Hur svårt det kan vara att omsätta teori i praktik bekräftas i rapporten ”863 röster om hållbarhet”, som nyligen publicerades av Svensk byggtjänst. Medvetenheten om branschens stora klimat­påverkan är visserligen hög, men när det gäller konkreta verktyg för att åstadkomma framsteg i hållbarhetsarbetet råder stor förvirring.

Rapporten visar oroväckande stora skillnader mellan förväntning­arna från dem som finansierar, beställer, försäkrar och upphandlar byggprojekt och prioriteringarna hos dem som faktiskt bygger, äger och förvaltar det byggda. Byggentreprenörer förväntas inte minst ta ansvar för social hållbarhet, men uppfattar själva den uppgiften som näst intill omöjlig.

Skrämmande nog lyfts etik, mänskliga rättigheter och hållbara leverantörskedjor i princip enbart av de intressenter som representerar beställare, som banker och försäkringsbolag. Bara 14 procent av de 863 som svarat på enkäten anger etik och anti-korruption som prioriterade hållbarhetsfrågor. Den fråga som väcker störst intresse i samhällsbyggnadssektorn är i stället klimatneutralitet.

Av rapporten framgår att branschen upplever sig ha mycket bristande förutsättningar för att nå hållbarhetskraven. En utmaning, bland många, rör miljödata. Det är svårt att få fram kvalitativt säkerställda, neutrala data och såväl banker som försäkringsbolag beskriver frustrationen kring att tolka, jämföra och faktiskt kunna lita på de data som rapporteras in.

Alla är också rörande eniga om hur viktigt det är med återbruk – men hur ska det gå till, rent praktiskt? Ska det fungera i mer storskaliga sammanhang behövs det nya regelverk. Kunskapsöverföringen brister också, och det får stora konsekvenser. En mer pedagogisk paketering av hållbarhetsrapporter efterlyses.

Oförmåga till effektiv samordning tycks vara ett bransch­problem. Den får en av deltagarna i enkäten att fråga: ”Kan vi inte eller vill vi inte?”

Annica Kvint är kulturredaktör för Arkitektur.