggren en inredning som vänder ut och in på teaterns estetik.

Hur kan man få folk att råka uppleva lite kultur, när de egentligen tänkt göra något annat? Det undrade Jenny Ahlbäck och Johanna Malcus, grundarna till det då nystartade arkitektkontoret YAAM, i en debattartikel som publicerades hösten 2017. Finkulturen har mycket att lära om värdskap av kommersiella verksamheter, menade de, om att skapa välkomnande och tillåtande platser där synergieffekter kan uppstå. Likaväl som att ”råka” köpa en tröja vid ett besök i ett köpcentrum skulle människor kunna ”råka” komma i kontakt med stora konstupplevelser om kulturens rum var mer tillgängliga och generöst utformade.

Hösten 2017 hade också Norrlandsoperan i Umeå precis öppnat igen efter över ett år av ombyggnad och renovering. Den stora foajén hade fått en stilren och stram inredning och restaurangdelen ”Elektra” var modernt upprustad och skulle övertas av en ny entreprenör. Men operans nytillträdda vd Anna Göransdotter läste YAAM:s artikel, och kände att det fanns mer att göra. Snart inleddes ett projekt som fortfarande håller på att ta form i världens nordligaste operahus.

Arkitekterna från YAAM såg en verksamhet som sjöd av liv bakom kulisserna, men som visade upp ett avskalat och stelt yttre. De ville genast vända ut och in på huset och lyfta fram allt som var dolt: skapa ett slags scen bakom scenen. De började gräva runt i husets skrymslen och vrår och hittade ateljéer fulla av kreativ aktivitet, och förråd sprängfyllda av rekvisita, kläder och möbler från operans föreställningar.

”Sänk trösklarna”, löd uppdraget. Restaurangens kommersiella verksamhet och operans foajé skulle få en gemensam utformning, och den konstnärliga verksamheten skulle tillåtas spilla över och forma en utställning i ständig förändring bland matgästerna. Med enkla byggmaterial, som råa furureglar och plywoodskivor, har sittbås, bord och barhyllor byggts. De hjälper sedan till att lyfta fram den mustiga dekoren från husets inre. Kjolar från föreställningar har blivit lampor, skisser och anteckningar från kostymörernas ateljéer sitter på väggarna och i hyllorna bakom baren trängs flaskorna med masker, byster och hattar från operans skattkammare.

I operahusets entré har ett stort skärbord byggts upp, som en symbol för det skapande arbete som pågår bakom varje föreställning, och i taket dansar gulnade notblad som leder vägen genom foajén in mot restaurangen. Varma lyktor är upphängda med sladdarna slarvigt virade kring enkla träställningar, heltäckningsmattan är mjuk och inbjudande. Längs väggarna löper en soffa i lila sammet och de platsbyggda möblerna har blandats med trästolar från 1980-talet som hittats i operans förråd. Det är både överflödigt och spartanskt.

Ordet foajé härstammar från franskans foyer för eldstad eller härd, och under 1600-talets Frankrike var teatrarnas foyers uppvärmda uppehållsrum där skådespelarna kunde värma sig, byta om och socialisera. I Norrlandsoperans foajé ser man det framför sig: en andfådd dansös som kastar av sig skorna i en av de sammetsklädda sofforna, tungt sminkade operasångare som vankar av och an över den tjocka mattan, och kostymörer som mäter innerbenslängder med knappnålar i mungiporna.

När inredningen är som bäst, som i matsalen med det härligt överdimensionerade vitrinskåpet av plexiglasskivor och furureglar som visar upp guldkorn ur rekvisitan, skapas en känsla av kreativ glädje som är varm och lustfylld. Andra delar känns mer förutsägbara, som ett slags pastisch på teaterns estetik där föremålen utanför sitt sammanhang mest tycks förlora sin mening. När tröskeln sänks försvinner också lite av svindeln i den konstnärliga upplevelsen. Kanske vill man inte alltid snubbla rakt in i verkstan.

YAAM:s projekt på Norrlandsoperan fick inte heller den kontinuitet man hoppats på. 2019 gick beställaren och eldsjälen Anna Göransdotter hastigt bort i cancer, en tragedi som fick klockorna att stanna under en lång period i huset. Kontakten med arkitekterna bröts.

Det är ett dilemma för inredningsarkitekturen att den är så beroende av verksamhetens omständigheter; full av flyttbara detaljer och material som slits, användandet som oundvikligen sätter verket i rörelse och med tiden förändrar det. Och hur påverkas ett projekts integritet när verksamheter byts ut, grundprinciper glöms bort, eldsjälar slocknar? Det är inte lika självklart att skydda och bevara en inredning som en fasad.

Men YAAM:s inställning till det upphovsrättsliga är uppfriskande promiskuös, och verksamheterna har en öppen inbjudan att förändra och hålla miljön levande. Nu när huset öppnar igen efter pandemin finns ett spirande engagemang bland personalen kring projektet och dess framtid. Det känns modernt, nästan som ett socialreformistiskt inspel, att erbjuda en arkitektur som har målet att skapa goda förutsättningar snarare än ett perfekt resultat. ”Generosity is absolutely essential in any act of architecture”, sa Jean-Philippe Vassal när han tog emot Pritzkerpriset tidigare i år, och det är lätt att dra paralleller mellan YAAM och Lacaton Vassals medskapande metodik. Det är en form som skapas inifrån och ut och en uppmuntran till arkitekturhandlingar som kan utföras av alla som väljer att engagera sig i processen; besökare och personal lika väl som arkitekterna själva.

Av Karin Berggren