Hur förbättrar man en stadsdel utan att samtidigt byta ut befolkningen? Det skriver chefredaktör Julia Svensson angående byggandet av ”nya flotta bostäder” i Köpenhamnsförorten Tingbjerg, och menar dessutom att Tingbjergs nya kulturhus både är inspirerande och en varningssignal. 

Cobes nya kulturhus i Köpenhamnsförorten Tingbjerg är en högsmal trehörning. Fasaden mot gatan är täckt av glas, lite som en stor Ipad, fast i ett mönster av flera mindre färgade glasskärmar. Fasaden mot skolan är med sina tunna träribbor även den tidsenlig, fast på ett annat sätt. Trots det samtida uttrycket smälter huset in i den prydliga trevåningsbebyggelsen i gult tegel, ritad av den kände arkitekten Steen Eiler Rasmussen.

Både den uppsluppna stämningen på kulturhusets invigning och omgivningens arkitektur gör der svårt att föreställa sig att Tingbjerg med sina 5 000 invånare är med på den danska regeringens ”ghettoliste”– här är det tydligare än någonsin att fattigdom och arbetslöshet har andra orsaker än estetik.

Det tar en halvtimme hit med buss 2A från Köpenhamns huvudbangård. Förbi Nørrebro, Bronshøj och naturområdet vid sjön Utterslev mose. Intill Lilla torg står stadsdelens tidigare ikonbyggnad, ett högt bostadshus med orientaliskt inspirerad fasad, även det signerat Rasmussen. I den lite slitna butiksräckan intill torget finns halalslaktare och en välsorterad orientalisk speceri- och grönsaksbutik.

Mitt på torget byggs ”nya flotta hyresbostäder”, berättar skylten framför byggarbetsplatsen. ”Lille torv” byter namn till ”Bygården”, står det på en annan.

Här och var syns affischer som invånarna satt upp: ”Bevara allmännyttan”.

Och utanför kulturhuset står några äldre demonstranter med ett plakat med texten ”Stoppa rivningen av våra bostäder. Vi lämnar inte Tingbjerg”.

Precis som i fallet med de svenska efterkrigsområdena var det från början tjusigt att flytta till Tingbjerg. Här finns ljus och luft för många barnfamiljer. Men snart började de danskar som kunde köpa småhus. Kvar blev de som inte kunde och de nu försummade stadsdelarna passar inte längre in i välfärdsstatens självbild.

Tingbjerg kulturhus är en upprepning av Cobes succéprojekt Biblioteket i Bispebjerg, ett så kallat kulturellt ”identitetslyft” som följts av ledande konstgallerier och andra gentrifieringsmarkörer.

Då Tingbjerg ligger isolerat från resten av staden räknar man här inte med hipstergentrifiering. Här vill man i stället – vilket även planeras i till exempel Odense – riva en del av allmännyttan och bygga nya bostäder med blandade ägarformer. Oavsett om man som i Danmark vill riva och bygga nytt eller som i Stockholm renovräka eller ombilda till bostadsrätter – så blir det dyrare att bo. I en tid där det råder brist främst på billiga hyresbostäder är det ett sätt att både försämra bostadssituationen och tvinga människor att flytta.

Det går alltså att se Tingbjergs kulturhus både som inspiration och varning, inte minst för Göteborg där liknande satsningar görs. Det är fantastiskt med satsningar på nya gemensamhetslokaler med arkitektonisk kvalitet. Men kulturhusen tycks dock ibland gå hand i hand med en önskan om stigande bostads- och markpriser med gentrifiering som följd. Hur förbättrar man en stadsdel utan att samtidigt byta ut befolkningen?