Känsligt läge
Åsikter om ny arkitektur drar sällan jämt med synen på värdet av historien. Rasmus Wærn reder ut varför stadsbyggande handlar allt mindre om kvalitet och mer om ägande och ekonomi.
Arkitekturen har alltid slitit med frågan om att bevara eller förnya. Magnus Gabriel De la Gardie restaurerade på 1660-talet Varnhems klosterkyrka för att ge den svenska stormakten en historia och det moderna samhällets förändringstakt förutsatte ett lika intensivt bevarande. De minst kontroversiella projekten, som den enorma standardhöjning som i decennier skett bakom renoverade fasader, har hanterat båda frågorna samtidigt. Men även att bygga nytt i det redan byggda handlar om att hålla mer än en tanke igång samtidigt.
I dag är definitivt flera tankar på gång samtidigt. Fast kanske i olika huvuden. Vi har för det första det politiska trycket på att skapa fler och billiga bostäder. För det andra lever vi med en förväntan på att särpräglad arkitektur skapar mervärden. För det tredje har sociala medier gett opinionsbildningen ett redskap som vida överträffar medborgardialogerna i inflytande; som regel används de till korståg. För det fjärde finns det från vissa håll en politisk vilja att behålla städernas gamla hus. Inte bara de märkvärdiga, utan alla de hus som tillsammans formar det vi kallar stenstaden.
Där rollerna är entydliga, kommer intressena sällan i konflikt. Ser vi till Stockholms innerstad är förhållningssättet till Gamla stan sedan 1930-talet väl förankrat, och efter den försiktiga förändringen då kvarteret Cepheus rensades upp, är stadsdelens framtid huggen i sten. Här kommer inget ändras. Nu närmar sig hela den klassiska stenstaden Gamla stan. Stockholms innerstad har varit ett riksintresse för kulturmiljövården i över trettio år nu, men attityden har skärpts. Även gulmärkta hus, de som stadsmuseet inte gett högre värde än att de är positiva för stadsbilden, ska stå kvar. Det är logiskt om stadsmiljön som helhet ska bevaras men samtidigt ett konstaterande att ny arkitektur sällan drar jämnt med stenstadens värden. Den dogmatiska kontrasten har ett pris. Ska den nya arkitekturen visa sig innerstaden värdig måste den prestera bättre än vad det mesta under de senaste decennierna har gjort.
Det har funnits tider då de antikvariska och de nyskapa de krafterna befunnit sig betydligt närmare varandra. Erik Lundberg (1895-1969) var exempelvis inte bara chef för Riksantikvarieämbetets byggnadsminnesavdelning utan också en aktiv arkitekt som inte drog sig för en levande dialog mellan nyskapandet och historien. För arkitekterna i generationen före honom, som Ragnar Östberg och Carl Westman, var nyskapande på historisk grund byggnadskonstens grundval.
Om de hämtade sina förebilder nära i rummet men långt bort i tiden, gärna i den nordiska renässansens kraftfulla bygg-ader, är förhållandet sedan ett bra tag tillbaka det omvända.
Det är inte självklart att det ena skulle uttrycka en större konstnärlig integritet än den andra, men det ligger avgjort i sakens natur att kontrasttänkandet drar på sig mer konflikter än vad kamouflerade tillägg gör.
Turerna kring det så kallade Astoriahuset i Stockholm där ett vackert och tjänstdugligt hus från 1873 nu rivits för att ersättas med ett nybygge hade orsakat mindre kontroverser om det nya huset övertygat med en arkitektur som lämnade mer energi till platsen. Men det hus som kommer att byggas gör till skillnad mot sin föregångare mycket små ansatser att kommunicera med sin omgivning, men ökar naturligtvis volymen. Fast goda nyckeltal är sällan något som gynnar staden – snarare tvärt om. Den triviala fasaden kan bara en fastighetsekonom älska, vilket naturligtvis kommer att påverka förutsättningarna för mer legitima rivningar. För det saknas inte hus som av rent stadsbildsmässiga skäl borde ersättas av andra. Att till exempel ersätta KPMG:s kloss intill Sheraton hotell med något som bättre svarar mot det vackra läget vore en välgärning.
Möjligen har den tragiska processen kring Astoriahuset satt spår i de dokument som är Stadsbyggnadskontorets tömmar när de ska få nybyggnadsekipaget att ta rätt väg. Stadsarkitekten Torleif Falk vill gärna se en arkitektur som tar större hänsyn till sammanhanget än till det digitala flödet. Det är en uppdatering av Asplunds ställningstagande 1916, då han menade att det var viktigare att följa platsens stil än tidens. I de färska dokument som staden hittills presenterat – Översiktsplanen tillsammans med Riksintressen enligt miljöbalken samt det program för city som kommer under året – låter det att ”stadens identitet ska stärkas” och snart kommer den Byggnadsordning som kommer att formulera policyn efter Arkitektur Stockholm.
