Det är alldeles för billigt att riva, skriver Catharina Högstedt apropå turerna kring Nitrolackfabriken i Lövholmen. I ljuset av klimatutmaningarna måste vi börja räkna också med de kulturella, konstnärliga och hantverksmässiga värdena.

Nitrolackfabriken är en av de nyckelbyggnader som ger det forna industriområdet Lövholmen i Stockholm dess karaktär. Det är också en av de 17 byggnader (av totalt 21) som föreslås rivas. Nästan alla Lövholmens byggnader är grönklassade av Stadsmuseet.

Stadsbyggnadsnämndens borgerliga majoritet röstade för rivning av Nitrolack-fabriken i juni 2021. I maj samma år startade jag ett upprop för att allmänheten skulle få tycka till i denna fråga. Är det verkligen okej att radera ett av Stockholms äldsta industriområdens över 150-åriga kulturhistoria? Uppropet syftade också till att generellt lyfta frågan om rivningar av kulturhistoriskt klassade byggnader i Sverige.

De privata fastighetsbolag som i dag äger fastigheterna på Lövholmen skulle alla ha mycket att vinna på att ta tillvara de befintliga byggnaderna. Att visa att det går att bevara eller bygga nya delar på en gammal stomme är bra för konkurrensen. Någon måste våga vara först! Men i stället har Stadsmuseets och Skönhetsrådets utredningar om Lövholmen sorterats bort till förmån för att bygga bostäder på attraktiv mark i anslutning till innerstaden och Mälaren.

När det gäller liknande områden i Stockholm, som Slakthusområdet och Norra Djurgårdsstaden, har staden valt en helt annan linje. I Norra Djurgårdsstaden satsas på häftig arkitektur och ett påkostat parkstråk med kommersiella verksamheter och kulturinstitutioner. I Slakthusområdet vill man behålla karaktären av industrikvarter i kombination med den nya klubbscenen och nya bostäder.

Industriarvet på Lövholmen, där stora svenska industrier växt fram, föreslås i stället få en helt ny identitet genom ett tättbebyggt bostadsområde med betydligt högre byggnader än de befintliga.

Paraplyorganisationen Europa Nostra, som verkar för att skydda hotat kulturarv i Europa, nominerade 2022 Lövholmen till sin årliga utmärkelse ”7 most endangered”. I nomineringen kan man läsa: ”Stadsutveckling av detta område är möjlig med en adekvat och hållbar plan och ett perspektiv som inte raderar det befintliga industriella arvet helt, utan snarare omvandlar och diversifierar det till gagn för staden och dess samhälle.”

Byggbranschen står för ca 20 procent av Sveriges totala koldioxidutsläpp. En tredjedel av vårt sopberg är rivningsmassor från byggindustrin. Ändå står rivningskostnaden för byggföretagets del med dagens sätt att räkna bara för ca 1 procent av byggkostnaden. Detta på grund av att samhällskostnaden för hantering av rivningsmassor inte inkluderas.

Det är hög tid att ändra regelverket så att företagens ekonomi gynnas av återbruk i stället för nybyggen. Att bevara kulturarv kan räknas hem i värden som trygghet, igenkänning, verkshöjd och kvalitativt hantverk. 
Den största miljövinsten ligger i att återbruka byggnader.

Rivningsbeslutet för Nitrolackfabriken är överklagat och har vunnit laga kraft men byggnadens framtid är fortfarande oklar. En ny detaljplan ska utreda möjligheten till bevararande av fler byggnader. I den färdiga Kulturlivsanalysen fastställdes tre byggnader som lämpliga att återbruka för kulturella ändamål. Nitrolackfabriken nämns inte som en av dessa. I vår kommer den nya planen ut på samråd.

Vår historia är viktig. Kulturella, konstnärliga och hantverksmässiga värden behöver värdesättas. De skapar ett finansiellt värde för ett område och bör tas med i kalkylerna för att skapa en mer diversifierad och levande stad. Det är alldeles för billigt att riva!

Catharina Högstedt är arkitekt.