I villorna blommar den svenska arkitekturen. Tomas Lauri besöker Lewerentz kyrka i Klippan och ser en likhet i hur villaarkitekterna förhåller sig till landskapet. Det här är ett exklusivt utdrag från boken Svenska villor S M L XL, som släpps den 21 augusti.

Det behövs inte många steg in i Sigurd Lewerentz kyrka i Klippan för att drabbas av dunklet. En del hörn ter sig hotfulla och mörka. Där ljuset lyckas leta sig in är kontrasten skarp.

Det skiljer sig från mycket av det modernismen fram till då representerat. Ledorden funktion, ljus och renhet faller tillbaka. Det är som om modernismen blir komplex, djup och mångfacetterad. Många har påpekat att kyrkobyggena under högmodernismen representerar det bästa och mest experimentella som svensk arkitektur åstadkom under 1900-talet.

Dagens villaarkitektur jämförs därför ofta med dåtidens kyrkor. Det är i villaarkitekturen det går att se det som utvecklar arkitekturen, uppbrottet mot byggandets likformighet.

Men kanske ska inte parallellen dras för långt. Det är exempelvis svårt att summera villorna som en lika homogen grupp som kyrkorna och lika mycket som en reaktion eller utveckling av en stil. De senaste 30 årens villor visar en ganska disparat uppsättning uttryck. Ett potpurri av trender inom arkitekturen.

Jämförelsen med kyrkorna gäller nog i första hand frihet. Att som arkitekt ha en möjlighet att verka fullt ut, att utan skyddsnät kunna visa vad arkitektur kan göra. I den bemärkelsen är villaarkitekturen i dag den gren av arkitekturen som är mest intressant. Den som blommar.

Kanske är det en annan aspekt av högmodernismen som ligger närmare en jämförelse. Det var inte bara kyrkorna som förädlades av arkitekterna under högmodernismen. Småhusen ritades på ett sätt som har mycket gemensamt med dagens villor.

Det var under den tiden som bland annat Vällingbyhöjden (känd för att familjen Palme flyttade dit 1956) kom till. Radhusen där är små grupperingar som alla (inte minst genom halvplanslösningar) är intimt sammanlänkade med landskapet. Borta är mycket av den tidiga modernismens rationalism (som sedan skulle återkomma med stora bokstäver under miljonprogramsåren). Det är radhus som ritas så att vardagslivet också blir en del av en upplevelsekultur. Det finns ett långt drivet spel mellan ute och inne, öppet och slutet, natur och gård, logistik och rumsstruktur. En humanistisk finmodernism letar sig ner i småhusens led. Rumslig konst och Svenssonlivet hörde plötsligt ihop.

Det som följde var visserligen en backlash. Miljonprogramsåren och dess konsekvens. Under 1970- och 80-talen handlade det mesta om radhusmattor och om att köpa tomt och bygga typhus. Mexiteglets paradisår. Det var så illa ett tag att även de välbeställda gick helt in för prefabricerad Dallasestetik i postmodern anda. Men någonstans i mitten av 1990-talet, när det såg som allra värst ut, vände det. Ett sug uppstod. Boendet började ses som en möjlighet till profilering och upplevelse. Det var från då som småhusarkitekturen under högmodernismen åter blev aktuell.

Traditionellt har villan varit ett sätt för de mest burgna att manifestera sin makt och rikedom. Skiktet där under, en stinn medelklass, började nu beställa designade hus. En förskjutning i inriktning ägde rum. Lite mer av vardagens spörsmål och arkitektens förmåga att på ett elegant sätt förhöja vardagen. Lösningarna som kunde förädla det begränsade sammanhanget.

I den högmodernistiska husarkitekturen fanns de närmsta förebilderna. Landskapet blev en nyckel. Svensk kuperad svårhanterlig terräng. De mest skickliga arkitekterna förmår att vända även de svåraste av platser till en upplevelse.