Redan i valet av begreppet byggnadsordning pekas ansatsen ut. Det antyder reglering snarare än avreglering; bebyggelsen ska bilda en ordning. Falk gillar att använda orkestern som metafor för stadsbyggandet. I botten finns ett partitur som även solister måste förhålla sig till. Hans egen roll är naturligtvis dirigentens, och partituret skulle kunna vara byggnadsordningen; ett slags gestaltningsprogram för Stockholm.
Vi lever i programmens tid. Med riksarkitekten på plats, lär fler programhandlingar försöka dirigera fram den goda arkitekturen. Medan stadsbyggnadskontorens program ska få genomslag i detaljplanerna, lär riksarkitektens riktlinjer snarare slå igenom i Boverkets regelverk. Program är naturligtvis inte det enda sättet att styra och ställa. Förutom rent gestaltande byggnadsordningar finns det åtminstone två olika modeller som historiskt haft större betydelse.
Den ena är ägande. Länge var ägarmakten arkitekturpolitikens viktigaste redskap, och medel till statens byggprojekt äskades, på gott och ont, länge direkt ur statskassan. Så var det till exempel ännu då den gamla arkitekturskolan på KTH byggdes 1967–69. Byggaktören, den som tidigare kallades byggherre, har en makt som är svår att simulera om ägandet lämnas över från en myndighet till ett bolag med vinstkrav.
Den andra modellen är förebilden. Paradexemplet är slottsbygget, vars omfattande byggnadshytta och ordnade utbildning påverkade hela landets byggnadskultur. Medialt verkar denna väg vara fullkomligt ofarbar idag. Om både byggnad och kostnad är i världsklass, hamnar det senare i fokus. Den 25 februari skrev Dagens Nyheter att ”Stockholm skulle få ett nytt universitetssjukhus med vård och forskning i världsklass” men ”sjukhuset beskrivs nu som världens dyraste”. Utan att värdera sakfrågan, kan man konstatera att resonemanget brister i sin logik.
Kostnadsfrågan vinner alla debatter. Inte ens där det finns ett direkt lagkrav på en bestämd kvalitet, som i fallet med Kiruna stadshus, rubbas ordningen. Ersättningen för det stadshus förlorats åt gruvan skulle vara likvärdigt, men de ekonomiska förutsättningarna pekade mer åt ett ordinärt kontorshus än mot kvaliteterna hos mönsterprojektet från 1963. En tydligare bild av förebildens minskade makt är svår att tänka sig.
Inte heller programmen pekar alltid åt samma håll. I Stockholms översiktsplan pekas det modernistiska city ut som stadens mest föränderliga stadsdel, vilket hamnar i konflikt med en kulturmiljövård som vill värna om bebyggelsens årsringar och olika tidsskikt. Att detta också gäller de som inte alltid hör till de som uppskattas idag, ligger i själva uppdraget. Hade det varit möjligt att definiera kvalitetsnivåer i detaljplanen skulle det kanske ha kunnat lösa upp något av den låsning som ligger i att alla spår av tidigare byggande betyder mer än de spår vi lämnar. Kanske är detta just vad översiktsplaner försöker att göra.
Programmen kan ändå bara peka ut grunden och i bästa fall målen, men det är helt andra saker som avgör om och hur man kommer dit. Det handlar om förtroende, om stabila ekonomier, om uppdrag som ser till annat än pengarna och sist men inte minst om talang. Är de alla på plats, blir det bra.
Omvänt kan man fundera över vad som saknats när ett projekt inte riktigt lyckats. Alla projekt kan inte svara mot alla kriterier. Bostäder måste byggas till en avtalad kostnad. Därför är det rimligt med schablonlösningar som Stockholmhusen, men det är lika rimligt att hålla dem kort. Staden är förvisso uppbyggd av typer, men för att hantera prefabriceringens latenta tråkighet krävs både omdöme och erfarenhet.
Region City i Göteborg, med Älvtornet och Jubileumstornet. Vy från Nordstans norra sida.
Enstaka grupper med standardhus lär inte skapa stora problem för det redan byggda. De är heller inte så känsliga för konjunktursvängningar. Det är däremot stora projekt. En ansats som den Jernhusen presenterat för området bakom centralstationen i Göteborg blir en slags stadsbyggande på steroider. De uppumpade volymerna saknar inte bara relation till staden omkring, men också den resiliens som aldrig känts mer nödvändig. Att bygga i det redan byggda handlar mer om att förbereda sig för det värsta än att hoppas på det bästa. Avbrutna ambitioner präglar många områden, och det hör till de höga husens komplikationer att de till skillnad mot låghus sällan kan avslutas mitt på. Även om stadstillväxten betraktats som en nödvändighet i både goda och dåliga tider, tar sig verkligheten ibland andra vägar.
Stockholm Waterfront var ett projekt som utgick från att hela spårområdet i en snar framtid skulle bebyggas med lika höga hus.Det verkar i dag ligga långt bort, och hade den verkligheten också varit 00-talets vision, skulle Waterfront sett annorlunda ut. Att bygga i det redan byggda handlar om att förhålla sig till det som finns, men också till en framtid som vi vet mycket lite om. Den bästa staden är den som överlever allt. En fråga att ställa sig till många planer är, att om nu bara hälften av allt detta blir verklighet – blir det då fortfarande bra?
