Foto: Italo Rondinella

Annica Kvint om arkitekturbiennalen i Venedig

De svenska inslagen på årets arkitekturbiennal i Venedig drar åt olika håll men kretsar samtliga kring resursutnyttjande, skriver Annica Kvint.  

14 ton betongblock utgör ett svenskt utropstecken på arkitekturbiennalen i Venedig, som i år har temat Freespace. För några år sedan utgjorde blocken fyllnadsmassa i de övergivna militärbunkrarna i Bungenäs på Fårö. Men det var innan Skälsö Arkitekter (som vann tidskriften Arkitekturs Ung Arkitektur-pris 2017) bokstavligen karvade ut lite ”freespace” ur bunkrarna och därmed förvandlade den forna militärbasen till ”sommarstugeområde”.

I Venedig används betongblocken som podium i Skälsö Arkitekters utställning i la Corderie. Fem av 32 nya hem i Bungenäs samt ritningsmaterial från de militära arkiven presenteras. Några av hemmen är inte bunkrar utan nya byggnader, men även de talar ”bunkerns språk”, eftersom arkitekterna medvetet arbetat bort allt som signalerar ”hus” – som tak, socklar och fönsterkarmar. Det här är ett projekt med en total tilltro till arkitekturens transformativa krafter och det är också det klart mest spektakulära svenska projektet på biennalen. Men en sak förenar det faktiskt med samtliga svenska inslag här: det handlar om resursutnyttjande.

Foto: Francesco Galli

I ett lummigt parklandskap på Isola di San Giorgio Maggiore, en tiominuters båtfärd från San Marco, hittar jag ett projekt med en något mer oväntad koppling till Sverige. När Vatikanstaten för första gången någonsin deltar i biennalen är det Gunnar Asplunds Skogskapell som är utgångspunkten. Tio internationella arkitekter, från olika världsdelar och tillhörande olika generationer, har bjudits in för att tolka kapellet, ”en plats för orientation, möten och meditation”, som Asplund en gång uttryckte saken.

De Venedigbaserade arkitekterna Francesco Magnani och Traudy Pelzel har bidragit med en inledande informationspaviljong, vars fasad passande nog utrustats med kyrkspån. Paviljongens sakrala inre rymmer en pedagogisk Asplundpresentation för den internationella publik som kanske inte kan sin Asplund i detalj.

Höjdpunkten är annars Norman Fosters spaljépaviljong. Den lämnar fantastiska skuggmönster, är utrustad med klättrande kaprifol och har utblick mot den omgivande lagunen. Vatikanstaten bidrar med en helhetsupplevelse som kan locka både yrkeskåren och allmänt arkitekturintresserade.

I den publika hallen i Giardini har ArkDes i stället utgått från sitt rika Sigurd Lewerentz-arkiv. Kieran Long, Johan Örn och James Taylor-Foster från ArkDes har bjudit in arkitekten Petra Gipp och fotokonstnären Mikael Olsson att tolka förhallarna i Återuppståndelsekapellet på Skogskyrkogården, Markuskyrkan i Björkhagen samt kapellen St. Knut och St. Gertrud på Östra kyrkogården i Malmö. Rum som kuratorerna upplever som generösa ”gåvor” till besökarna.

Foto: Italo Rondinella

Grundidén till utställningen är avgränsad och bra, och Mikael Olssons nytagna fotografier porträtterar på ett intelligent sätt de tre byggnaderna som levande, samtida scenografier. Men Petra Gipp kommer på undantag. Hon har visserligen fått tolka Lewerentz i tre storskaliga, gjutna sektioner som skapar en finstämd rumslighet.Men det är trots allt Lewerentz och det förgångna som är i centrum i den här utställningen, inte Petra Gipp, som ju faktiskt är den i sammanhanget som kan spela en roll för den framtida svenska arkitekturen. Det känns som ett slöseri med resurser.

