Från Rums lista över ”de hundra mäktigaste i svensk arkitektur och design”.

”Maktlistor är alltså inte bara tramsiga, utan också skadliga.”

När tidningar publicerar listor över de mäktigaste inom branschen riskerar avståndet till en allmänhet som intresserar sig för de verkliga frågorna att öka. Det menar Rasmus Wærn.

Under Möbelveckan damp i vanlig ordning tidskriften Rums lista över ”de hundra mäktigaste i svensk arkitektur och design” ned. Traditionen började för många år sedan, kanske inspirerad av den amerikanska affärstidningen Forbes som gjort listor till en egen genre. Forbes publicerar inte bara listor över världens mest mäktiga och rika, utan dessutom över var man bör etablera sig och till vilka skolor läsarna ska skicka sina barn, för att också de senare ska hamna i listor. En mix av skvaller och inflytande, ungefär som tidningen i stort, med andra ord.

Rums rangrulla har knappast något av det senare, men det hindrar inte fenomenet från att få konsekvenser. I frånvaron av en diskussion om vad som saknas svensk arkitektur och design, seglar maktfrågan upp. Om den lustiga listan misstas för att beskriva något branschen tror har betydelse, riskerar avståndet till en allmänhet som är intresserad av de verkliga frågorna bli än större. En fin näring till Trumpifierade entusiaster som Arkitektupproret. Arkitekternas påstådda makt är en kärna i deras argumentation. Maktlistor är alltså inte bara tramsiga, utan också skadliga.

Makt korrumperar, och sjukan smittar redan på avstånd. Det kunde redan den haverikommission Miljöpartiet tillsatte efter förra valet konstatera. När maktfrågan blev viktigare än sakfrågan tappade väljarna intresse. Miljöfrågan har redan glidit partiet ur händerna. För att arkitekturen inte ska ta samma väg (stylister och mäklare håller sig redan framme) kan det vara bra att kunna visa på att vi ännu både kan och vill visa varför byggnadskonst faktiskt har betydelse. Och vilket ansvar som krävs av de som ska åstadkomma den. Att våga och kunna ta ansvar är något mer än att ha makt. Den lånar sig inte åt listor, men det finns ju så mycket annat som kan listas. Vilka skolhus man skulle vilja se barnen växa upp i, till exempel.

Rasmus Wærn är arkitekturhistoriker, författare och kritiker i Arkitektur.

Annonser:

Annons:

Mer innehåll om ämnet