I år är arkitekturpriserna ovanligt många. Claes Caldenby har granskat jurymotiveringarna och finner en hoppfull tendens mot pragmatism, lågmäldhet, grundkvaliteter och offentlig styrning. 

”Arkitekterna kan välja sida, dels förstås i uppdragen, men mycket lättare i hur man delar ut priser. Det handlar om att formulera vad arkitektur kan vara. Inte bara att allting har ett pris, utan förhoppningsvis också att det har ett hållbart värde till allmän nytta”, skrev jag efter förra årets prisutdelning, med viss undran inför delar av urvalet. Nu är det dags igen, med ovanligt många priser. Hur har juryerna resonerat i år?

Kasper Salin-priset är det mest prestigefyllda. Att det i år går till Riksbyggens
brf Viva i Göteborg av Malmström Edström Arkitekter Ingenjörer känns ovanligt välmotiverat. Det bekräftar det jag i Arkitektur 7-2019 kallade en ”modern klassiker”. Kasper Salin-priset är ett slags klassikerstämpel i sig, men inte alla bostadsprojekt som vunnit finns det anledning att minnas för att de i så hög grad ger genomtänkta svar på vår tids viktiga frågor. I nomineringen talar juryn om en ”testbädd för bostadsutveckling”, om att utnyttja en otillgänglig sluttning, om fina gårdsrum, miljöhänsyn, materialkänsla och generösa (detta arkitektord!) gemensamma lokaler. Man kunde lägga till avvägningen mellan krympta privata ytor och vidgade gemensamma. Både arkitekterna och byggherren kan ta åt sig av äran, som vanligt när det blivit bra.

Juryns motiveringar för de övriga tre nominerade är också värda att lyfta fram för några återkommande nyckelord. Adolfsbergsskolan i Knivsta av LLP Arkitektkontor beskrivs i termer av ”involverande process”, ”anspråkslös i konstruktion och materialval”, ”pragmatiskt förhållningssätt”, ”låg budget”. Om Tham Videgårds kvarteret Stenhöga i Solna sägs att det ”ger på ett okomplicerat sätt stor kvalitet till brukarna” och ”har ambitionen att hålla över lång tid”. Arrhov Fricks Brunstorp i Huskvarna åstadkommer ”attraktiva bostäder med pragmatism och stringens” på en ”ratad tomt”, billiga bostäder med ”prioritering av grundkvaliteter”. Det är gediget arkitektarbete till allmän nytta. Någon kanske saknar det mer äventyrligt spektakulära. Inte jag.

Planpriset tilldelas projektet Fokus Skärholmen för att Stockholms stad här visat att det allmänna kan driva på utvecklingen där marknaden visat sig ovillig. Nya bostäder blir startmotor för en stadsutveckling där barnperspektivet tas på allvar och behovet av skolgårdar och förskolegårdar tillgodoses. Staden agerar ansvarsfullt lägesskapande.

Landskapspriset, som tidigare hette Sienapriset och var ensamt om att vara sponsrat (av ett betongföretag), går i år till Jaktgatan-Lövängsgatan, huvudgatan i nya Norra Djurgårdsstaden i Stockholm. AJ Landskap som säger sig stå för en ”omtänksam arkitektur” visar här, enligt juryn, hur den täta och gröna staden kan se ut. Det är beställare och arkitekt ”i samverkan”, ”vackra och robusta material” och ”minutiöst studerade” mått. Det är också en ”testyta för skyfallshantering och markteknik”. Kort sagt en förebild och ”innovativt i sin mångfunktion”.

Angereds resecentrum av Wingårdhs får Trafikverkets arkitekturpris. Det är en liten, femhörnig tvåvåningsbyggnad med väntsal och personalrum och ett rombiskt fasadmönster. Juryn lyfter särskilt fram ”det engagerade samarbetet mellan arkitekten, unga Angeredsbor och beställaren” som resulterat i en byggnad ”sprungen ur sin omgivning”.

Guldstolen går till Blique by Nobis, ett kontor och lager från 1930-talet av Lewerentz som byggts om till hotell i närheten av nya fashionabla Hagastaden. Arkitekter är Sweco (byggnad) och Wingårdhs (inredning). Juryn ser ”lika delar självförtroende och respekt för arkitekturhistorien” som förvandlat ”en förbisedd bakgårdsfastighet i stadens utkant till en välkomnande urban oas”. Som nästan ensamma bland priserna markerar Guldstolsjuryn önskan att ”kittla under hakan”, att provocera lite lagom.

– Vi är inte intresserade av signaturarkitektur, säger däremot Lina Lagerström och Emilia Jansson från det Parisbaserade arkitektkontoret Septembre.

De får tidskriften Arkitekturs pris till Ung Svensk Arkitektur för sin omsorgsfulla renovering av några hopplösa lokaler för grannskapscentret Archipélia i en sliten Parisstadsdel. De menar att synen på arkitektur som bakgrund är typisk för en ung generation. Och juryn hävdar att deras ”lågmälda lösningar sticker ut”.

Kritikerpriset går till Fredrik Gerttens dokumentärfilm Push. Den följer FN:s rapportör för bostaden som mänsklig rättighet, kanadensiska juristen Leilani Farha, på resa runt världen. Den visar en förfärande bild av finansialiseringens konsekvenser där bostäder blir investeringsobjekt som står tomma i väntan på värdestegring medan fattiga inte har någonstans att bo. Men filmen öppnar också för att politiker kan ta tillbaka makten och att städer kan samverka internationellt. Årets pris till en film är en välmotiverad breddning av kritikbegreppet. Se den! Finns på SVT Play till och med 14 juli.

Jag har valt att här lyfta fram jurymotiveringarna. Tillsammans är alla priserna ett slags mätare på den svenska arkitekturens tillstånd. Men detta tillstånd är sållat genom juryns sikt och därmed också en bild av gällande ideal. I valet av värdeord växer en arkitektursyn fram som får mig att associera till Kidder Smiths bok Sweden Builds från 1950. Han ansåg att svensk arkitektur då hade den högsta genomsnittsnivån i världen och att den hade det genom att vara ”civilized”, en del av ett samhällsbygge, till för alla. Rankingen må i dag vara en annan, bullernivån i arkitekturvärlden är också så mycket högre. Men som ideal i en förvirrad tid är det ”civiliserade” just vad vi behöver.