Med det nya året kommer önskan om förnyelse. Att förändra, förbättra, förädla – önskan kan gälla kroppen, rummet, planeten. Människans anpassnings­förmåga brukar nämnas som artens största framgångsfaktor. Men viljan och förmågan att förnya är både en välsignelse och en förbannelse. Människans begär efter det nya verkar omöjlig att betvinga. Detta begär har lett oss över haven till nya kontinenter, och ut i rymden till nya himlakroppar. Att vara den första som sätter foten någonstans är en allt dyrbarare önskan, eller bör vara det.

Begäret efter det nya avspeglas i relationen till och mytbildningen kring det ”jungfruliga”, ett märkligt anakronistiskt ord som till och med används i svensk lagtext. Begreppet ”jungfruliga råvaror” är både chockerande transparent och rymmer ett djupt underförstått förhållande mellan människa och planet. Den bibliska idén om dygd – det renaste, nyaste och mest obefläckade – står där rakt upp och ned bredvid den ohämmade driften att utnyttja – där jorden och det som ligger fördolt i den ska överlämna sig och låta sig formas. Det var inte länge sedan som man – vad som än skulle tillverkas – började med att rota i jorden efter råvaran, varpå oljan, metallen och sanden som kom upp kunde formas till plastbestick, mobiltelefoner och cement.

Den industriella eran har präglats av utvinningen av jungfruliga material. Med första halvan av 1900-talet fick världsindustrin ett exponentiellt lyft genom utnyttjande av fossila bränslen, samt det militär-industriella komplexets framväxt under världskrigen. Det är först nu efter det senaste sekelskiftet som den inrotade föreställningen om industri som något som har en särskild tillgång till ”jungfrulighet” börjar omprövas i grunden. All industri befinner sig nu i en omställning från att i huvudsak utgå från jungfruliga råvaror till att hantera återvunnet material. Det är en enorm omställning som går tvärs över alla branscher, och som i grunden förändrar vår relation till både tingen och rummet.

I dag behöver vi begränsa den totala materialåtgången, minska mängden jungfruliga råvaror, förlänga livslängden på produkter, maximera möjligheten till återanvändning i första hand av själva produkten, i andra hand av den råvara som den är tillverkad av. Dessa strategier avspeglas i cirkulär upphandling och cirkulära affärsmodeller. Det är vi människor som behöver förnya oss själva, inifrån. Vi behöver en ny inställning till det ”jungfruliga”, nu när planeten inte har den där nybilsdoften längre. En upplevelse kan vara ny, utan att varken tingen eller rummet behöver vara det. Den anpassningsförmåga som är artens framgångsfaktor får göra upp med den dominerande tanken om att jorden ska tjäna oss. Oskuldens tid är förbi.

Malin Zimm är chefredaktör för Arkitektur.