Sök det generella – inte pr-effekten

Hur kan svensk arkitektur ta ett steg till och bli mer väsentlig? Genom att söka det generella, söka lösningar i planlösningen och inte sälja sig till byggmaterialbranschen och spekulativa pr­-projekt, anser Tomas Lewan.

Är framtiden för svensk arkitektur yppig Swedish Grace som i Arkitekturs villa­nummer, Tham & Videgårds projekt som andas nyklassicism, eller torr tegelfunktio­nalism som i Johannes Norlanders bostads­arkitektur, eller kanske inget av dem? Kasper Salin­priset till Johannes Norlanders Studio 1 i Göteborg i höstas framstod som något förhastat. Det är ju hans Handelshögskola i samma stad som vi alla väntar på.

Norlander talar om svårigheten att uppnå kvalitet här på hemmaplan, i intervjuer i Svenska Dagbladet och Arkitekten, och det gör många andra också. Arkitekturdebatten har lyft fram det angelägna i att odla sin särart och det behöver inte vara fel. Men i en tid som vår är frågan om hur man tvärtom söker, och finner, en generalitet intressantare. Norlander företräder en väg som har släktskap med hur exempelvis Johan Celsing, i en helt annan generation, arbetar. En hållning med hög integritet. Ett internationellt namn som Peter Zumthor har under den senaste tiden skickat liknande signaler. Zumthor ifråga­sätter bland annat just nu vad som händer med hans byggnader i Vals som bytt ägare. Han ifrågasätter också den oönskade myt­bildning som odlats kring hans person.

Det finns många fällor och frestelser för arkitekterna. Byggmaterialbranschen lockar med lösningar som gyn­nar den vara de själva säljer. Vi böjer oss och medverkar inställsamt i dyrkandet av ibland trä, ibland betong, ibland stål, ibland glas. Ibland med glaset i handen, ibland med allvarsam skaparuppsyn på podiet mot rundlig ersättning. Dessa sammanhang är korrumperade. Vi korrumperar oss genom att kliva ut i köp­- och säljsvängen i stället för att sitta vid ritbordet eller med den byggherre vars intressen vi primärt ska företräda. Det finns en pr­-mässighet i svensk arkitektur som ibland omöjliggör verk av den rang vi samtidigt gärna refererar till och vill uppnå. Sigurd Lewerentz’ arbeten, exempelvis. Men för Norlander och Celsing finns dessa verk inom räckhåll.

Det som har slagit mig på senare år är hur planlösningen och planritningen alltmer förringats som instrument. Spekulativa koncept som aktivitetsbaserad kontorsplanering har säkert förstärkt trenden. Men även 3D­-projekteringens genombrott kan ha fått konsekvenser. Flera av de yngre kontoren refererar ibland till omfattande volymstudier som argu­ment för framtagna lösningar. Det gäller exempelvis Elding och Oscarssons tillbygg­nad till Skissernas museum i Lund som presenterades i Arkitektur 3/2017. Jag tror man bör återgå till planen. Det är i plan man löser en byggnad och, måhända, i dess ekonomi. Den Kasper Salin­belönade Arkitekturskolan på KTH hävdar sig väl som arkitektonisk volym på Teknisområdet. Men den har blivit omdiskuterad vad gäller rumslig organisation, eller planlösning, och framstår som kostsam på ett sätt som kan ha missgynnat arkitektutbildningen.

Svenska arkitekter behöver bli bättre på att ta ansvar för sina lösningar både vad gäller funktion och ekonomi. Jag tror att det är bland annat här Norlanders ståndpunkt blir relevant. Han jagar inte bilduppfyllande extravaganta former. Han intresserar sig för alla led i projektets genomförande och tar ansvar för funk­tion, gestaltning och nytta. Ett par år har förflutit sedan tävlingsframgången med Handelshögskolan. År när världen närmast bytt ansikte. Men de frågor om integritet och eftersträvad nytta Johannes Norlan­ders arkitektur handlar om framstår där­ med som snarast ännu mer väsentliga.

 

Tomas Lewan är arkitekt

Annonser:

Annons:

Mer innehåll om ämnet