Genom estetisk hållbarhet kan arkitekter bidra till att byggnader får längre livslängd. Men för att bli bra på att rita detaljer måste de få träna på det, skriver Magnus Almung.

Hur ska vi bygga våra hus? Höga eller låga, av trä eller betong, hållbara eller ohållbara? Om detta pågår en diskussion, som på ett initierat sätt belystes av Karl-Gunnar Olsson i Arkitektur nr. 7/2021. Det självklara svaret borde vara att välja rätt material på rätt plats, utan att bry sig om ägarintressen.

Naturligtvis säger ingen att man vill bygga ohållbart, ändå byggs det en massa hus som kommer att visa sig ohållbara på sikt. För att hålla över tid behöver byggnader vara robusta i sin konstruktion och tillräckligt generella för att tåla olika användningar under en livstid på 100 år eller mer. Många av de byggnader som vi uppskattar i dag har bytt användning flera gånger. De har varit byggda av material som tålt tidens tand och gått att underhålla och förnya.

Fram till 1950-talet var detaljer ofta hantverksmässiga, naturliga och vackra. Men i jakten på bättre u-värden och med byggarbetsplatser som alltmer blivit monteringsplatser har det också blivit alltmer sällsynt med väl gestaltade och hållbara byggnadsdetaljer.

I Sverige betraktas i princip alla byggnader som för dyra, och det är alltid ”grädden på moset” som behöver omarbetas på grund av kostnader, leveranstider eller för att man hellre vill arbeta med en annan leverantör som gynnar något korsägande i bakgrunden. Avkastningen är viktigare än den långsiktiga hållbarheten. I brist på bra och hållbara material och detaljer som är tekniskt genomtänkta och gestaltade av en arkitekt, i nära samarbete med en byggnadsingenjör, blir många moderna byggnader andefattiga. Själen försvinner när detaljerna skalas bort.

Vi arkitekter får stå till svars för att många byggnader är så förenklade, men ingen synar den svenska byggprocessen, präglad av kvartalsrapporter och avskrivningar och en långsiktighet som bara sträcker sig till garantibesiktningen.

För att bli bra på att rita detaljer och kunna försvara dem inför byggherrar, projektledare och entreprenörer måste arkitekter träna, precis som elitidrottare. Om vi ritar enbart tidiga skeden, bygglov och snygga illustrationsbilder, men inte får vara med och rita detaljer till bygghandlingarna och inte heller som rådgivare till byggherren under genomförandet, så urholkas vår kompetens.

För att ändra på detta och få yngre arkitekter att intressera sig för detaljens betydelse för helheten av en byggnad har August Orrling och jag, tillsammans med Centrum för boendets arkitektur på Chalmers, utvecklat en vidareutbildning för yrkesverksamma arkitekter. Kravet är att man ska ha arbetat som arkitekt i 5–10 år. Vi startade utbildningen 2018 och har under hösten 2021 genomfört tre separata utbildningar om tegel, trä och plåt, där vi studerar och fördjupar oss i olika material och möten som uppstår och blir till detaljer. Vi har mött 70 entusiastiska deltagare som alla har längtat efter en utbildning som handlar om kärnverksamheten för arkitekter: kvalitet, material och detaljer. De mest uppskattade momenten har varit praktisk tillämpning. Vår självklara ambition är att tillsammans rita och gestalta hållbara detaljer som både är vackra och går att underhålla.

Den pågående arkitekturdebatten är motiverad, men inte de enkla svaren om den yttersta centimeterns utseende och stil. Vi behöver tala om estetisk hållbarhet, om hus som är vackra och funktionella och som fastighetsägare och brukare vill underhålla och förvalta under lång tid, hus som uppskattas även när de åldras.

Det är så arkitekter kan vara med och bidra till ett hållbart samhälle.

Magnus Almung är arkitekt och ansvarig för vidareutbildningen Detaljens betydelse på Chalmers.