I detta nummer gör vi som Tomas Andersson Wij i sången från 2007. Vi reser ”mellan mellanstora mellansvenska städer, i mellanrummen mellan nu och då”. I detta mellanrum har beslutströsklarna sänkts, när allt fler haft möjligheten att välja en bostadsort där boendet är billigare, naturen är närmare och livet är lugnare. För de som stått i valet och kvalet blev den nya arbetskulturen under pandemin droppen som tippade glaset åt den mindre orten.

När AFRY:s undersökning 2020 visade att 61 procent vill bo i en stad med mindre än 100 000 invånare, var det en ögonöppnare för många. Hela 22 procent ser mer kritiskt på storstaden sedan pandemin. AFRY:s senaste undersökning visar att unga i etableringsåldern är villiga att följa de industrisatsningar som pågår i landet. Det är i den mellanstora staden som den nya tidens industrier etablerar sig, som exempelvis Facebooks datacenter i Luleå 2013, Microsofts anläggning i Gävle Sandviken på mark köpt 2018, Amazons logistikcenter i Eskilstuna och Northvolt i Skellefteå. Billiga hektar, tillgängliga genom väl­­hållen infrastruktur, och med en säker försörjning av ofta hållbar energi, till ett överkomligt pris. Men antalet arbetstillfällen ökar inte alls lika dramatiskt med denna typ av industrier, som en gång gruv- eller skogsindustrierna. Men det är inte heller längre en nödvändighet att flytta till en storstad för högre utbildning. Runtom i Sverige finns 18 universitet och 12 högskolor, och 20 av dessa 30 institutioner ligger i mellanstora städer.

Det är ett stort tryck på många av landets samhällsbyggnads- och näringslivskontor. En tiondel av landets kommuner har en arkitekturpolicy, och fler är på gång. Många av landets mellanstora städer påverkas genom förvaltandet av ett idéklimat som formades under Boverkets första år som myndighet. I förordet till rapporten Den måttfulla staden från 1996 skriver generaldirektör Gösta Blücher att ”den lilla och medelstora staden tillhör framtiden”. Man ville med skriften åstadkomma en verktygslåda för de kommuner som ville ”bygga vidare på och utveckla stadens goda sidor”, som dåvarande chef för stadsmiljöavdelningen Fredrik von Platen skrev. I sin essä i detta nummer återkommer han till de tankar som låg till grund för Den måttfulla staden, när nu ett kvarts sekel har passerat sedan verktygslådan överlämnades.

Den mellanstora mellansvenska stad som Boverket beskrev, besjöngs av Andersson Wij tio år senare som ”en värld jag känner och begriper”. Både verket och visan har fått rätt, men också nyanserats långt bortom bilden av det homo­­­­gena livet mellan pingstkyrkan och Folkets hus. Ur den värld vi känner och begriper reser sig plötsligt tjugo våningar i trä, och det måttfulla blandas upp med ny energi, från de ungas dagande bo till den nya batterifabriken. Kanske har resan nått sitt mål. Eller så börjar den här.

Malin Zimm är chefredaktör för Arkitektur.