Teorierna om huset och landskapet hade också aktualiserats. Begreppet genius loci hade börjat florera.

Arkitektur, menade den norska teoretikern Christian Norberg-Schulz, kan inte bara stanna vid praktikaliteter,utan behöver också vara en förlängning av platsens specifika karaktär. Arkitekturen måste ha en identitet formad efter de lokala villkoren, annars väger den lätt. Platsen är, när den utnyttjas rätt, arkitekturens möjlighet att nå en poetisk nivå.

De svenska villaarkitekterna var inte sena att ge svar på tal. Att rita arkitekturen för de specifika omständigheterna var det som särskilde. Den unika anpassningen. Till skillnad mot det generella, som en bred typhusmarknad representerar, med hus som passar alla och ingen tomt.

Redan tidigt visade Gert Wingårdh prov på en förmåga att förena landskap och hus. Hans Kasper Salin-prisade golfhus i Öijared (1988) var en förhandsvisning av något som sedan varit ett signum för hans bästa villor. Han har gång på gång utgått från att vår del av världen är bulig, täckt av skog och har ett utsatt klimat. En villa är som att skapa en glänta i skogen, att göra platsen beboelig och en öppning, en poetisk förnimmelse. Så fungerar exempelvis Villa på Amundön (2001). Det finns något operamässigt svulstigt över husets upplägg. Men det är en dramatik som egentligen platsen står för och som huset fångar upp. Arkitekturen är lite av en platsens megafon. En länk mellan ytterligheter.

Entrén är en vitputsad lågmäld mur mellan två klippor, helt nedtonad och försjunken. Baksidan med sina stora glaspartier står upp mot de öppna vidderna och havet, stormberedd.

En av de fina sakerna med villan är att den fria vinklade formen hjälper till att förena den med västkustklipporna. Formen stärker relationen med landskapet.

I ännu högre grad gäller det Villa Astrid (2005). Huset, som är klätt i mörk plåt, påminner om en utbyggnad eller tillbyggnad av landskapet. Den står tätt inpå en grå granitklippa som ett slags omvänt atriumhus som vänder gården in mot klippan. Klippan till och med letar sig in i huset. Tydligare än så blir det sällan. Interiör och landskap som en enhet.

Men för att förstå utvecklingen av den svenska villan de senaste 30 åren måste begreppet genius loci uppgraderas. Bli mindre romantiserat. Det är i de flesta fall svårt att se de platser där villorna byggs som jungfrulig natur långt bortom städer och annan bebyggelse. Det är ett föränderligt landskap som villaarkitekturen har att brottats med, ofta i lägen i utkanten av befintliga villaområden, eller som en ny artefakt inkilad bland trädgårdar i en kulturellt homogen äldre bebyggelse.

Få svenska arkitektkontor har en lika säregen förmåga att se sina villor som en del av en kulturellt rotad bebyggelse som Tham & Videgård.

I grunden är det fråga om en kontextuell sensibilitet som känns igen från konstens värld. Precis som konsten relaterar till det rum den ställs ut i, byggs hus i ett landskap bland andra hus. En dialog uppstår. Tham & Videgård kommer nära ett begrepp som strangely familiar. Om arkitekturen ska kunna kännas igen och samtidigt klara av att förändra en plats behöver den en dubbelhet. Den måste både kunna relatera till andra husformer och omformulera traditionen efter det nya i situationen. Duon har ett gott öga till olika arketyper, för ladan, för sportstugan, för småhuset etcetera. Ofta är anslaget väldigt enkelt. En grundform som sedan förses med en twist, inte sällan genom fasadvalet. Det triangulära Garden House (2008) tar sin utgångspunkt i en kilformad, ostliknande volym. Genom att klä fasaderna med en spaljé förvandlas huset till en kamouflerad del av trädgården. Det är inte längre ett vanligt hus, utan ett hus som i hög grad skriver om platsen.