I manifestet för Freespace uttrycker biennalens kuratorer Yvonne Farrell och Shelley McNamaraen vilja att väva ihop dåtid med sam- och framtid. Det har bland annat lett till att de bett sin svenska professorskollega Elizabeth Hatz visa meningsfulla exempel på arkitekturritningar. I en sal i närheten av ArkDes-utställningen firas därför ritningen som verktyg, disciplin och hantverk i egen rätt. Och kanske behövs det i vår digitala tid en påminnelse om att seendet och tecknandet är nära grannar? Jag ser utställningen, med ritningar av alltifrån Cyrillus Johansson till Adolf Loos, som en längtan efter mer hand och hantverk i byggnadskonsten.

Foto: Italo Rondinella

I den nordiska paviljongen är det i år Finland som är värdland. Utställningen ”Another Generosity”, kurerad av Eero Lundén och Juulia Kauste, ställer frågor snarare än ger svar kring hur vi människor och våra byggnader relaterar till naturen. Fyra gigantiska, uppblåsta bubblor, innehållande vatten och luft, regerar på stimuli från omvärlden. De växer eller krymper beroende på vädret. Som konstinstallation fungerar projektet, men inte som arkitekturutställning. Jag ser det mer som ett lamt konstaterande av sakernas tillstånd än ett seriöst försök att göra något åt de stora miljöutmaningar vi faktiskt står inför. Som så många gånger förr plockar Sverre Fehns paviljong från 1962 fler poäng än utställningen i den. För vilken byggnad kommunicerar bättre ett respektfullt förhållande mellan människa, arkitektur och natur än den här, som låter tre träd stå orörda och bygger runt omkring dem?

I parken Serra dei Giardini är programmet lyckligtvis av ett med konstruktivt slag. Precis som på förra arkitekturbiennalen har Sveriges Arkitekter och Svenska Institutet lierat sig med träindustrin, några möbelföretag och mindre arkitektkontor: In Praise of Shadows, Norell/Rodhe, Gran, Nordmark & Nordmark, Space Popular, Krupinski/Krupinska och TAF & Katja Pettersson.

In Praise of Shadows har, i samarbete med Folkhem, Martinson, Moelven och Källemo, byggt en intrikat träpaviljong med det närliggande växthuset i trädgården och svenska danspaviljonger som inspirationskällor. I paviljongen presenterar Sveriges Arkitekter ett ambitiöst talarprogram med avstamp i Agenda 2030, FN:s klimatmål, som under 2018 har fokus på skogen som resurs och trä som byggmaterial. Och i växthuset visas utställningenPlots, Prints, Projections, kurerad av Ulrika Karlsson, med de sju kontorens träinstallationer producerade i nära samarbete med tillverkningsindustrin.

Här, liksom i de övriga svenska bidragen på biennalen, handlar det om resursutnyttjande. Ett logiskt val, eftersom mycket av det framtida byggandet kommer att handla om att transformera det som redan finns. Att bygga till och på, snarare än att bygga nytt, och att kombinera ny teknologi med kunskap från historien. På så sätt känns den svenska representationen i år ovanligt bra kalibrerad.

TAF Arkitekters och Katja Petterssons Pine to Pine tillhör de mest tänkvärda bidragen i Serra dei Giardini. De har byggt en enkel akvadukt i furu, vars vatten leder till en liten kruka med en tall. Det är ett system som underhåller sig själv: det döda träet leder vatten till det levande trädet, som i sin tur bidrar med vatten till avvattningssystemet. En bild så god som någon av vad framtidens arkitektur, vilka uttryck den än må ta sig, måste bidra till: kretslopp.

 

 

Annica Kvint
Annica Kvint är redaktör på tidskriften Arkitektur. Hon är också verksam som arkitektur- och designkritiker i Dagens Nyheter och har en bakgrund bland annat som chefredaktör för tidskriften Form.

Mer innehåll om ämnet